Nya besättningar på plats på Samos

Nu är Sjöräddningssällskapets tredje omgång besättningar på plats på Samos. Tre göteborgare, en smålänning, en skåning, en stockholmare och en hallänning kommer att tjänstgöra ombord Rescue Handelsbanken Liv och Rescue PostkodLotteriet de kommande två veckorna. Sedan insatsen inleddes i slutet av oktober har de båda räddningsbåtarna utfört flera stora räddningsinsatser på Medelhavet. Senast i helgen senaste undsattes 94 personer.

Läs sjöräddarnas presentationer nedan. Intervjuförfrågningar görs via Emma Forseth, telefon 031-761 40 16.

Emil Gustafsson, befälhavare ombord Rescue PostkodLotteriet

• Namn: Emil Gustafsson
• Ålder: 27
• Yrke: Styrman och Sjösäkerhetsinstruktör
• Bostadsort: Göteborg
• Familj: Gift med Elin
• Fritidsintressen: Segling, skidåkning och cykling

”Jag jobbade en period på ett segelfartyg som hette Lady Ellen. Skepparen där hette Jens Samuelsson. Han var då nytillträdd som utbildningsansvarig på Sjöräddningssällskapet. Han sög tag i mig och undrade om jag inte ville hjälpa till med de sjösäkerhetsutbildningar för sjöräddare, som hålls på Öckerö Maritime Center i Göteborgs skärgård. Det har jag alltså gjort sedan 2009 och sedan fyra år tillbaka är jag kursansvarig för egensäkerhetsutbildningarna. Under tiden har jag pluggat till sjökapten på Chalmers. I olika omgångar genom åren har jag också varit projektanställd av Sjöräddningssällskapet.

Nu är samme Jens med i besättningen som jag åker till Samos med. Vårt uppdrag känns både viktigt och komplext. Dels på grund av att det är en ny typ av sjöräddning som vi inte jobbat med tidigare och dels att det är politiskt komplicerat. Men det kändes självklart att vi skulle bidra, om Grekland i den extrema flyktingkatastrofen är i behov av hjälp. Det är ju trots allt samma vatten som flyter förbi här som utanför Samos.

Det är en spännande utmaning, både för Sjöräddningssällskapet och för mig som person. Jag var först inte helt hundra på om jag var rätt person för uppdraget, då det är just en helt ny typ av uppdrag för oss, men jag ville gärna ställa mig till förfogande om det skulle bli aktuellt.

Jag förväntar mig att vi ska kunna vara ett bra team och göra skillnad när det väl behövs. Jag hoppas inte att det ska behövas några större insatser, att alla ska klara sig fint över havet, men om det behövs ska vi vara så väl förberedda det bara är möjligt. Jag hoppas också kunna lära mig mycket och suga åt sig mycket erfarenheter. Både av de lokala resurserna och den nya typens uppdrag. Det finns mycket att lära sig och ta med sig hem till sjöräddningsutbildningen hemma. Vår första insats där nere, då vi räddade 46 personer, var en av de största insatserna Sjöräddningssällskapet någonsin gjort. Bara det är en enorm lärdom för oss.

Vi är ett ödmjukt och starkt gäng som åker ner. Vi har samövat flera gånger och känner oss trygga med varandra. Vi skall göra vårt absolut bästa med de kunskaperna som just vi har.

Vädret i Medelhavet har hittills varit ovanligt stabilt denna hösten. Vi som seglat mycket vet hur lynnigt Medelhavet kan vara vintertid med, många gånger, överraskande väder som kan var riktigt styggt. Det är något som oroar mig; vad som händer när flyktingbåtar drabbas av detta.

Min bästa egenskap som sjöman är att jag är riskmedveten. Jag har alltid med sjösäkerheten främst i huvudet i och med mitt arbete på Öckerö Maritime Center. Eftersom jag började med stora segelfartyg och seglat kors och tvärs över Atlanten sitter det grundläggande sjömanskapet i ryggmärgen. Det känns gott inför det här uppdraget.”

