Debattartikel: Bioplaster hot mot återvinningen

Bioplaster har på bara några år fått stor användning i Sverige, inte minst i produkter som marknadsförs som miljövänliga. Medaljen har dock en baksida då användningen av biologiskt nedbrytbara plaster försvårar återvinningen av vanliga plaster. Det är hög tid att regeringen utreder frågan och tar fram riktlinjer för användandet av bioplaster.

Uttrycket bioplast används för att beskriva två olika begrepp på samma gång vilket ofta leder till förvirring. Man kan avse att plasten är biologiskt nedbrytbar eller att råvaran för plasten är förnyelsebar eller biobaserad. Europa står idag för hälften av marknaden. Förra året passerade produktionen av bioplaster 1 miljon ton och den förväntade tillväxttakten ligger på knappt 20 procent per år. Enligt en nyligen publicerad rapport från Ceresana Research förväntas andelen icke bionedbrytbara plaster att öka till knappt 50 procent av alla bioplaster inom en sjuårsperiod.

Alla bioplaster är inte så miljövänliga som namnet antyder. Även om råvaran är biobaserad är det inte säkert att den totala miljöbelastningen är låg. Det går åt energi för att producera, transportera och konvertera såväl vanliga plaster som bioplaster. För att tillverka exempelvis PLA (polylaktid eller polymjölksyra) som är en av våra vanligaste bioplaster, krävs en process med många olika kemikalier. Bioplasterna måste också ofta stabiliseras för att kunna utsättas för både fukt och värme och användas i de tilltänkta applikationerna. Stabiliseringen i sig gör att materialet bryts ner först efter relativt lång tid. I naturen kan det ta flera år. För en snabb och fullständig nedbrytning behövs speciella anläggningar med kontrollerad temperatur, fuktighet och mikroorganismer.

Bioplasterna utgör även ett hot mot en fungerande materialåtervinning av vanlig plast. Plaståtervinning bygger på att man maskinellt kan skilja på olika plasttyper. Hur bra teknik man än har kommer en del plast att bli felsorterad. Inblandning av bionedbrytbar plast i återvunnen icke bionedbrytbar plast kan få förödande konsekvenser för livslängden på den återvunna plasten. Det innebär, förutom kvalitetsaspekten, i förlängningen att behovet av ny plastråvara ökar.

För att inte äventyra den framtida plaståtervinningen och öka beroendet av ny plastråvara behövs en dubbel strategi där så mycket konventionell plast som möjligt går in till materialåtervinning samtidigt som införandet och användandet av bioplaster regleras. De bör bara användas i tillämpningar där fördelarna är tydliga och där risken att de blandas med plaster som kan gå till materialåtervinning är så liten som möjligt.

Det är hög tid att regeringen tillsätter en utredning om användning av bioplaster och om bioplasters miljöprestanda över ett livscykelperspektiv. I avvaktan på resultaten från en sådan utredning är det viktigt att konsumenterna blir medvetna om att bioplaster inte med automatik är miljövänliga.

Christer Forsgren
Miljö- och teknikchef Stena Metall och adj. Professor i Industriell Materialåtervinning på Chalmers Tekniska Högskola

Tord Svedberg
Verkställande direktör, IVL Svenska Miljöinstitutet