All min respekt går till liberianerna

– Givetvis var det en stor omställning att komma till Liberia. Nytt land, nya människor och ny arbetsplats. Dessutom var det varmt som sjutton och långa arbetsdagar. I början kändes det som om jag var med i Dokument utifrån, säger Elin Lindström.

Från början var det tänkt att Myndigheten för säkerhetsfrågor och beredskap, MSB, skulle öppna ett eget behandlingscenter i Monrovia. Men eftersom antalet smittade sjunkit stadigt så fick de svenska hjälparbetarna istället stötta verksamheten på det befintliga behandlingscentret.

– För min del har det handlat om att styra upp arbetet på apoteket, se över rutiner, säkerställa att de mediciner som behövs finns i lager och att tänka ut ett system så att in- och utförseln av mediciner kan mätas. Det är ju enkelt i Sverige, bara att lägga in alla uppgifter i en excelfil. Men här måste det göras utan dator vilket kräver lite andra sätt att tänka, säger Elin.

Utmaningar

Och att lösa problem på nya sätt är något som Elin verkligen fått öva på i Monrovia. Och hon väljer att se det som händer som utmaningar snarare än problem.

– Den liberianska engelskan är en sådan utmaning. På mötena är det jätteviktigt att lyssna på och förstå vad säger. Men den liberianska engelskan är krånglig. Som tur är har jag en liberiansk kollega, Sarah, som efter mötena återberättat allt som sagt så att jag kan kontrollera om jag missat något.

Dagarna på behandlingscentret är långa och inleds med ett kort morgonmöte där alla i det svenska teamet får gå igenom sina planer för dagen. Därefter går eller åker man till behandlingscentret som ligger 20 minuters promenadväg från boendet. Sedan följer dagar där ingen är den andra lik och på kvällen hålls ytterligare ett avstämningsmöte.

– Vi har ledigt en dag i veckan och då brukar jag gå till stranden. Det är fantastiskt men också otroligt konstrastrikt att ena dagen vara på behandlingscentret för att nästa dag stå med fötterna i varm sand och låta det ljumma havet omsluta en. Det tog några veckor innan jag verkligen kunde njuta av mina lediga dagar men nu går det bra, säger Elin.

Färre smittas

För Elin och hennes runt 22 svenska kollegor som jobbar i Monrovia men också i Greenville och Sierra Leone, är det tydligt att antalet ebolasmittade börjat sjunka. Ett tecken på det, förutom det minskade trycket på behandlingscentret, är att Liberias president Ellen Johnson Sirleaf under nyårsaftonen hävde det utegångsförbud som trädde i kraft i somras.

Elin Lindströms kontrakt löper till början på februari då det är dags att bege sig hem till Skellefteå med ny kunskap och många minnen i bagaget.

– Jag har träffat så många fina människor här i Monrovia och så många liberianska kollegor som sliter hårt för att bekämpa ebolan med knappa resurser. Jag har insett hur priviligierad jag är som bor i trygga Sverige, med försäkringar och en lön som går att leva på. All min respekt går till liberianerna, säger Elin.