Israel-lobbyn enligt Palestinagrupperna

"Israel-lobbyn" enligt Palestinagrupperna - Gabriel Jansson

| 2010-01-05 | la | artikel |

1989 åtalades Ahmed Rami för ”hets mot folkgrupp” sedan han via Radio Islam bedrivit en hätsk hatkampanj mot det judiska folket. Per Gahrton gick då till hårt angrepp mot åtalet som han ansåg vara ”ett illavarslande tecken på undfallenhet för en resursstark lobbyverksamhet”. Den så kallade Israellobbyn hade enligt Gahrton lyckats ”vända uppmärksamheten från israeliska grymheter” genom att propagera för åtal av Rami.

I det senaste numret av tidskriften Palestina Nu, som Per Gahrton är ansvarig utgivare för, riktas återigen samma anklagelser mot Israellobbyn i Sverige. Nils Petter Hellström hävdar att den pro- israeliska intressegruppen genom användandet av ”retoriska knep”, nämligen påhopp på meningsmotståndare, försöker undvika sakdiskussion och mörklägga debatten som behandlar Israel/Palestina-konflikten.

Hellström namnger Margareta Nudel, Lisa Abramowicz och Gunnar Hökmark som representanter för denna lobbyverksamhet, men någon närmare beskrivning av vilka personer, organisationer och tidskrifter som utgör Israellobbyn förmedlas inte i artikeln. Däremot får vi veta att Hellström granskat ett (!) nummer av Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (2/2009) och därigenom kunnat fastslå ett ”återkommande mönster” i den bristfälligt definierade Israellobbyns argumentationsteknik. Synnerligen en tveksam metodik för en artikel som gör anspråk på att vara en granskning.

Via den statligt finansierade tidningen Palestina Nu antyder Hellström att Israellobbyn i Sverige besitter en förmåga att styra den svenska debatten dit den vill samt att den lyckats ganska bra med att förmå omvärlden att inte lägga sig i konflikten, vilket enligt Hellström är ett av lobbyverksamhetens huvudmål. En stor del av denna framgång tillskriver han tidningen Menorah som utmålas ”som en av Israellobbyns viktigaste tidskrifter”.

Hur en tidskrift som inte ens når ut till en promille av de svenska hushållen kan besitta ett sådant stort inflytande över svensk opinion förklarar däremot inte Hellström. Har man dessutom i åtanke att Israel/Palestina-konflikten ständigt står i centrum för svensk mediebevakning och det massiva biståndsstöd som den palestinska myndigheten i åratal fått motta av Sverige, ter sig Hellströms föreställningar om Israellobbyns stora inflytande som än mer märkligt.

Samtidigt som han anklagar Israellobbyn för förenklingar och sammanblandningar av begrepp och åsikter förutsätter han själv att alla som inkluderas i denna lobbyverksamhet har identiska åsikter och delar samma konspiratoriska syfte, vilket är att ”angripa vår medkänsla och rättsuppfattning genom att skapa förvirring”. Han menar även att Israellobbyn ”spelar på förintelsen”, ”smutskastar motståndare” och ”skuldbelägger sina offer” för att vinna sympati och stöd hos den svenska allmänheten.

Hellström hävdar vidare att det ”troligen finns mycket få grupper i Sverige som är så lite antisemitiska som just Palestinarörelsen”. Han slår fast vikten av att Palestinarörelsen aldrig ska ”förminska allvaret i de angrepp på judar och det judiska som rättfärdigas med förtrycket i Palestina”.

Men när Margareta Nudel i sin ledare i Menorah (2/2009) påpekar att anti-israeliska och antisemitiska attityder varit på frammarsch i Sverige sedan Gaza kriget och Davis Cup- matchen i Malmö, ifrågasätts hon av Hellström som vill se bevis för detta. Hellström menar att Nudels syfte med detta påstående är tydligt: ”… vi ska hållas osäkra; oroliga för att lägga oss i och därmed bli medskyldiga till antisemitism…”, trots att Nudel i samma ledare slår fast att all kritik mot staten Israel givetvis inte ska blandas ihop med antisemitism.

Faktum är att anmälningar av antisemitiska hatbrott har fördubblats i år jämfört med 2008, enligt statistik från polisen. Synagogor har satts i brand, judiska begravningsplatser har skändats och människor med judisk bakgrund har attackerats på grund av sitt ursprung. Men att tala om detta är enligt Hellström ett försök att skrämma sina meningsmotståndare till tystnad.

Till skillnad från Hellströms konspirationsteori om de motiv som driver den pro-israeliska intressegruppen, så är dess syfte att förmedla nyheter och kunskap om Israel som sällan kommer till uttryck i Sverige på grund av medias selektiva förmedlande av information.

Den pro-israeliska intressegruppens viktiga roll i det offentliga samtalet blir tydlig när man läser det nummer av tidskriften Palestina Nu som utkom direkt efter det senaste kriget i Gaza. Inte någonstans i tidningen nämns det händelseförlopp som föranledde eldstriden. Redaktionen har medvetet undvikit att rapportera om de tusentals raketer som regnat in över israeliska städer och byar sedan Israels uttåg ur Gaza 2005. Läsaren uppmärksammas heller inte på den politiska agendan som driver Hamas eller om Hamas-milisens övergrepp och politiska utrensning av palestinska oppositionella som ägde rum i skymundan av kriget.

I redaktionens svartvita syn på konflikten saknar detta uppenbarligen nyhetsvärde. Men detta om något är väl att mörklägga viktiga aspekter av konfliktens verklighet samt att förenkla den problematik som döljer sig bakom Israel/Palestina-konfliktens synliga fasader?

Israel upplever nämligen hotbilden mot landet som något högst reellt, till skillnad från många trivialiserande europeiska betraktare. Längs Israels norra och södra gräns finns Hizbollah och Hamas, två terroristorganisationer som ser det som sin religiösa plikt att bekämpa den israeliska staten. Dessa två grupperingar understöds med vapen från Iran och många fruktar vad som skall hända då de får mer sofistikerade vapen till sitt förfogande. Iran, som aspirerar på kärnvapen, har vid ett antal tillfällen deklarerat sin önskan om att radera Israel från kartan.

Palestinagrupperna i Sverige, som tar emot 40 miljoner i statligt stöd varje år trots att organisationen endast har 800 medlemmar, bör reflektera över om inte deras mångmiljonstöd kan spenderas på något mer konstruktivt än konspiratoriska angrepp på sina meningsmotståndare. Men det kanske är att begära för mycket av en organisation som i många sammanhang visat att den knappast arbetar för dialog och ökad förståelse utan är betydligt mer intresserad av att det opinionsmässiga motståndet mot Israel ska bli så stort som möjligt.

För Svensk Israel-Information

Gabriel Jansson

Bachelor of Science in Economics,
School of Oriental and African Studies,
University of London