Pressmeddelande -

Human Rights Watchdog - förlorad i Mellanöstern

Human Rights Watchdog - förlorad i Mellanöstern

av Robert L Bernstein, The New York Times 20 0ktober 2009

Som grundare av Human Rights Watch, dess aktive ordförande i 20 år och nu ordförande emeritus, måste jag göra något som jag aldrig förutsåg: jag måste offentligen hålla med gruppens kritiker. Human Rights Watch ursprungliga uppdrag var att söka öppna stängda samhällen, förespråka grundläggande friheter och stödja oliktänkande. Men på senare tid har gruppen gett ut rapporter om den israelisk-arabiska konflikten som hjälper de som vill förvandla Israel till en pariah-stat.

Vid Human Rights Watch har vi alltid erkänt att demokratiska samhällen har fel och begår övergrepp. Men vad vi såg är att de har förmågan att rätta till dem - genom en livlig offentlig debatt, en aktiv press och många andra mekanismer som uppmuntrar reform.

Det var för att vi sökte skapa klarhet avseende mänskliga rättigheter som vi sökte dra en skarp linje mellan den demokratiska och den ickedemokratiska världen. Vi ville förhindra Sovjetunionen och dess medlöpare från att spela ett moraliskt likavärdesspel (kålsuparteorin övers. anm.) med Väst och vi sökte uppmuntra liberalisering genom att uppmärksamma dissidenter som Andrei Sakharov, Nathan Sharansky och andra från Sovjets gulag, liksom miljonerna i Kinas logai eller arbetsläger.

När jag steg åt sidan 1998, var Human Rights Watch aktiv i 70 länder, de flesta av dem stängda samhällen. Numera, med ökande frekvens, lägger Human Rights Watch den viktiga skillnaden mellan öppna och stängda samhällen åt sidan.

Ingenstans är det mera tydligt än i Mellanöstern. Regionen är befolkad av auktoritära regimer med förskräckliga "meritlistor" på området mänskliga rättigheter. Ändå har Human Rights Watch skrivit många fler fördömanden av Israel angående brott mot internationell rätt än av något annat land i området.

Israel med en befolkning på 7,4 miljoner, är ett land som har ett 80-tal organisationer för mänskliga rättigheter, en vibrerande fri press, en demokratiskt vald regering, ett domstolsväsende som ofta dömer mot regeringen, en politiskt aktiv akademikerkår, många politiska partier och, om man ska döma av nyhetstäckningen, har troligen fler journalister per capita än något annat land i världen - många av dem uttryckligen där för att täcka den israelisk-palestinska konflikten.

Samtidigt styr arabiska och iranska regimer över 350 miljoner människor, och de flesta fortsätter att vara stängda och autokratiska, som tillåter liten eller inget oliktänkande. Deras lidande medborgare, som mer än någonsin skulle gynnas av den uppmärksamhet en stor och välfinansierad MR-organisation kan ge, ignoreras av Human Rights Watch Mellanöstern-avdelning som istället ger ut rapport efter rapport om Israel.

Human Rights Watch har förlorat sitt kritiska perspektiv i en konflikt där Israel upprepade gånger har attackerats av Hamas och Hizb'ollah, organisationer som förföljer israeliska medborgare och använder sitt eget folk som mänskliga sköldar. Dessa grupper stöds av Irans regering som öppet har deklarerat sin avsikt att inte bara förstöra Isarel utan också att mörda judar överallt. Denna uppmaning till folkmord är ett brott mot Konventionen om förhindrande och straff av brottet folkmord.

Human Rights Watchs ledning vet att Hamas och Hezbollah väljer att kriga mot Israel från tätt befolkade områden, att de avsiktligt omvandlar grannskap till slagfält. De vet att mer och effektivare vapen förs in i Gaza och Libanon och är beredda att slå till igen. Och de vet också att denna militans fortsätter att beröva palestinierna alla chanser för det fredliga och produktiva liv de förtjänar. Ändå så är det Israel, det upprepade offret för aggression, som får ta emot Human Rights Watchs kritik.

Organisationen sysslar uttryckligen med hur krig förs, snarare än dess bakomliggande syfte och motivation. Självklart är även offer för aggression bundna av krigets lagar och måste göra sitt yttersta för att minimera civila offer. Icke desto mindre, är det skillnad på fel som begås i självförsvar och fel som görs avsiktligen.

Och hur vet Human Rights Watch att krigets lagar har brutits? I Gaza och annorstädes där det inte finns någon tillgänglighet till slagfältet eller till de militära och politiska ledare som fattar de strategiska besluten, är det extremt svårt att göra definitiva bedömningar om krigsbrott.

Rapportering görs ofta i form av vittnesmål vars historier inte kan bekräftas och som kan vittna av politiska skäl eller för att de fruktar repressalier från sina egna ledare.

Det är signifikativt att den tidigare befälhavaren över de brittiska styrkorna i Afghanistan och expert på krigföring, Överste Richard Kemp, har sagt att den israeliska armén "gjorde mer för att beskydda de civilas rättigheter i en krigszon än någon annan armé i krigföringens historia".

Bara genom att återgå till dess ursprungliga uppdrag och i en anda av den ödmjukhet som vitaliserade organisationen kan Human Rights Watch återuppstå som en moralisk styrka i Mellanöstern och över hela världen. Om den misslyckas med detta, kommer dess trovärdighet vara allvarligt underminerad och dess viktiga roll i världen signifikant minskad.

Robert L. Bernstein

Tidigare ordförande och chef för Random House, var ordförande för Human Rights Watch från 1978 till 1998.

Länk till det engelska originalet http://www.nytimes.com/2009/10/20/opinion/20bernstein.html?_r=1

Översättning: Lisa Abramowicz

Ämnen

  • Brott, juridik, rättsfrågor