Svenska Makers

Bakgrund

Med en stadig grund inom Makerskulturen sökte STPLN finansiering av Vinnova för att under hösten 2016 genomför en makerskonferens. Mål för projektet är att synliggöra en bred makerskultur och skapa förståelse för de utmaningar som rörelsen står inför. Med tio års erfarenhet av att driva Sveriges första makersspace kände vi på STPLN att det var dags att göra ett krafttag för att belysa rörelsen.

Med en nationell konferens hösten 2016 vill vi lyfta makersrörelsen och dess förutsättningar och potential. Även om makerskulturen är på stark frammarsch är den för en bredare allmänhet en ganska marginell företeelse som främst existerar i källarlokaler eller i universitetens tekniklab.

Definitionen av vad en ́maker ́ är håller emellertid på att breddas och intresset ökar hela tiden. Idag vill både bibliotek, fritidsgårdar och företag starta makerspaces men kunskapen om vad det innebär är begränsad. Lika så förutsättningarna för att långsiktigt och att hållbart kunna driva en plattform som både har de ekonomiska och kunskapsmässiga musklerna att skapa innovation och samhällsutveckling. Detta även om politiska krafter önskar driva Sverige till att bli ledande inom inovation.

Projektet i stort börjar med förberedande arbete om att inhämta och mobilisera kunskap i samarbete med både makersorganisationer och aktörer med möjlighet att påverka villkoren för makersrörelsen. Rapporten och kunskapen insamlad från intervjuer och frågeformulär till makersspace och fablabs är sedan basen för det fortsatta arbetet med den tvådagarskonferens som sker i oktober.

Problemformulering

Idag är makersrörelsen i frammarsch och fler och fler makersspace eller liknande initiativ dyker upp runt om i landet. Som en del i detta efterfrågas kunskap om hur de kan drivas. Många nystartade initiativ söker efter lösningar på att skapa en kontinuerlig verksamhet samtidigt som de har svårt att finna en stödform som fungerar för dem. Samtidigt verkar definitionen och kunskapen om vad ett makersspace är saknas hos en bredare allmänhet och beslutsfattare.

Med rapporten vill vi på STPLN kartlägga de hinder och möjligheter rörelsen står inför och fråga aktiva vad de har för reella behov och hur de själva ser och hittar lösningar.

Målsättning

Vår målsättning är att synliggöra en bred makerskultur och skapa förståelse för de utmaningar som rörelsen står inför kopplat till långsiktighet, professionalism och hållbarhet.
Vi vill lyfta makersrörelsen och medvetandegöra på en bred front dess förutsättningar och potential samtidigt som vi kartlägger och finner lösningar på nationella utmaningar. Med detta i ryggen vill vi uppvakta representanter från offentliga organisationer, privatpersoner och företag för att medvetandegöra rörelsen och dess behov.

Metod

För att kartlägga makersrörelsen i Sverige kontaktade vi flera olika makersinitiativ och genomförde intervjuer med styrelsemedlemmar eller individer som på annat sätt varit med och startat initiativet. Vi har valt att vara definiera makersinitiativ tämligen brett då rörelsen ännu är lite i sin linda och saknar en tydlig avgränsning från till exempel slöjd eller konsthantverk. Vi valde även att skicka ut en enkät för att se hur de skandinaviska fablaben ser på rörelsen och vilka saker de önskar fokusera på i framtiden. Detta för att få en internationell fingervisning om vart rörelsen är på väg.

Resultat

Sju djupintervjuer med makersinitiativ genomfördes och olika aspekter av makersrörelsen belystes. Det uppkom alltid diskussioner kring vad vi, de och andra initiativ gjort och vad som fungerat. Den geografiska spridningen av informationen är spridd från Stockholm till Malmö i söder. Detta då makersinitiativen vi kontaktat norröver inte svarat eller varit tillgängliga.

Diskussion

Vad är då ett makersspace? Den gemene uppfattningen från alla är att det handlar om en fysisk plats. En lokal med utrustning, maskiner och verktyg, oftast med teknisk fokus. Många har eller vill ha 3D printers och laserskärare. Men när samtalen fortsätter blir det mer och mer uppenbart att det egentligen handlar om lokalen en grupp människor använder tillsammans. Makersspacet blir vad medlemmarna eller deltagarna gör det till. Det är även därför alla makersinitiativ vi besökt ser annorlunda ut och drivs och funderar på olika sätt.

