STHLM New Opera 2017

Efter två års framväxt presenterar Kungl. Musikhögskolan och Stockholms konstnärliga högskola fyra nyskrivna kortoperor som tillsammans utgör STHLM New Opera 2017 - ett vitalt och mycket viktigt tillskott till operautvecklingen.

Bakom STHLM New Opera 2017 står kompositörer, dirigenter och musiker från KMH, librettister, regissörer, scenograf, kostymdesigner, ljusdesigner och teatertekniker från StDH, samt sångare från Operahögskolan och tillsammans har de skapat det nyaste som kan upplevas inom svensk operakonst i dag.

Kortoperorna PMSius, Aquilegia, Sen packar jag aldrig mer och Dags uppförs 22-26 april på Operahögskolan.

STHLM New Opera är ett återkommande samarbete mellan Kungl. Musikhögskolan (KMH) och Stockholms konstnärliga högskola (SKH)/Operahögskolan och Stockholms dramatiska högskola (StDH).

Att skriva opera

Kompositörstudenterna från KMH berättar om sina respektive arbeten med att komponera korta operor:

Johan Blixt:

Att skriva en opera är utan tvekan det svåraste och mest arbetsamma jag någonsin gjort. I Dags rör sig de tre karaktärerna hela tiden mellan två poler; det övertygade och det troende. I musiken skiljer sig de två polerna åt både harmoniskt och uttrycksmässigt och är ett försök att gestalta karaktärernas personliga utveckling. Min strävan var att skapa en ba-lanserad struktur mellan de tre karaktärerna.

Corinne von Dardel:

Jag lider själv av PMS som drar mig ner i djupaste mörker. För min del har jag svårt att se nån nytta av PMS:en, medan jag vet att den för andra kan ge kraft genom aggressioner som kommer fram. Det finns så många sidor av depression och aggression i denna hormonförvandling och jag tycker att det är intressant att göra allvar och komedi av det på samma gång. För det är precis vad det är - allvar och komedi.

Zacharias Ehnvall:

Jag ville att musiken skulle få bli en resonanslåda mot vilken de här personernas ord och handlingar kunde resonera ut i rummet. Först kom Ordet, sedan sången. De sjungna linjerna har en enkelhet, de är gamla eller tidlösa om man så vill. Orkestern är objektiv; rummet i rörelse av det som sägs och sker i det. Så har jag mött Aristoteles här och nu.

Gustav Lindsten:

Musiken i Aquilegia har ett uttryck som konstant beskriver en typ av bådande. Mycket av inspirationen till musiken kommer från surrealism och uppfattning av rummet som dramat utspelar sig i; dess skiftande storlek i relation till karaktärernas utveckling m.m. Klang är i Aquilegia en avgörande faktor, och i komponerande stund var det ett av de viktigaste verktygen för att sy ihop musiken med dramat.

Det visuella konceptet

Sofia Linde, Hannele Philipson och Anton Thorsson som utgör det kreativa team som skapat operornas visuella koncept berättar om sitt arbete med STHLM New Opera 2017:

Vi har haft visionen att, utifrån de fyra texterna, skapa ett scenrum som alla fyra operor kan utspela sig i samtidigt. Vi har jobbat utifrån tanken att alla pjäser utspelar sig i ett lägenhetshus där varje berättelse blir en inblick i olika människors livsöden. Vår ambition har varit att ge varje pjäs ett eget uttryck samtidigt som de bildar en sammanhållen helhet.

Handledarna Kerstin Perski och Hans Gefors om samarbetet:

Musik och tid - Hans Gefors, operatonsättare

Minst två saker skiljer sig i opera från det vanliga livet: sång och ett fastlagt tidsförlopp. Det är genuint roligt att ha musik till all scenisk handling och se vad som händer. Men det är gensvaret på handlingarna som får en att sjunga; och i sjungandet får operan sitt existensberättigande. En rollgestalt reagerar musikaliskt på handlingar, ungefär som livets små och stora händelser frammanar eftertanke och reflektion av oss. Men i operan vänds allt utåt. Vi får en stiliserad musikalisk framställning med människorösten i centrum.

I en opera med story uppstår en mängd möjligheter att brista ut i sång, och librettist och tonsättare väljer hur det uppåt tjugo minuter långa tidsförloppet ska sjungas. (För den fiktiva berättelsen i en opera föredrar jag ordet story framför det mer allmänna ordet handling.) Att gestalta tidsförlopp i komponerande är ett mycket konkret arbete. En väl använd minut frilägger en hel värld och en fras för mycket att sjunga kan sänka en bra idé.