Josef Huld, besättning ombord Rescue PostkodLotteriet

• Namn: Josef Huld
• Ålder: 27
• Yrke: Studerar till psykolog, instruktör i sjösäkerhet på Öckerö Maritime Center
• Bostadsort: Malmö
• Familj: Föräldrar och två syskon
• Fritidsintressen: Musik, triathlon, skidåkning och segling

”Jag är född på Donsö i Göteborgs södra skärgård. Havet har alltid funnits nära och likaså fascinerat mig. Jag har kört båt så länge jag kan minnas och som uppvuxen på Donsö har sjöfarten alltid lurat runt knuten. Under min tid vid Den seglande gymnasieskolan på Öckerö, fann jag intresset för segelfartyg och har efter det jobbat till sjöss till och från. Jag har jobbat som matros på Styrsöbolagets skärgårdsbåtar, ombord på Briggen Tre Kronor och som befälhavare bland annat på Paddan i Göteborg. Flera olika erfarenheter som jag kan dra nytta av i rollen som sjöräddare. Vägar tyngst gör dock min tid ombord på olika segelfartyg och att ingå i en besättning där samarbete är en förutsättning för att klara de stränga förhållande som kan uppstå.

Efter gymnasiet blev det arbete till sjöss varvat med skidåkning i Kanada. Därefter följde folkhögskolestudier, fortsatt arbete till sjöss och fartygsbefäl klass VII på Chalmers i Göteborg innan jag flyttade till Lund för att där påbörja mina studier vid psykologprogrammet. Studierna har varvats med extrajobb bland annat på Öckerö Maritime Center där jag varit instruktör på Sjöräddningssällskapets egensäkerhetskurser för frivilliga sjöräddare.

När Sjöräddningssällskapet skulle till Medelhavet tänkte jag ”vilken toppenidé, det här vill jag gärna vara med på”. Både med tanke på min bakgrund inom Sjöräddningssällskapet, men även med anledning av mina psykologstudier, där jag har intresserat mig mycket för kris- och traumahantering.

Som boende i Malmö är flyktingsituationen väldigt påtaglig. Varje dag möter jag nya människor, nya blickar som vittnar om förödande livsöden i flykt undan krig och förtryck. Tidigare under hösten vände jag mig till flera organisationer som jobbar med flyktingmottagande i Malmö för att se om jag kunde hjälpa till, men kände inte att min kompetens kom riktigt till nytta där. Sedan fick jag höra om Sjöräddningssällskapets planerade insatser och kände genast att det var klockrent givet min kompetens. Jag sökte omgående med en önskan om att få göra något konkret i den situation som råder.

Det är svårt att veta vad man kan förvänta sig. Men jag har en förhoppning om att få komma ner och göra skillnad för andra människor. Jag känner stor ödmjukhet inför vad vi kan tänkas möta. Vi gör så gott vi kan men jag befarar att vi kommer att känna oss otillräckliga ibland. Jag upplever dock en stor trygghet i teamet och tror att vi har goda förutsättningar att tillsammans hantera det vi kommer ställas inför.

Det blir lätt samtal om att vara hjälte och så, och det är inte riktigt det handlar om och heller inte det som driver mig. Vi gör detta för att det är något vi är bra på och för att det behövs. Hade inte jag åkt så hade någon annan lika kompetent åkt istället. Jag är dock för den sakens skull inte desto mindre tacksam över att just jag fått möjligheten att åka. Det handlar förstås om att få hjälpa och göra skillnad, men jag ser också stora möjligheter till utveckling och att dra nya viktiga erfarenheter. Jag hoppas i sin tur kunna göra något av de erfarenheterna för Sjöräddningssällskapets verksamhet i stort. Förhoppningsvis kommer jag också hem med en ökad förståelse för vad de människor jag dagligen möter på Malmö centralstation har gått och går igenom.”

Jens Samuelsson, besättning ombord Rescue Postkodlotteriet

• Namn: Jens Samuelsson
• Ålder: 37
• Yrke: Ytbärgare
• Bostadsort: Lysekil
• Familj: Fru och två barn
• Fritidsintressen: Allt med vatten; simning, segling, rodd. Samt löpning, läsa och fotografera.

"Jag är född och uppvuxen i Lysekil och seglade mycket skutfartyg som yngre. Det ledde mig in på att börja jobba till sjöss, jag började redan tidigt och jobbade på flera olika fartyg. Vid ett tillfälle hade jag inget att göra när jag kom iland. En kollega tipsade om att jag kunde åka till Käringön och vara frivillig sjöräddare i Sjöräddningssällskapet. Så det gjorde jag. Sedan fortsatte med att engagera mig i Sjöräddningssällskapet under perioderna då jag inte var till sjöss.