Vår tolkning av detta, vilket också diskuteras med makers, är att rörelsen ännu inte hittat ett ultimat form att verka i. Alla de olika initiativen vi talat med har använd olika organisationsformer. Några organiserar sig som föreningar andra kan närmast liknas vid handelsbolag. Det gemensamma är att alla väljer ett sätt som de upplever fungerar för just den typen av verkstad de vill driva.

Ekonomin i ett makersspace

Alla vi talat med driver sin verksamhet på olika sätt men de renodlade makersspacen drivs i huvudsak på idéell basis utan avlönad personal. De finansieras i regel av att deltagare antingen köper en andel i föreningens maskinpark och betalar hyra för lokalen eller så betalar de en medlemsavgift som i bästa fall skall täcka hyror.

Det finns ingen som faktiskt avlönas av makersspacen utan arbetet sker på kvällar och fritid utöver arbete eller studier. Detta är även något vi upplevt som ett problem när vi försökt nå olika initiativ då många dröjer med att svara eller svarar att de inte har tid att ta emot oss. Därför är det även många som efterfrågar ekonomiskt stöd för att kunna hålla öppet och för att producera innehåll till makersspacen.

Mötesplatsen och dess skapande

De vi intervjuat har alla framfört samma önskan om en plats där de kan utveckla och fysiskt bygga idéer. För majoriteten har tillgänglighet och öppenhet varit ledord. Då även att hitta lösningar där organisationen dels är deltagarstyrd och dels är öppen för en bred allmänhet. Det efterfrågas möjligheter att låta igångsättare producera innehåll i form av workshops, föreläsningar och att kunna bygga egna projekt i stället för att behöva söka finansiering för att täcka hyror.

Den aspekt som många belyser är att makersspacen skall vara en social grogrund för idéer och en plats för kreativt skapande för alla. Samtidigt så finner många makersspace det svårt att nå ut till en bred publik och hitta deltagare. Det är i huvudsak unga män som är intresserade även om det görs lyckade initiativ för att intressera tjejer. Av de vi talat med är det tre som aktivt driver könsneutral verksamhet och försöker hitta och intressera andra målgrupper än den den studerande mannen mellan 20 och 25år.

Trots öppenheten och viljan om att vara tillgänglig för alla ses inte alltid strukturella problem och det saknas verktyg för att hantera dem. Dessa skillnaderna ser vi mellan makersspace/initiativ som varit aktiva en längre period och de som är nystartade eller i uppstartsfasen. De som varit aktiva är

mer medvetna om den homogena målgruppen och vill förändra den. Medan de nya initiativen ofta är en grupp vänner som just startat och inte funderat över hur och vilka signaler de sänder ut gällande nyförvärv av medlemmar. Ytterligare en aspek vi noterat kring detta är att de initiativ som på något sätt arbetar med etablerade organisationer har ett bättre ”genustänk” då de lär sig av sina samarbetspartners. Det finns ett krav från samarbetspartnern som kan vara en skola, ett bibliotek eller någon kommunal instans att det arbetas med genus då de ofta har en övergripande plan för det själva.

Community - Organisationsformen tillgång eller hinder?

Som vi skrivit tidigare startades de flesta makersspacen av en mindre grupp personer som engagerat sig i frågan. Anledningarna har kretsat kring att de saknat utrymme eller önskat skapa en plats de själva saknat i samhället där de själv och deras likar kan utvecklas. Inspirationen har kommit från makersspace utomlands och sedan spritts inom Sverige.
De ideella tankar som följt har handlat om delad ekonomi, crowdsourcing och creative commons. Olika sätt att skapa öppen och delad innovation både inom teknik och metoder att arbeta. Här skiljer sig även initiativen från varandra. En del vill driva makersspacen som hobbyverksamhet, ett intresse, medan andra ser det som en arbetsplats för att driva sina egna företag och för att skapa arbete åt sig själv och andra. Det är även dessa aspekter som leder till huruvida en idéell organisation eller ett företagande är en lämplig modell. I skrivande stund är det omöjligt att säga vad som är rätt för var och en. Men det är viktigt att belysa demokratifrågan i det hela. Makersrörelsen handlar i grund och botten om människor som gör saker tillsammans. Medbestämmande och horisontella organisationsstrukturer följer men skapar ibland även problem. Att ett makersspace är allas ansvar gör det till ingens ansvar. Fullständigt förtroende och en öppen verksamhet skapar trygghet, platser där människor med olika bakgrund möts och skapar tillsammans. Samtidigt skapar det potentiellt oordning och stök i utrymmena. Det krävs därför en balans av drivna eldsjälar och tydliga regler samtidigt som det är högt i tak för diskussion och omprövande av beslut.

