En unik samling verk av Märtha Bolin-Clason på onlineauktion

Visning 23-30 januari på Nybrogatan 32
Auktion online 30 januari

För mer information kontakta våra experter
Sofie Bexhed 08-453 67 54 • sofie.bexhed@auktionsverket.se
Michael Nilzon08-453 67 18 • michael.nilzon@auktionsverket.se

Märtha Bolin-Clason - Pionjär i det tysta

Tre av verken kommer från Hans Eklund – tidigare intendent på Riksförbundet för bildande konst och 1:e antikvarie på Stockholms Stadsmuseum – och hans förnämliga samling av naivistisk konst vilken såldes på Stockholms Auktionsverk 2007. Eklund var ansvarig för den banbrytande utställningen Naiv konst på Stockholm Stadsmuseum 1974.

Samlingen sträcker sig över hela Märtha Bolin-Clasons aktiva period, från 1920, då hon inledde sina studier på Konstakademien, fram till 1970-talet, och består av målningar och teckningar samt några unika emaljarbeten och sällsynta litografier. Därtill ingår några porträtt av Märtha Bolin-Clason själv utförda av konstnärer hon umgicks med, bland andra Otto G. Carlsund.

År 1955 höll Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm en stor samlingsutställning, i vilken förgrundsgestalterna i svensk konst under 1900-talet var representerade; Gösta Sandels, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, GAN, Ivan Ivarson, Carl Kylberg, Hilding Linnqvist Ragnar Sandberg, Inge Schiöler m. fl. Bland dessa storheter återfanns också Märtha Bolin-Clason, på den tiden självskriven i sammanhanget.

Märtha Bolin-Clason är idag nästintill bortglömd. Detta beror dels på att hon som konstnär gick sin egen väg och inte låter sig klassificeras inom en viss stilriktning, dels för att större delen av hennes produktion funnits, och fortfarande finns, inom hennes familjs ägo. Märtha Bolin-Clason har ofta kategoriserats till den naivistiska stilriktningen inom svensk nittonhundratalskonst. En sådan benämning gör emellertid inte hennes mångfacetterade konstnärskap rättvisa. En mer korrekt beskrivning av hennes konst vore Naivist-naturalistisk. I en recension i Aftontidningen den 25 januari 1944 i samband med en utställning av hennes verk på Galerie Moderne i Stockholm, berör Gustaf von Platen just denna frågeställning:

Utställningen är en av de bästa och jämnaste jag sett på länge i sin oemotståndliga naivistiska charm. Naivismen kan mer än någon annan konstriktning verka tillgjord och affekterad. Desto härligare är det att för en gångs skull träffa på en naivistisk berättarlust, som tycks fullständigt spontan och fylld av både hjärtats och ögats barnaglädje. Den är annars en blyg blomma, som omkommer under ungdomens pubertetskriser eller förkvävs av den mogna ålderns kritiska sans. Men Märtha Bolin-Clason har lyckats försvara den, pressad i barndomsminnenas herbarium.

Naivism är ett konstnärligt begrepp som ofta förväxlas med naiv konst. Naivism är ett tänjande av verklighetens gränser baserad på skolning och fulländad behärskning av uttrycksmedel; naiv konst ett dilettantiskt framställande baserat på brist på skolning utan hänsyn till proportioner och andra finesser. Märtha Bolin-Clason tillhör utan tvekan den första gruppen. Hennes suveräna behärskning av sina uttrycksmedel framgår med all tydlighet i hennes realistiska teckningar från 1920-talet. Som inspirationskälla för många av 1900-talets naiva konstnärer, kan hennes inflytande emellertid inte underskattas.

Märtha Bolin-Clason studerade vid Konstakademien 1920-23 för bl. a. Oscar Björck och Olle Hjortzberg. 1923 företog hon en resa till Köpenhamn vilken kom att få stor betydelse för hennes fortsatta konstnärskap. Hon träffade där Christian Tetzen-Lund (1852-1936), vars samling av modern konst saknade motstycke i Skandinavien och vilken hörde till en av världens förnämsta (de flesta målningar ur Tetzen-Lunds samling finns idag på museer världen över). Hon fick där tillfälle att se mästerverk av Cézanne, Picasso, Derain, Matisse, Laurencin m. fl. och inte minst den store naivisten Henri Rousseau. Hennes upplevelse av Rousseau kom att få en avgörande betydelse för hennes konstnärskap. I en opublicerad självbiografi som sträcker sig fram till 1925, beskriver hon sina intryck av denne konstnär: ”Han hade också en stor och mycket vacker Rousseau med apor som klättrade i träden. Jag hade tidigare bara sett en lite tavla av Rousseau på Göteborgs Museum med en häst och en vagn och några människor som satt i vagnen. ”Jaha, den känner jag”, sa han och visade mig flera Rousseau-tavlor, som jag blev helt gripen av.” Övertygad om hennes begåvning övertalade Tetzen-Lund henne att fortsätta sina studier i Paris, delvis på hans bekostnad. Han gav henne också introduktionsbrev till där verksamma konstnärer såsom Henrik Sörensen, Birger Simonson och Otto Sköld.