När Sjöräddningssällskapet startade Öckerö Maritime Center började jag jobba där som instruktör när jag var i land från jobben till sjöss. Efter ett par år kände jag att det var dags att gå iland för gott. Jag flyttade hem och började plugga till sjuksköterska.

När jag precis skulle bli färdig sjuksköterska dök det upp ett jobb som ytbärgare på Sjöfartsverkets helikoptrar. Det hade varit mitt drömjobb i tio-tolv år så det kändes enormt roligt. Det är fem år sedan nu. Jag är stationerad på någon av de fem helikopterbaserna i landet under mina tjänstgöringsveckor. Däremellan jobbar jag fortfarande för Sjöräddningssällskapet.

Jag har följt flyktingfrågan och flyktvägen över Medelhavet i många år. Det var med stor lättnad jag hörde att det nu äntligen skulle bli av att Sjöräddningssällskapet skulle kunna åka ner. Jag kände direkt att jag inte skulle kunna sitta hemma, att jag ville åka ner. Det är helt uppenbart att båtarna gör jättestor nytta där nere. Det är också en symboliskt viktig handling att göra insatsen. Vi kan aldrig rädda alla men vi kan tydligt visa att vi bryr oss.

På Sjöräddningssällskapet jobbar vi specialiserat med sjöräddning och har specialiserad utrustning. På det viset skiljer vi oss från andra hjälporganisationer på plats i Medelhavet. Det behövs mycket prylar och tekniskt kunnande för att göra detta på ett bra sätt. Men i grund och botten är sjöräddning rätt universellt oavsett var man är.

Att bo så där ihop som besättningarna gör på Samos och hålla femton minuters beredskap är det jag gör på jobbet. Det är ingen big deal för mig. Sen har jag ju specialkunskapen via jobbet som ytbärgare, att vara mycket i vattnet. Där kan jag nog bidra med en hel del erfarenheter. Jag har också jobbat mycket med sjukvård i helikopterverksamheten. Jag tror att jag kommer att kunna plocka med mig många viktiga lärdomar från mitt yrke och mina tidigare erfarenheter och göra något bra av det. Och sen är jag säker på att jag kan plocka med mig en hel del erfarenheter hem och göra bra saker av det på hemma plan också. Nu ser jag enormt mycket fram emot att sätta igång och göra nytta"

Jonas Malmryd, besättning ombord Rescue PostkodLotteriet

• Namn: Jonas Malmryd
• Ålder: 28
• Yrke: Brandman, med jobbar just nu på Migrationsverket
• Bostadsort: Göteborg
• Familj: Fästmö
• Fritidsintressen: Dykning, åka telemark och promenera, både i stan och i skogen.

”Jag är född och uppvuxen i Göteborg. Jag har bott en del utomlands och pluggat på andra orter, men det är här jag trivs bäst. Jag är den enda som åker ner som inte är eller har varit frivillig sjöräddare. Än, i alla fall. Det har bara varit omständigheter som gjort att jag inte engagerat mig som sjöräddare, men jag hoppas kunna göra det i framtiden.

Men jag sökte uppdraget ändå. Det har så många kopplingar både till det jag jobbat med tidigare och det jag pluggat, en kandidat i internationell kris- och konflikthantering. Utbildningens två första år var förlagda i Sollefteå och det sista i Umeå. Jag läste även en brandmannautbildning i Kramfors. Så jag har åkt mycket tåg fram och tillbaka till Norrland de sista åren.

Jag har jobbat som brandman i Uddevalla och Göteborg. Jag gillar att man aldrig blir fullärd som brandman. Varje olycka man kommer till är unik och det finns en enorm utvecklingspotential. Sen är det också en ganska speciell arbetsplats. Man är alltid tillsammans, tränar och äter. Så det blir en enorm sammanhållning, eftersom man gör så mycket annat utöver själva uppdragen. Det blir en väldigt speciell gemenskap.

Sen är det såklart väldigt kul att kunna träna mycket på jobbet, man har mycket tid emellan larmen. Det är egentligen ganska likt Sjöräddningssällskapet på det viset.

Jag fick höra av en kompis att Sjöräddningssällskapet skulle åka ner med båtar till Medelhavavet. Jag kände både att det var en väldigt viktig och väldigt spännande insats. Jag ville verkligen vara en del av det. Det är ett område som har mycket beröring med mina kompetensområden och kände att jag nog kan ha en hel del att bidra med.

