Klara ut vilken förmåga som krävs respektive finns för att arbeta med brott i nära relationer

Dödligt våld (mot kvinnor) i nära relationer kommer sällan som en blixt från klar himmel. I de flesta fall kan man efteråt konstatera att den avlidne tidigare haft kontakt med flera myndigheter så som polis, socialtjänst m.fl. samt att riskfaktorerna för upprepad utsatthet oftast varit tydliga, för att inte säga uppenbara. Precis så var det i fallet med den 41-åriga kvinnan som i september mördades av sin make i en lägenhet i Årsta (se Stiftelsen Tryggare Sveriges tidigare inlägg). Såväl polis som åklagare och socialtjänst kände till och var involverade i ärendet. Dessutom visade den analys som trots allt genomfördes på "allvarlig fara". Kerstin Weigl skriver därför i Aftonbladet idag att fallet får henne att tvivla på socialtjänstens kompetens. Vi befarar att problematiken är djupare än så. 

Trots de senaste decenniernas uppmärksamhet på frågor som gäller brott i nära relationer i allmänhet och våld mot kvinnor i synnerhet visar granskningar av rättsväsendets och kommunernas arbete på en rad allvarliga problem:

• Överlag är det ytterst få polisanmälningar om brott i nära relationer som klaras upp och det är stora geografiska skillnader vad gäller andelen personuppklarade brott.
• Trots att polisen under senare år har tagit fram rutiner och riktlinjer för brottsoffer- och personsäkerhetsarbetet, inklusive arbetet med strukturerade hot- och riskbedömningar, tillämpas dessa rutiner mycket olika över landet.
• Det är stora skillnader mellan landets 32 allmänna åklagarkammare när det gäller andelen beviljade kontaktförbud, vilket bland annat beror på att enskilda åklagare inte använder sig av de instrument för genomförande av hot- och riskbedömningar som finns att tillgå.
• Trots att socialtjänsten har fått ett förtydligat ansvar att tillhandahålla hjälp och stöd åt personer som utsatts för brott i nära relationer varierar stödet kraftigt mellan Sveriges 290 kommuner.

En förutsättning för att i praktiken utveckla arbetet med den­na typ av brott är att polis, åklagare och socialtjänst vet vad som ska göras och hur detta arbete ska bedrivas. Men för att dessa aktörer ska kunna fullgöra sina uppdrag måste de dessutom ha förmågan att lösa ställda uppgifter. Med förmåga i detta sam­manhang avses exempel­vis resurser, utbildning, kompetens, organisation, chefskap etc.

En rapport från Stiftelsen Tryggare Sverige visar emellertid att socialtjänsten i stor utsträckning saknar den organisation samt de system och processer som krävs för att de ska kunna ta sitt ansvar för brottsdrabbade. Socialtjänstens tillkortakommanden handlar främst om att det finns en kultur, attityd och värdering som innebär att många socialarbetare inte ser brottsdrabbade som en målgrupp för socialtjänsten, vilket gör att de ofta blir utan hjälp och stöd. En förklaring till detta kan vara att brottsofferfrågorna är styvmoderligt behandlade på landets socionomprogram. 

För att får en fördjupad bild av hur socialtjänsten arbetar med ärenden om våld i nära relationer genomförde Stiftelsen Tryggare Sverige en lokal granskning av kommunerna i Gävleborgs län. Resultaten visar på ett antal utmaningar:

• För det första förefaller det som om de rutiner och handlingsplaner som finns för att upptäcka våld i nära relation inte alltid används på ett systematiskt sätt i det vardagliga arbetet
• För det andra verkar det i stor utsträckning saknas rutiner för att säkerställa att det genomförs struktu­rerade hot- och riskbedömningar för att bedöma behovet av insatser för de drabbade
• För det tredje tycks det till stora delar saknas ett strategiskt och struktu­re­rat samarbete med polisen när det gäller insatser för att till­handahålla hjälp, stöd och skydd
• För det fjärde förefaller vissa kommuner ha svårt att bygga upp och bibehålla en tillräcklig kompetens och kon­tinuitet i arbetet med att upptäcka, bedöma och vidta åtgärder för personer som utsatts för brott i nära relation

Sammantaget innebär detta att personer som utsatts för våld i nära relationer riskerar att få olika stöd beroende på var i länet de bor.

De lokala resultaten bekräftar slutsatserna i den nationella kartläggning som Stiftelsen Tryggare Sverige genomförde under våren 2015. Genom att intervjua ett stort antal enskilda poliser, åklagare och socialarbetare, undersöktes hur de ser på sin egen organisation och den förmåga som krävs för att utveckla arbetet med frågor som rör brott i nära relationer. 

Flera av de tillfrågade beskriver exempelvis att det är stora skillnader såväl mellan som inom en och samma myndighet när det kommer till hur arbetet med dessa frågor är organiserat och bedrivs, hur utbildnings- och kompetensnivån fördelar sig bland personalen, hur resurser tillförs samt hur verksamhetens styrs och prioriteras etc.

För att kunna förbättra arbetet med frågor som rör brott i nära relationer är det därför helt nödvändigt att en gång för alla klara ut vilken förmåga som polis, åklagare och socialtjänst måste ha inom detta viktiga område. De rapporter som vi har presenterat är vårt bidrag för att få till stånd en seriös diskussion istället för den vanliga retoriken om ”mer utbildning”, ”bättre bemötande”, ”ännu mer samverkan” och ”ny lagstiftning”.

Magnus Lindgren 

Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige

Peter Strandell 

Personsäkerhetsexpert
Stiftelsen Tryggare Sverige