Ägandeskap och transparens

Frågan kring ägandeskap och organisation har uppkommit i alla intervjuer och även här är rörelsen allt annat än enformig. Alla har en grund i demokratiskt tänkande och föreningsskapande, kanske framför allt eftersom att det finns en kunskap om hur en demokratiskt styrd förening fungerar och samhället är anpassat för föreningsverksamhet när det gäller organisationsnummer m.m. Det som dock uppkommit är att medan en förening i vissa fall med enkelhet kan söka kulturstöd så kan en förening inte söka stöd för innovation eller teknikutveckling. I de senare fallen är en enskild firma eller möjligen aktiebolag mer lämplig. Detta är något som vi ser tätt knutit till verksamhetens form och tillgänglighet. En förening har ett ansvar emot sina medlemmar och material, maskiner och även kunskap ägs ”kollektivt” av föreningen, en mentalitet av att dela med sig genomsyrar verksamheten. Samtidigt så är verksamheter där det finns en företagsamhet eller där en medlem köper en tjänst eller ett medlemsskap ibland mer lämplig för att driva makersspacet. Men då uppkommer andra problem med ägandeskapet och communityt. Individen isoleras från verksamheten och beslutsfattandet och känner därför inte samma ägandeskap till maskiner eller gemensamma rum. Och individen håller sina projekt och sin kunskap för sig själv, det finns inget incitament för att dela med sig på samma sätt som i en demokratiskt styrd verksamhet. Makerörelsen i en sådan form tappar därför lite av sig själv då samhörigheten försvinner och så även samtalet och idéerna som kan uppstå mellan discipliner.

Makersspacen som en kulturgren?

Frågan huruvida makersspace bör tillhöra en kulturell verksamhet eller inte dryftas och frågan är väldigt viktig då det är eller inte är ett sätt för verksamhet att söka stöd. I skrivande stund känner vi inte till kontinuerliga stödformer vare sig för kultur eller för innovation, ett gränsland som makersrörelsen befinner sig i. Alla efterfrågar stöd, om det är från kommun eller region eller nationell basis. För att kunna söka stöd och projektbidrag måste makersorganisationer definiera sin verksamhet som något som passar i de få stödstrukturer som finns. Vi ser därför ett tämligen

stort behov av en nationell sammansatt rörelse som driver frågan politiskt. Samtidigt ser vi svårigheter att passa in i existerande stödsystem.

Verksamhet som att lära unga löda och programmera faller utanför kultursektorn men att använda digitala kunskaper för att skapa ett konstprojekt faller inom ramen för kultur. Stödsystemens sätt att rikta eventuella bidrag och projektpengar är fortfarande fast i de traditionella ramarna för vad som anses som kultur. Och då många makersspace önskar att arbeta med öppen verksamhet tillgänglig för alla kräver det för verksamhetens fortlevnad att regionala eller kommunala medel skjuts till. Inte för att nödvändigtvis skapa kultur utan för att skapa en framtid med människor kompetenta att hantera och bygga sin samtid.

Makersspacens teknikfokus gör även att de faller utanför det som traditionellt kallas slöjd och ett kulturellt arv som vi i Sverige haft en lång tradition av. Samtidigt finns det starka likheter mellan just hemslöjden och makerssrörelsen. De båda handlar om att ta tillbaka kunskapen om vardagen och förmedla ekonomiska, ekologiska och estetiska värderingar. Skillnaden ligger i uttrycket, medan tankesättet att göra saker själv och att lära av varandra via traderad kunskap är så gott som identiskt.