Nu, dagen innan jag ska åka ner, känner jag mig ganska lugn. Men det är också väldigt spännande. Det är kanske fel att använda ordet kul, men det är roligt att få chansen att åka ner och faktiskt göra en insats. Samtidigt känner jag en stor ödmjukhet inför uppdraget och de situationer vi kan komma att hamna i.

Jag har seglat en del i Grekland med familjen. Det gör att jag känner mig ganska bekant med miljön och vattnen. Jag tycker verkligen om att vara på sjön.

Jag har alltid hållit på med lagsporter och trivs väldigt bra i grupp och att jobba mot ett gemensamt mål. Jag är bra på att pusha andra och hjälpa till att ta gruppen framåt. Det spelar inte så stor roll om man är ombord på båt eller någon annan stans. Jag har en vilja och en vana vid att arbeta med problem i fysiskt och ibland emotionellt påfrestande situationer. Det hoppas jag kunna använda mig av de här två veckorna”

Joel Rang, befälhavare ombord Rescue Handelsbanken Liv

• Namn: Joel Rang
• Ålder: 27
• Yrke: Brandman
• Bostadsort: Nynäshamn
• Familj: Sambo
• Fritidsintressen: Allt som har med natur och hav att göra. Särskilt vågsurf.
• Station: RS Nynäshamn

”Jag gick på marina läroverket, där fick jag fartygsbefäl och maskinbefäl klass VIII genom skolan. Efter gymnasiet kände jag att jag ville fortsätta att vara på sjön. Så jag engagerade mig i Sjöräddningssällskapet, på stationen i Nynäshamn där jag bor. Efter något år fortsatte jag med fartygsbefäls klass VII-utbildningen, för att kunna söka mig till Kustbevakningen.

Efter utbildningen fick jag jobb på Kustbevakningen och gick aspirantutbildningen i Karlskrona. Ganska snabbt kände jag att kustbevakningens arbetsuppgifter inom räddningstjänst passade mig bättre än kustbevakningen i helhet. Jag växlade över till räddningstjänsten och utbildade mig till brandman. Idag jobbar jag som brandman, på Södertörns Brandförsvarsförbund.

Det bästa med att vara frivillig sjöräddare, förutom att få rycka ut och hjälpa folk förstås, är att få vara på sjön och vara en del av ett gott gäng. Jag vill gärna tro att mina bästa egenskaper som sjöräddare är att jag är lugn, trygg och strukturerad.

Sjöräddningssällskapets planer på att åka ner till Medelhavet väckte på en gång ett stort intresse hos mig samtidigt som jag vid en första tanke även kände ett visst obehag. Möjligheterna och intresset övervägde obehaget, så jag sökte.

När jag fick höra att jag skulle få åka kände jag mig väldigt hedrad. Samtidigt snurrade tusen tankar i huvudet. Nu har tankarna landat och jag har pratat med resten av gänget som åker ner med mig. Alla är otroligt ödmjuka och kompetenta och det känns väldigt bra. Med en sådan besättning känner jag mig trygg och lugn inför uppdraget.

Det som känns jobbigast är risken att hamna i en situation där vi, oavsett hur vi gör, inte kommer att kunna räcka till och eventuellt ha svårt att lösa uppdraget hundraprocentigt. Vid en massräddningssituation där någon eller några behöver HLR blir snabbt större delen av besättningen upptagen och på en gång kan situationen bli mycket ansträngd. Jag hoppas att vi slipper det.”

Nils Inngul, besättning ombord Rescue Handelsbanken Liv

• Namn: Nils Inngul
• Ålder: 51
• Yrke: Account Manager på ett företag som tillverkar ortopedtekniska hjälpmedel
• Bostadsort: Växjö
• Familj: Fru och två vuxna barn
• Fritidsintressen: Sjöräddning, dykning och god mat
• Station: RS Kronoberg

Jag kommer från Bergen i Norge, flyttade till Tyskland 1978. Där utbildade jag mig till sjukgymnast och räddningsdykare och jobbade även inom en frivillig räddningstjänstorganisation. När jag jobbade som dykinstruktör utomlands lärde jag känna min blivande fru som kom från småländska Alvesta. Vi flyttade till Växjö 1990. Min pappa var sjöman och jag växte upp i Bergen, så havet har alltid varit nära i min familj. Till en början kändes det lite mörkt inne i de småländska skogarna. Men eftersom dykningen varit mitt stora intresse sedan tonåringen gick jag med i dykarklubben i Alvesta och det blev kom att bli en bra kompensation för havet!