Tonsättare kan förvandlas av att göra en hel story till sång, eftersom förutsättningarna är så annorlunda än när man skriver instrumentalmusik. Den första operan brukar vara längre än något annat stycke hen har gjort och blir sålunda ett eldprov. Man kan komma stärkt ut ur denna ’luttrande prövning’. Detta är tredje gången skolorna genomför ett

kortoperaprojekt. Några librettister och tonsättare har förut gått vidare i konstformen opera. Vem vet – kanske får detta projekt liknande följder?

Som handledare växer man i förståelse: för konstarten opera och för alla de olika människor som upptäcker dess tjusning och ägnar sig passionerat åt den.

Att skapa musikdramatik, samarbetets konst - Kerstin Perski, dramatiker och librettist

Våren 2012 skapades fyra kortoperor baserade på myten om Kassandra, ur ett unikt samarbetsprojekt mellan KMH, Operahögskolan och StDH. Våren 2013 fick fyra nya dramatiker- och tonsättarpar i uppgift av mig och Hans Gefors att finna ett tema med mytisk resonans i en samtida verklig händelse. Tonvikten lades på att komma fram till ett personligt angeläget, men ändå allmängiltigt, drama som rymde möjligheter till musik. När vi nu sjösatte detta samarbete för tredje gången, fick librettister och tonsättare friare tyglar. Utifrån tre fritt valda inspirationsbilder fick varje par i uppgift att hitta in i ett samarbete där de tillsammans skulle söka efter vad just de, tillsammans, ville att deras opera skulle handla om och hur den skulle gestaltas.

Operan rymmer en paradox som ofta debatteras och vänds och vrids på av dem som är verksamma inom konstformen. I det slutliga resultatet måste allt finnas och gestaltas i musiken. Men om det inte finns nerlagt i librettot som dramatiska situationer, rörelse, dramaturgi och tydligt tecknade karaktärer med ett språk som rymmer en musikalisk gestik, kommer det inte att finnas i musiken. Som skapare av ny opera måste vi därför ständigt återkomma till sökandet efter symbiosen mellan texten och musiken. Det ljudande ordet. Den innehållsbärande tonen.

Vad vi följaktligen har velat betona i handledningen av librettister och tonsättare är just samarbetet. Det annorlunda med opera är ju att här finns minst två upphovspersoner. Vanan finns kanske att lämna över ett färdigt verk som man arbetat med ensam på sin kammare. Men hur gör man när man ska komma från två olika håll och yrkesdiscipliner och skapa ett verk tillsammans? Hur gör librettisten när hon eller han skriver texten och i sitt drama måste förhålla sig till en musik som ännu inte finns?

Hur gör tonsättaren när hon eller han i texten söker det drama som kan gestaltas i musiken? Och hur kommu-nicerar tonsättare och librettist med varandra kring denna hägrande vision? Här finns inga mallar. Inga färdiga recept. Möjligheterna är outtömliga, upptäckterna som kan göras på vägen, utan slut. I mitt eget arbete med att skriva operalibretton och ur det unika samarbetet med olika tonsättare har jag funnit att själva nyckeln till hur slutresultatet blir, finns i det gemensamma sökandet efter det tredje - det levandegjorda musikdramat!

Fyra nya kortoperor

PMSius

Operan PMSius är ett intensivt stycke musikdramatik. Ursprungsidén om identifikationen med operans melodram och starka känsloyttringar sammankopplade med PMS-problematik är ett statement. Känslostormar; universella och upphov till lika stor dramatik som operans klassiska teman svartsjuka och hämndbegär. Stycket är förbehållslöst hängivet det vardagliga och mänskliga samtidigt som de inre drivkrafterna får stort dramatiskt utrymme.

Genom personifieringen av pms får karaktärerna syn på sig själva och kan genom insikt nå bot och förening. Med humoristisk finkänslighet, musikaliska böljor och mild galenskap skapar upphovskvinnorna en varm bassäng för operasångarna att simma i.

Välkomna till PMSius värld!

