Hon hjälper invandrade svenskar ut ur isolering

Maronga Foraha är invandrad svensk kvinna som brinner för att hjälpa människor. För sju år sedan kom hon till Skellefteå från kriget i Kongo. Det senaste året har hon startat tre olika cirklar med invandrade svenskar för att hjälpa dem ut ur sin isolering. Tillsammans har de promenerat, simmat, cyklat, lagat mat och läst svenska.

- Det finns så många som har det svårt och som inget hellre vill än att träffa andra, säger Maronga Foraha som önskar att sådana här cirklar funnits när hon kom till Sverige.

Började med sju kvinnor

Från början var det sju personer som kom till hennes första cirkel, bara kvinnor. Idag finns det cirka 40 personer i de tre olika Bildacirklarna. Och när de träffas promenerar de, läser svenska, cyklar, simmar och spelar badminton. Både män och kvinnor.

- Många har förstått att de mår så mycket bättre när de går ut på promenad tillsammans med andra och inte bara sitter hemma och tänker. Då blir man lätt deprimerad.

Det var i Pingstkapellet i Bureå det började. Där lät pastor Lars Andersson sju invandrade kvinnor samlas för att baka och umgås. Maronga Foraha sammankallade och så småningom gjorde även män anspråk på att få vara med. Då blev aktiviteterna lite annorlunda. Bakningen lades åt sidan och studier i det svenska samhället tog vid. Kvinnor och män från Senegal, Eritrea, Etiopien, Somalia, Iran och Irak ville veta hur det svenska samhället fungerade. I pingstkapellet har också kulturaftnarna blivit mycket populära, då rycker församlingsmedlemmarna in och agerar mor- och farföräldrar till deltagarnas barn.

Men mycket av Maronga Forahas arbete idag handlar just om att få människor att gå ut och röra på sig i stället för att bli sittande hemma i soffan.

Knackade dörr

- När människor kommer till Sverige får de gå på SFI och lära sig svenska. Men när skolan är slut, vad gör man då när man inte känner någon? Då går man hem. Inte lär man känna någon då. Man måste umgås med människor för att komma in i samhället, säger Maronga.

Själv gick hon runt och knackade dörr när hon kom till Sverige. Det var hennes sätt att få kontakt.

- Jag hade varit med om krig sedan jag var 13 och var ledsen och deprimerad. Men så jag sa till mig själv: ”nu är jag här, jag får inte bli sittande och bara tänka”. Det är viktigt att komma ut, tillsammans kan vi göra mycket för vårt välbefinnande.

- Många asylsökande mår väldigt dåligt och går till läkaren som skriver ut tabletter. Det mår de inte bättre av. Jag tar dem med på promenad. Nu efter ett år märker jag att många är gladare och flera har även gått ner i vikt.

Lär kvinnor cykla

En annan aktivitet Maronga Foraha vurmar för är cykling. Cykeln är ett färdmedel som underlättar för kvinnorna att till exempel handla.

- I Bureå har jag lärt fem kvinnor cykla. De är glada för den frihet de känner men också för att de nu kan lära sina barn att cykla. Och så ser de fram emot att få cykla tillsammans med dem.

Maronga har fortfarande i färskt minne när hon själv lärde sig cykla. Hon var åtta år och tyckte det var obeskrivligt roligt. Att cykla och laga mat är två stora intressen, alltså finns också matlagning med i programmet en gång i månaden. Då lagar deltagarna mat från olika länder och äter sedan tillsammans, senast på påskafton. Då kom hundra personer. Och inte bara invandrade svenskar är Maronga noga med att påpeka utan också svenskar som är svenskar sedan flera generationer tillbaka.

Får vardagen att fungera

I Lövånger som ligger fem mil söder om Skellefteå har Maronga Foraha en grupp på åtta personer. Men sedan hon fick sitt sjätte barn, en liten pojke, för en månad sedan och hon behöver vara i närheten av honom är det lite för långt för henne åka. Tills vidare tar en kvinna i gruppen över ledarskapet.

- Människorna i den här gruppen behöver lära sig hur vardagen i hemmet fungerar. De får bland annat lära sig att använda diskmaskinen och tvättmaskinen, att skilja vit tvätt från svart.

Maronga är glad för att hon ser hur deltagarna förändrats. Många som tidigare hade mardrömmar är nu fria från dem. Andra säger att de har fått ett annat perspektiv sedan de började gå ut och röra på sig och förstår att det finns de som har det värre.

- Jag känner en så stor tacksamhet. Nu kan alla som kom med för ett år sedan prata svenska och hjälpa sina barn med läxor.

Maronga Foraha lever redan sina drömmar men hon har fler, säger hon. En är att hjälpa barn i Kongo, speciellt våldtagna barn.

- Att få träffa dem och få göra något för dem är en av mina drömmar. Men det är en lång resa.

Text: Birgitta Haglund

Foto: Ulrica Rauhala