Varför alla borde vara intresserade av att spara och placera

Räntenivån har länge varit ultralåg och avkastningsförväntningar på placeringsverksamheten har de senaste åren sjunkit även mera allmänt sett. Ändå är självständigt sparande och placerande nu aktuellare än kanske på decennier. Här tar jag upp två viktiga motiveringar.

1. Samhällets skyddsnät blir åtminstone inte tätare

Enligt befolkningsprognoser kan Finlands befolkning öka till slutet av innevarande sekel. Å andra sidan började antalet personer i arbetsför ålder minska redan i början av det här decenniet och någon bestående svängning uppåt är inte i sikte.

Vårt välstånd vilar alltså i fortsättningen på allt färre. I den offentliga ekonomin finns ett betydande underskott eftersom de åldersbundna utgifterna ökar kraftigt medan skatteintäkterna inte utvecklas i samma takt.

Underskottet betyder att den offentliga ekonomins förmåga att finansiera skyddsnäten åtminstone inte blir bättre. Snarast kan vi bli tvungna att noga överväga mot vilka alla risker i livet samhället har råd att försäkra sina medborgare. Med andra ord kan det hända att man blir tvungen att skära i de förmåner som inte är alldeles kritiska för folks grundläggande utkomst. Om så verkligen sker har man stor nytta av egna besparingar när det sker ändringar i livet.

2. Pensionslöftet håller men hur tillfredsställande är själva löftet

I höst har diskussionen varit livlig också om hur hållbart vårt pensionssystem är. För det mesta försäkrar experterna att systemet är i balans och att man hinna göra de justeringar som behövs om det sker väsentliga förändringar i bakgrundsantagandena.

Att pensionslöftet håller behöver man knappast i sig ifrågasätta, men det är bra att fundera på hur tillfredsställande själva löftet är. Det har ju redan anpassats enligt den stigande förväntade livslängden dvs. det att finländarna som lever allt längre hinner njuta av pensionen längre än tidigare.

I praktiken betyder det här att för de kommande generationerna stiger den lägsta möjliga pensionsålder automatiskt. Dessutom skärs den månatliga pensionen ner med en livstidskoefficient som baserar sig på födelseåret. Inte heller den här förmånen får man till fullt belopp om man inte stannar i arbetslivet klart över den lägsta pensionsåldern. I pensionsjargongen är ”den målsatta pensionsåldern” den kalkylmässiga ålder efter vilken man kan få arbetspensionen till fullt belopp.

För dem som är i min ålder dvs. födda år 1975, är den lägsta pensionsåldern 66 år och 2 månader och den målsatta pensionsåldern 68 år och 7 månader. För dem som är födda 1986 är den målsatta pensionsåldern 70 år – för dem som är yngre än dem har den ännu inte överhuvudtaget bestämts.

Den individuella nivån på pensionsskyddet kan man behändigt räkna ut med den pensionsräknare (https://www.tyoelake.fi/sv/pensionsraknaren/) som utöver födelseåret beaktar också den egna lönenivån och den pension man redan tjänat in.

Om man inte gillar det som räknaren visar är ett naturligt botemedel att aktivera sig och börja planera hur man själv kan spara och placera.