Musik: Corinne von Dardel
Libretto: Alma Linde
Dirigent: Alexander Nordwall
Regi: Annika Kofoed
Mohammed: Hannes Öberg
Jackie: Isabella Lundqvist
PMSius: Caspar Engdahl
Inspicient: Theres Hansson
Scenmästare: Rikard Norén
Ljudtekniker: Alexander Svensson
Ljus-/videotekniker: Anton Linder och Anja Löfgren

Aquilegia

Akleja (Aquilegia vulgaris) eller akvileja är en växtart vars vilda form är sällsynt i Sverige. Aklejans frön får inte användas för invärtes bruk eftersom de kan avge blåsyra. Växtens blad och blommor kan användas, men endast några per dag, då större doser kan ge diarréer, yrsel och andnöd. (källa Wikipedia)

Två unga människor, Mikael och Ia, är fast i en destruktiv relation.

Kontroll, outtalade känslor, tvång och utnyttjande är ständigt närvarande. När vi kommer in i handlingen, har Ia fått nog och bestämt sig för att göra slut. Hon tycker Mikael har blivit ett hinder för henne. Nu vill hon ha tillbaka sig själv och sina möjligheter att utvecklas.

När han kommer, ställs saker och ting på sin spets med katastrofala följder. Ia ställer ett ultimatum utan att helt förstå konsekvenserna. I nästa ögonblick har hela tillvaron slagits sönder. Det finns inget hopp kvar för någon.

Musik: Gustav Lindsten
Libretto: Talajeh Nasiri
Dirigent: Hanna Ohlson Nordh
Regi: Gunilla Stephen
Ia: Emma Sventelius
Mikael: Rodrigo Sosa Dal Pozzo
Inspicient: Theres Hansson
Scenmästare: Rikard Norén
Ljudtekniker: Alexander Svensson
Ljus-/videotekniker: Anton Linder och Anja Löfgren

Sen packar jag aldrig mer

Sen packar jag aldrig mer skildrar avskedet, det slutgiltiga. Vi befinner oss i ett hem där bomberna faller utanför dörren.

Efter faderns död har modern beslutat att skicka iväg sin dotter till frihet och förhoppningsvis en tryggare framtid, men väljer att själv stanna kvar. En situation ingen människa egentligen kan utstå, men som många ändå tvingas genomlida hela tiden, på olika vis, runt om i världen. Vad sker i en sådan situation? Vad säger vi till varandra, vad gör vi?

I ett fruset ögonblick där minnen, förhoppningar och drömmar smälter ihop, skildrar stycket det omöjliga avskedet. När orden tar slut tar nävarna vid, brukar det sägas. Här är det operan som tar vid – med operans kraft når vi kanske det outsägliga.

Musik: Zacharias Ehnvall
Libretto: Elsa Berggren
Dirigent: Kaapo Ijas
Regi: Franciska Löfgren
Mamman: Amelia Jakobsson
Dottern: Isabella Lundqvist
Pappan: Rodrigo Sosa Dal Pozzo
Inspicient: Theres Hansson
Scenmästare: Alexander Svensson
Ljudtekniker: Rikard Norén
Ljus-/videotekniker: Anton Linder och Anja Löfgren

Dags

Dags är skriven utifrån att Domedagen förutspåddes till den 21 maj 2011.

Paret Fitzpatrick har offrat allt för att sprida domedagsbudskapet. Nu är det samling på torget för att ta ett sista farväl och frälsa så många som möjligt innan klockan slår. Nedräkningen startar men på noll-slaget händer inte det de förväntat sig. Livsvalen ställs på sin spets.

Är domedagen en tydlig händelse i världshistorien eller en mytologisk symbol för alla del-undergångar som sker i livet; någon domedagsledare tar makten. Tipping point passeras. Ett land raseras i krig och folk måste fly. Hur hittar vi livsmod och glädje i all denna olycka som omger oss? Vad är meningen med livet, och vad har vi för behov av svar på den frågan?

Musik: Johan Blixt
Libretto: Emma Palmqvist
Dirigent: Hanna Ohlson Nordh
Regi: Joakim Engstrand
Robert Fitzpatrick: Hannes Öberg
Fru Fitzpatrick: Amelia Jakobsson
Journalisten: Caspar Engdahl
Inspicient: Theres Hansson
Scenmästare: Alexander Svensson
Ljudtekniker: Rikard Norén
Ljus-/videotekniker: Anton Linder och Anja Löfggren

Läs mer om STHLM New Opera 2017:

http://www.uniarts.se/aktuellt/evenemang/evenemang-vt-2017/sthlm-new-opera-2017