Gå direkt till innehåll
Ta trygghetsfrågorna på allvar - några tankar om kommunernas trygghetsarbete

Blogginlägg -

Ta trygghetsfrågorna på allvar - några tankar om kommunernas trygghetsarbete

Allt fler känner sig otrygga. Det visar Brottsförebyggande rådets årliga trygghetsundersökning som presenterades tidigare i dag (10/1 -17). Samtidigt saknar många kommuner den förmåga som krävs för att vända utvecklingen. Det är därför hög tid att kommunerna professionaliserar sitt arbete inom området.

Just nu pågår ett nyktert uppvaknande i många kommuner där trygghetsfrågorna plötsligt är på agendan. Förvånansvärt få har emellertid definierat vad som avses med trygghet. Ännu färre har klarat ut vad som egentligen påverkar invånarnas trygghet. Dessutom saknas ofta uppföljningar och utvärderingar av vidtagna åtgärder. Det innebär att flertalet kommuner inte har en aning om huruvida de åtgärder som genomförs har någon effekt på arbetet med att öka tryggheten.

En viktig fråga handlar också om att avgränsa vad som inryms i begreppet trygghet. Är trygghet synonymt med säkerhet och vad omfattar arbetet? Inkluderas viktiga frågor om trafiksäkerhet och suicidprevention? Är det skadeförebyggande arbetet med fokus på fallolyckor inkluderat i trygghetsbegreppet? Hur är det med brandsäkerhet, IT-säkerhet, patientsäkerhet och sjösäkerhet? Påverkar miljö- och klimatarbetet respektive arbetsmarknadspolitiken invånarnas trygghet? Har antalet vargar i kommunen och mängden rymdskrot i atmosfären någon effekt på tryggheten? Har polisens arbete inflytande på tryggheten?

Allt detta är ur ett kommunalt perspektiv viktiga frågor att hantera då det kan påverka i vilken utsträckning invånarna är trygga. Samtidigt krävs en avgränsning för att möjliggöra ett professionellt arbete inom området. En sådan avgränsning skulle kunna vara att i större utsträckning fokusera arbetet till frågor som rör brott och ordningsstörningar, bland annat eftersom detta är en förutsättning för att övriga samhällsfunktioner ska fungera. För vem vill flytta till eller starta en näringsverksamhet i en kommun där det saknas en fungerande polisverksamhet eller där den organiserade brottsligheten har stort inflytande.

Under de senaste åren har det svenska samhället genomgått stora förändringar som inneburit att trygghet kopplat till brott och ordningsstörningar har kommit att bli en av de viktigaste politiska frågorna. Bakgrunden är nya utmaningar i form av en grövre och mer organiserad brottslighet, gängkriminalitet, våldsbejakande extremism samt en stor turbulens inom polisen.

För att kunna minska brottsligheten och öka tryggheten, och därmed skapa förutsättningar för att få människor och företag att vilja etablera sig i en kommun, måste dessa frågor adresseras på ett helt annat sätt än tidigare.

En viktig del i detta sammanhang handlar om att definiera vad som avses med trygghet och att ta fram mätbara mål. Beroende på hur trygghetsbegreppet har definierats och operationaliserats kan dessa mål handla om allt från hur många snuttefiltar, brandvarnare och vargar som finns i en kommun till förekomsten av trafikolyckor, självmord, fallolyckor, bränder och brott.

Med tanke på frågornas komplexitet saknas föga förvånande en modell för att mäta trygghet där ”alla” olika tänkbara aspekter av trygghet finns representerade.

Många betraktar felaktigt ”Öppna jämförelser” från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som ett samlat mått som kommuner kan använda sig av för att få en lägesbild av tryggheten i kommunen. Måttet, som innehåller fyra indikatorer; personskador (främst fallolyckor bland äldre), utvecklade bränder (endast byggnadsbränder) samt anmälda stöld- och tillgreppsbrott respektive anmälda våldsbrott, ska dock snarare ses som ett sammanvägt mått på "eländet" i en kommun ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Eftersom indikatorerna presenteras under rubriken ”Trygghet och säkerhet” är det emellertid högst förståeligt att både journalister och kommunerna själva ofta uppfattar Öppna jämförelser som ett trygghetsmått.

Men även när det gäller trygghet kopplat till brott och ordningsstörningar saknas i stor utsträckning en vedertagen modell för att mäta trygghet. Däremot finns en oändlig mängd ”hitta-på-undersökningar”, med bristande reliabilitet och validitet, där kommunerna själva eller tillsammans med den så kallade kommunpolisen, har konstruerat frågor som avser att mäta trygghet. Dessutom florerar sedan gammalt ett antal myter som bidrar till förvirringen inom området. Det handlar till exempel om uppfattningen att brottsligheten är konstant och svår att påverka samt att brottsligheten bara flyttar om kommunen vidtar förebyggande åtgärder på en brottsbelastad plats.

Inte sällan ser vi därför kommuner med mål som handlar om att "den upplevda tryggheten ska öka” och ”antalet anmälda brott ska minska”. Det är emellertid direkt felaktigt att prata i termer av ”upplevd” och ”faktisk” trygghet eftersom trygghet per definition är en subjektiv känsla och därmed en (individuell) upplevelse. Vad gäller antalet anmälda brott är detta ett mycket trubbigt och i princip oanvändbart mått på hur brottsligheten egentligen ser ut. Det gäller framför allt sexualbrott och våldsbrott där endast en mycket liten del av den faktiska brottsligheten kommer till myndigheternas kännedom.

Det finns också ett inbyggt dilemma eftersom det primära för en kommun måste vara att öka säkerheten, inte att öka tryggheten. Det är ändamålsenligt att känna sig otrygg på en plats som är osäker. Att öka tryggheten på en sådan plats kan invagga invånarna i en felaktig föreställning att risken att utsättas för brott och ordningsstörningar är låg, när det i själva verket är precis tvärtom. Det innebär att kommunerna endast ska arbeta med trygghet på platser där det är säkert. Allt övrigt arbete ska i första hand fokusera på säkerheten för att på så sätt minska den faktiska risken (inte den upplevda risken) att utsättas för brott och ordningsstörningar.

Utifrån detta resonemang framgår med all önskad tydlighet att kommunerna måste professionalisera sitt arbete inom området. I detta ingår att definiera, operationalisera och mäta trygghet. Ett sådant arbetssätt harmoniserar också med tankarna om social hållbarhet och FN:s globala mål (Agenda 2030) där våld i alla dess former konstateras vara ett av de största hoten mot utveckling både på individuell nivå och på samhällsnivå.

Magnus Lindgren
Generalsekreterare

Ämnen

Kategorier

Kontakter

Magnus Lindgren

Magnus Lindgren

Presskontakt Generalsekreterare 08-29 20 00
Ellen Aghed Luterkort

Ellen Aghed Luterkort

Presskontakt Kommunikatör 08-292000

Stiftelsen Tryggare Sverige är en oberoende tankesmedja inom trygghetsområdet

Under de senaste decennierna har brottsligheten blivit ett allt större samhällsproblem i Sverige. För att försöka bryta denna negativa utveckling bildades år 2008 Stiftelsen Tryggare Sverige. Syftet är att förbättra hjälpen till brottsdrabbade och att främja utvecklingen inom det brottsförebyggande området. Visionen är att Sverige ska vara ett av världens bästa länder att bo, vistas och verka i.

Stiftelsen Tryggare Sverige
Carl-Gustaf Lindstedts gata 3
112 69 Stockholm
Sverige