En del patienter som har vårdats på intensivvårdsavdelningar har minnesluckor från vårdtiden som i efterhand kan leda till obehag. Med hjälp av personalens engagemang och en personlig dagbok får patienterna större chans till både psykisk och fysisk återhämtning när den mest akuta vården är över.

En del patienter som har vårdats på intensivvårdsavdelningar har minnesluckor från vårdtiden som i efterhand kan leda till obehag. Med hjälp av personalens engagemang och en personlig dagbok får patienterna större chans till både psykisk och fysisk återhämtning när den mest akuta vården är över.

Bo Wallin från Mariestad hamnade för några år sedan under intensivvård på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Hans kroppspulsåder var skadad, han fick blodförgiftning, stroke och dessutom lunginflammation.

- Jag har inte så mycket minne av den första tiden, berättar han. Det var fragment av drömmar eller minnen. Det gick inte att hålla isär. Jag var väldigt rädd för personalen och trodde att de ville mig ont. Dagboken hjälpte mig att förstå vad som faktiskt hade hänt.

Personlig dagbok – Postiva

Alla intensivvårdspatienter på Centrala Intensivvårds avdelningen (CIVA), Thorax Intensivvårds avdelningen (TIVA) som vårdas mer än tre dygn får en personlig dagbok som personalen och anhöriga hjälps åt att fylla med berättelser om vad som händer dag för dag.

I dagboken står vad som har hänt och varför, vilka besök patienten haft, hur vädret varit och annat som hänt i världen. Personalen tar även foton. Både personalen och anhöriga skriver i boken, som visat sig vara en väldigt stor hjälp i rehabiliteringen av patienten, den dag de lämnar intensivvårdsavdelningen. På Neuro Intensivvårds avdelningen (NIVA) skriver anhöriga egna dagböcker. Postiva är ett gemensamt namn för denna verksamhet i Sverige.

"Oj,oj,oj det första jag såg när jag kom in  – dina kärleksfulla ögon och då tänkte jag, du kommer att fixa detta bror min…” (Utdrag ur en dagbok)

Uppföljning efter intensivvård är ett relativt nytt område och Intensivvårdsavdelningarna på Sahlgrenska har regelbundna träffar med andra intensivvårdsavdelningar för utveckling och utbyte av erfarenheter.

Pia Vinterskog är intensivvårdssjuksköterska på TIVA och hon berättar att sen de började med den nya dagboken och fotograferingen har de startat över 200 dagböcker.

Främmande miljö

Miljön på en intensivvårdsavdelning är högteknologisk och mångfacetterad och kan upplevas främmande för patienten. Det är mycket maskiner och övrig utrustning runt patienten och ibland höga ljudlarm från apparater. Det finns alltid personal på salen, patienterna ligger aldrig helt ensamma.

Man försöker att hålla en så normal dygnsrytm som möjligt. Det vill säga att man släcker ner avdelningen på natten med endast små lampor tända så att patienten får så mycket vila som möjligt.

Bo Wallin berättar att han kände sig väldigt rädd, ensam och hotad. Han litade inte på någon och trodde att alla ville honom ont. Hemska mardrömmar plågade honom också.

Cirka två månader efter intensivvården erbjuds patienter och anhöriga en återträff där man pratar om hur de upplevde intensivvården, vad som hände och vilka minnen de har. Man läser dagboken tillsammans och förklarar vad som hänt. Patienten får även fylla i ett livskvalitetsformulär där de beskriver sin livskvalitet, före och efter intensivvårdsvistelsen. På återträffen får patienterna fotografierna som togs under vårdtiden.

- Totalt har vi haft över 30 återträffar som har varit mycket givande. Både patienter och närstående är mycket nöjda, säger Pia Vinterskog. CIVA som startade med återträffar tidigare har samma erfarenheter. Feedback ges till hela personalgruppen som får ta del av både patienters och anhörigas upplevelser.

När patienten sen lämnar intensiven och kommer till en vårdavdelning är det viktigt att personalen där är medveten patientens upplevelser. Att de är medvetna om minnen och drömmar och patientens rädsla. En del patienter kan drabbas av posttraumatisk stress.

En patientdagbok med bilder och återträffar halverar risken att drabbas av detta säger Eva Rosell intensivvårdssjuksköterska CIVA.

Text: Lisa Klang