Märtha Bolin-Clason kom att vistas i Paris i två år. Hon hyrde en ateljé på rue Belloni i samma hus som Sven X-et Erixson hade sin ateljé. På andra sidan gården bodde Patrik Reutersvärd. Hos denne träffade hon Pär Lagerkvist. Hon studerade på förmiddagarna hos Othon Friesz och André Lhote och på eftermiddagarna, på Académie Moderne, Fernand Légers skola, samtidigt som Erik Olson, Waldemar Lorentzon och Otto G. Carlsund. Till umgänget i Paris hörde konstnärinnan Britta Nehrman, hennes studiekamrat från akademietiden. År 1925 återvände hon till Sverige och gifte sig samma år med arkitekten Gustaf Clason (1893-1964), son till den kände arkitekten Isac Gustaf Clason (1856-1930), med vilken hon fick fyra barn; Ann Charlotte (1927), Lena (1930), Gustav (1935) och Martina (1938).

Märtha Bolin-Clasons debututställning ägde rum först 1937 på Galerie Moderne i Stockholm. Förordet i katalogen skrevs av ingen mindre än Otto G. Carlsund. I sin introduktion ger Carlsund intressanta inblickar i hennes konstnärskap och deras gemensamma tid i Paris:

Fröken Bolin- numera fru Märtha Clason – var allt utom kubist. Till sitt utseende och i sitt sätt att uppträda var hon närmast impressionist. Hon var som ett levandegjort porträtt av Mary Cassat eller Berthe Morisot, alltså just det som vi av alla krafter motarbetade. Vi andra voro besatta av kubismens demon och fast beslutna att kväsa impressionisterna, vilket var en gemensam benämning på alla icke.kubister. Efter parisvistelsen försvann hon ur sikte för många år. Som maka och mor fick hon annat att syssla med, och det blev inte många stunder hon kunde ägna sig åt måleri. Men när hon numera gjorde det, skedde det inte efter andra system än den hon hittat på själv. Tidigare lärdomar lades på hyllan. Hon var bliven Märtha Bolin-Clason och behövde inga andra mästare att lyssna till än sin egen talang. Och jag skulle vilja våga påståendet att den dög.

När vi på Légers atelier uppfattade henne som impressionist var det inte så långt från sanningen. Hon målar natur, och hon gör det genom ett raffinerat temperament. Hennes färgskala är skön som Sarones liljas, en aning skygg och återhållsam, men nordisk och blåögd som konstnärinnan själv. Och hennes form . ja, den är spröd och fin som blommor och gräs, som små gulliga ungar och blommande träd. Hennes konst är en svalkande oas i en hetsad värld. Det är ett tecken på att det under den kaotiska ytan vi dagligdags kommer i beröring med rör sig djupa, lugna strömmar av friskt livgivande vatten.

Utställningen väckte stor uppmärksamhet och recenserades av en rad av dåtidens storheter inom svenskt konstliv. Konsthistorikern Ragnar Hoppe skrev i Socialdemokraten den 9 december:

Fru Bolin-Classon röjer i många av sina arbeten en både utpräglad och mycket förfinad målarbegåvning, och den charmerar inte minst genom sin absoluta kvinnlighet. Vilket jag hos en kvinna räknar som utomordentlig förtjänst. Redan så tidigt som 1924 hade hon med säker instinkt upptäckt sin egen väg och i stort sett har hon inte senare bytt ut den mot någon annan.

Och Hans Wåhlin, intendent på Liljevalchs Konsthall, i Nya Dagligt Allehanda den 8 december:

Man kan nog upprepa åtskilliga nyss begagnade ord för att karaktärisera hennes konst, tala om ett naivt romantiskt temperament och ett poetiskt lynne, men det är som om orden inte betydde detsamma. Här är ingenting med av den outhärdliga sentimentaliteten: här möter man en fin och livgivande känsla, en lågmäld innerlighet, något som röjer inte bara ögats och handens kultur utan också hjärtats. Jag har sett många utställningar, som har varit mer imponerande än denna, och en hel del som varit mera gripande, mera suggestiva, men knappast någon som har haft en mera intagande verkan, mera av frisk och värmande blidhet.

Två år senare höll hon ännu en mycket omskriven utställning på Falu konsthall i Falun tillsammans med skulptrisen Britta Nehrman (1901-1978). År 1944 återkom hon med en utställning på Galerie Moderne. I en recension av utställningen den 29 januari skrev konstkritikern Gustaf Näsström:

Märtha Bolin-Clason intar med den äran sin plats bland våra få ursprungliga och förblivande naivister.

Samma år hölls en stor utställning av hennes verk på Olséns Konstsalong i Göteborg. Därefter följde en rad utställningar på Svensk-Franska konstgalleriet och Liljevalchs Konsthall där hon deltog med verk. 1966 deltog hon trots sin ålder i De Ungas Salong vilken väckte den unge konstkritikern Olle Granaths intresse för hennes konst. I en recension i Dagens Nyheter den 15 oktober skrev han:

Märtha Bolin-Clasons bilder hos De Unga gnistrar av klarhet. Med säkerhet karaktäriserar hon ljuset och dess inflytande på tingen. Bildavskärningarna är ibland överraskande. Det som känns stimulerande med dessa målningar är att konstnärinnan inte tycks ha någon förutfattad mening om hur bilderna skall se ut.

Det konstnärliga arvet inom familjen Bolin-Clason har gått vidare till senare generationer. Många av deras barn och barnbarn är verksamma inom konstnärligt relaterade yrken. Martina, deras yngsta dotter, grundade 1966 modekedjan Gul & Blå som hon drev tillsammans med sin make Lasse Knutsson. Sedan 1971 är hon verksam som bildkonstnär. Deras dotter, Filippa (f. 1965), är kvinnan bakom det kända modehuset Filippa K.