Värmlänningen är ”gó och glá”

Vårt sätt att tala säger egentligen inget om vår personlighet. Ändå har värmlänningen fått stämpel som särskilt gó och glá – och precis som Fredrik Lindström skriver i sin artikelserie om svenska dialekter i Språktidningen går det inte att bortse från att dialekten spelar roll i den uppfattningen.

Dialekten berättar om var man vuxit upp och blivit människa, den berättar en historia om en person. Ibland påstår den till och med något om ens personlighet. Somliga dialekter är som en varudeklaration stämplad på talaren. Värmländskan är en sådan dialekt. Den typiska värmlänningen är oförställd, go och gla, berättar skrönor, brer och broderar ut. Men varifrån har man fått denna uppfattning? Är det något i den värmländska myllan? Med diktare som Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding i ”laget” känns det som ett logiskt resonemang. Eller kan det vara sola i Karlsta? Ho lyser ju för jämnan – kan en bli annat än gla?

Kanske det beror på själva dialekten? Ja, självfallet bidrar satsmelodin till det bekymmersfria intrycket. Precis som i norskan går den upp i slutet av meningarna, och det låter lika glatt och skôj även när man talar om något ledsamt. Den här betoningen använder stockholmare bara i riktigt positiva uttryck som supernajs! Nu gäller detta inte alla värmländska dialekter, i t.ex. Hagforsmålet går man istället ner i ton. Ändelserna kan också variera i olika delar av Värmland. Vanligast i plural bestämd form är -era: hästera, jäntera, bilera osv. Men i väster säger man hästane, i norr vanligen hästân (långt a). Adjektiven kan ha olika ändelser i olika mål: stôlli, stôllet, stôllete. Verbens infinitiver slutar oftast på -e: skrive, läse, göre/gäre, äte, måle.

Att söka dialektdrag som entydigt förklarar uppfattningen om en värmländsk personlighet är förmodligen omöjligt. Det är till och med knepigt att hitta drag som gäller för hela Värmland. Om detta kan man läsa mer detaljerat i Fredrik Lindströms kompletta artikel ”Värmlänningen gillar kôrv – men låter inte hårdkokt” i Språktidningen, nr. 8 (2014).

Värmländska ord kan bestå av olika förkortningar och vissa ord hoppar över bokstäver från svenska ord som i följande mening ”Dä ä’ gôrträligt vä’r ut” (Det är jättetråkigt väder ute). Det är även vanligt att man byter ut vokalerna, ett exempel är "grät" där man i värmländskan säger "gråt".

Värmlänningarna verkar extra förtjusta i vissa bokstäver, ö är en sådan bokstav. Både pôjker och jänter äter möe kôrv (inte kônstit, så gôtt som dä ä!). De kallar varandra klôvhôvve (klantskalle)när de är sinnia (arga). Tjocka l-ljud är också populära, precis som breda ä-ljud.

Ett oumbärligt ord för en värmlänning är jämt. Det betyder inte bara ”alltid” utan också ”bara”, ”alldeles”, etc, beroende på sammanhanget: ”Ja ska jämt in på apotek e vänning” (Jag ska bara in på apoteket en vända). Har det bidragit till föreställningen om den glada värmlänningen? Hälsningsfrasen Hur är läget? besvaras ju ofta i rikssvenskan med Det är bara bra! Så när en värmlänning frågar Vass ärre märre? borde svaret bli Det är jämt bra!

Lika oumbärliga är verbet töle och adjektivet töli. Töle kan översättas med krångla, tjata, vara mångordig, och töli betyder krånglig, tråkig (om arbete), velig, senil, barnslig. Observera att töli inte får förväxlas med tôli 'tålig'!

Dret (skit) är för övrigt ett bra ord att känna till om man vill förstå vad värmlänningarna strir (pratar och tjatar). Dret har samma ursprung som det engelska ”dirt”.

Man bör nog helst avstå från personlighetsanalyser som grundar sig på dialekt, men det går inte att helt ignorera dialekten och tro att den inte spelar någon roll. Om man arbetar som säljare är värmländskan en tillgång – så där låter ingen som är vässad och bakslug. Den är sannolikt inte lika fördelaktig i akademiska sammanhang. Citerar F. Lindström: ”Jag hörde en gång en forskare säga ”den här teoria ho ä så inträssångt!” och studsade ofrivilligt till.”

Den hurtiga satsmelodin och de dialektala dragen gör att det inte låter seriöst nog för samtal om kärnfysik eller språkvetenskap. Men det beror mer på ovana än på dialekten. I den akademiska världen har många slätat ut sina dialekter. Det är heller inte så lätt att låta hårdkokt på värmländska. En kriminell och knarkande värmlänning i en Ulf Malmros-film kan nog ändå uppfattas som ganska gemytlig. Ett slags mysknarkare som snart kommer att finna sitt rätta jag som författare. Eller åtminstone krönikör.

Tillägg: Som ett slags ”halv-värmlänning” boende i Stockholm, kan jag skifta mellan stockholmska och värmländska ganska obehindrat och roar mig ibland med att betrakta medmänniskors reaktioner i vardagliga situationer som i mataffären, på parkeringsplatsen eller i biokön när jag utbrister något på bred värmländska som ”Dä ä’ så tôlit å vänt”. ("Det är så tråkigt att vänta.")…de hoppar till och ler – de ler oftast mot mig och uppfattar mig förmodligen som ”gó och glá”.

Källor: Fredrik Lindström (Språktidningen); Knut Warmland, (Karlstads Universitet).

Kristina Björnerstedt