Uppdragstaktik och svenska officerare: utmärkta för snabba digitala framsteg

Ibland ser jag kommentarer med ungefär detta innehåll: det låter bra, men noggrann tidsplan och uppföljning behövs.

Det är nu inte revisorer jag associerar med sådana uttalanden, utan mer projektledare och IT-tjänstemän.

Det ligger något paradoxalt att i ett digitalt dynamiskt landskap kunna förutsäga framtiden. En noggrann tidsplan innebär ju ett antagande om att framtiden ska kunna prognostiseras.

Min erfarenhet är att digitaliseringsarbete i en organisation innehåller flera osäkerhetsfaktorer, eller potentiella friktioner, ska jag kanske säga, för att mer konkret anknyta till von Clausewitz.

Jag menar nämligen: det finns goda skäl till att tillämpa militär metodik i digitaliseringsarbete.

En viktig skillnad mellan digitaliseringsarbete i en organisation är naturligtvis att det inte handlar om krig. Å andra sidan: krig innehåller ett stort mått av faktorer vars olika utveckling är osäkra, och beroende på hur dessa olika utvecklas, behöver ledarskapet anpassa sig. Det handlar om vad motståndaren gör, väder, förluster, vad andra delar av den egna organisationen gör, slumpen, ekonomi och logistik, psykologi och anda, för att nämna några.

Ta bara dessa parametrar och försök att göra en noggrann tidsplan. Betänk då särskilt det eftersträvansvärda: tempo.

För att kunna upprätthålla ett högt tempo i en miljö med mycket osäkra faktorer, behövs en medveten ledningsfilosofi.

I det svenska försvaret är uppdragstaktiken en mycket klok ledningsfilosofi. (Det är en filosofi, snarare än en taktisk metodik.) Uppdragstaktiken innebär att militära chefer, naturligtvis beroende på nivå, får uppgifter att lösa, men frihet att själva välja tillvägagångssätten.

Det ställer krav på att cheferna är välutbildade, har rätt anda, och omdöme. De ska till och med kunna bedöma när de ska avvika från en order uppifrån!

”I chefens anda” är ett bra sätt att formulera vad som förväntas av chefer. De ska kunna agera efter eget omdöme, med sin chefs anda som riktlinje.

Det digitala arbetet i en organisation innehåller också en del osäkerhetsfaktorer. Inte minst när olika system ska interagera med varandra, men också sådana element som infrastruktur, organisation, ekonomi, avtalsrelationer. Samtidigt är ofta tempo eftersträvansvärt.

En noggrann tidsplan i en sådan osäkerhetsmiljö blir sannolikt en hämsko, i vart fall om tempo ska eftersträvas. Om organisationen har medarbetare som är motiverade, välutbildade, har omdöme och rätt anda, kan dessa alltså – beroende på hur de olika faktorerna utvecklas – mer självständigt, men i ledningens anda hela tiden komma framåt. Inte på alla områden på samma gång, men eftersom det är svårt att bedöma vilka områden som kommer att utvecklas och när, behöver det alltså finnas en beredskap för att kliva framåt där öppningar uppstår, medan avvaktan kan får ske på andra områden just då.

Kanske är uppdragstaktik särskilt lämpligt när organisationen är relativt liten, eftersom stora övergripande resurser inte finns.

Den digitala strategin för Sölvesborgshem har jag skrivit själv, med hjälp av medarbetare. Den grundläggande idén i strategin är just att använda företagets relativa litenhet (även om vi är tillräckligt stora för att kunna kraftsamla) till en tempovinnande fördel.

Därför är strategin kort: 13 meningar. Den kan sammanfattas ännu mer: digitalisering är intressant, om den innebär totalt sett innebär ett större netto rent ekonomiskt. Inriktningen i vårt arbete är mobilitet, data och automation. Medarbetare uppmanas att ta egna initiativ. Strategin ska ersättas av en ny efter ett år (så är det med alla våra fyra strategier), men redan under strategins genomförande ska alltid finns beredskap att ompröva tidigare beslut.

Min hypotes är alltså att ett tempovinnande arbete i ett flerdimensionellt och komplext landskap kräver ständig kalibreringsförmåga. Om min hypotes stämmer, bör alltså uppdragstaktiken och svenska officerare vara utmärkta i digitalt utvecklingsarbete.