Jag var den som startade upp sjöräddningsstationen i Kronoberg. Det hände en tragisk olycka på Helgasjön hösten 2007. Efter olyckan dök jag på vraket för att leta efter en saknad person. Genom mina kontakter på räddningstjänsten började vi arbeta med att starta en sjöräddningsstation.Vi var lite unika som station, eftersom vi verkar på kommunalt område och i flera mindre sjöar.

Min omedelbara reaktion på Sjöräddningssällskapets initiativ att åka till Medelhavet var att jag inte tvekade ett dugg på att vilja åka ner. Man får tänka att ”det är inte jag som orsakat det här, att de här människorna tvingas på flykt. Jag kan bara hjälpa och göra så gott jag kan”.

Det kommer bli oerhört lärorikt, tufft och spännande, samtidigt en fantastisk möjlighet att arbeta ihop med andra sjöräddare man inte känner sedan tidigare, utbyta erfarenheter och kunskaper. Vi har en god utbildningsstruktur inom Sjöräddningssällskapet och det blir tydligt i sådana här sammanhang. Vi kan lita på varandra, vi vet vad vi kan. Det finns också en stor ödmjukhet vilket är en styrka. Vi är ett team och ska göra detta tillsammans. Ingen kan göra det ensam.

Jag vill också passa på att tacka våra familjer som släpper iväg oss på det här. Vi sjöräddare är trygga som grupp men det kan kännas värre för de som är kvar hemma. Utan alla förstående familjer hade inte Sjöräddningssällskapet funnits, så är det ju.”

Per Skoglund, besättning ombord Rescue Handelsbanken Liv

• Namn: Per Skoglund
• Ålder: 52
• Yrke: Driver reklamateljé
• Bostadsort: Sandhamn, nära Halmstad
• Familj: Fru och tre barn
• Fritidsintressen: Hav och båtar. Och sjöräddning.
• Station: RS Grötvik

”Jag är född och uppvuxen i Halmstad och har tillbringat den mesta av tiden här. Jag har varit verksam inom många olika yrken, till exempel restaurangbranschen och på fartyg. Sedan 1990-talet har jag jobbat med reklam. Sjöräddningssällskapets räddningsstation ligger väldigt nära där vi bor. Vi promenerade förbi där en gång, och min fru tvingade in mig. ”Du gillar ju sånt, det här passar dig bra”, sa hon. Jag gick in och då var det fullt av folk där inne. De hade arbetsdag på stationen. Så jag blev kvar kan man säga. Det kändes rätt från början. Alla tog väl hand om mig och verksamheten var rolig och utvecklande. Det är sju-åtta sedan. Nu är jag där så gott som varje vecka, med jour var tredje vecka.

Det bästa är att kunna göra nytta utan att det ska finnas ekonomiska aspekter. Det handlar om att göra en god insats, inte vem som gör det billigast. Det är en väldigt skön känsla. Och människor man möter är tacksamma.

Jag var på ett möte på länsstyrelsen i slutet av sommaren, där bland annat Kustbevakningen var med. De höll en presentation där de berättade om sina insatser på Medelhavet. Jag blev väldigt tagen av deras berättelser. Då bestämde jag mig, redan innan det var klart att Sjöräddningssällskapet skulle åka, att jag skulle göra allt för att själv kunna åka ner. Om inte Sjöräddningssällskapet skulle ha startat verksamhet på Medelhavet skulle jag nog sökt mig ner på andra vägar, via andra organisationer. Men så dök detta upp. Det tog tio sekunder efter att mailet om att man kunde ansöka kom, så hade jag sökt.

Vi i besättningen har pratat mycket om vad som väntar. Men det är svårt att förutsäga. Man får ta en dag i taget där nere och göra det bästa man kan. Jag hoppas att jag ska kunna göra skillnad och hjälpa människor att komma levande till Europa. Jag ska göra allt för att ingen ska dö på havet. Man vill förstås att inget ska hända, samtidigt vill vi åka ut och göra nytta. Och situationen är så annorlunda från hemma, båtarna de åker i är i princip i sjönöd i samma sekund de sätter dem i sjön.

Mina bästa egenskaper som sjöräddare är att jag är lugn och sansad, och väldigt trygg både ombord på båt och i vatten. Vi har övat mycket på egensäkerhet. Det känns bra. Vi är ett starkt och bra team, det känns verkligen tryggt. Ändå brottas jag såklart med lite prestationsångest nu när jag snart är där.”