​Rent hus i kommunala renhållningsbolagen

Sverige bryter mot EU:s upphandlingsregler och begår fördragsbrott, det är slutsatsen av kommissionens yttrande mot en anmälan av svenska kommunala återvinnings- och renhållningsbolag. Sveriges Åkeriföretag har med en rad andra tunga företrädare för näringslivet anmält Sverige till EU-kommissionen och fått stöd för kritiken. Det gäller verksamhet som sker på den öppna marknaden och som överskrider det så kallade in house-undantaget för kommunala bolag, där endast en mindre andel (tidigare 10 procent) av verksamheten får konkurrera på den öppna marknaden.

-Kommissionens svar är tydligt. Samtliga bolag som finns med i anmälan bryter mot upphandlingsreglerna. Det innebär att de kommunala bolagen skapat kreativa bolagsstrukturer för att direkttilldela uppdrag utan upphandling. Det är stora värden på spel, det beräknade värdet för kontrakten är på över 60 miljoner euro och då gäller det bara de som faktiskt är anmälda. Det finns sannolikt ett mörkertal.

-35-55 procent av bolagens faktiska verksamhet sköts på ett sätt som är regelvidrigt, enligt kommissionens eget svar. Problemet är att de inte konkurrerar på lika villkor utan skapar kreativa bolagssystem för att gynna de egna bolagen. Att ansvarig minister valde att göra ingenting, utan valde att tro på bolagen, som tidigare anmälts och kritiserats på grund av att de inte ändrat upplägg, är anmärkningsvärt.

-De bolag som är föremål för utredning och kritik är baserade i Skåne, Västmanland och på västkusten. SYSAV (ägs av 14 kommuner) och NSR (ägs av 6 kommuner) samt Uddevalla Energi och Borås Energi och Miljö AB samt Vafab (Västmanlands kommuner) har samtliga brutit mot gällande regler, enligt kommissionen. Nu inväntar vi regeringens svar till kommissionen. Vi hoppas förstås på en så bra lösning för alla parter som möjligt och självklart är kommunala bolag också en naturlig del av konkurrensen, men på lika villkor.

-Det är ytterst ovanligt att ett ärende går så långt som till anklagelse om fördragsbrott och det är ingen smickrande skara att ingå i för svenskt vidkommande. Frågan är av principiellt viktig karaktär. Inte bara för återvinnings- och renhållningsbolagen, utan på ett övergripande plan inom upphandlingsområdet, säger Erika Svanström, Public Affairs-ansvarig hos Sveriges Åkeriföretag.

FAKTA

Steg 1 – Formell underrättelse

En formell underrättelse är det första formella steget i ett s.k. överträdelseförfarande mot en medlemsstat, där EU-kommissionen framför allvarligt kritik och menar att medlemsstaten misstänks ha brutit mot unionsrätten på något vis. Förfarandet kan liknas vid att kommissionen delger medlemsstaten en misstanke om brott.

Medlemsstaten ges en möjlighet att yttra sig och att ange rättsliga eller faktiska omständigheter till sitt försvar.

Steg 2 – motiverat yttrande

Om ärendet inte avskrivs tar kommissionen ställning till ärendet på nytt. Har kommissionen inte låtit sig övertygas av medlemsstatens svar utan vill gå vidare är nästa steg ett s.k. motiverat yttrande. Kommissionen har i så fall satt ned foten och definitivt bestämt sig för att medlemsstaten har gjort fel. Kommissionen anger då vad medlemsstaten ska göra för att rätta sig och att medlemsstaten annars riskerar hamna hos EU-domstolen. Förfarandet kan liknas med ett bötesföreläggande, där den som inte erkänner och betalar böter kan vänta sig ett åtal.

Steg 3 – anklagelse om fördragsbrott (nuvarande anmälan)

Det tredje steget, om medlemsstaten inte erkänner och medger rättelse, är att kommissionen tar ärendet till EU-domstolen medanklagelse om fördragsbrott. Detta kan liknas vid ett åtal. EU-domstolen kan då fria eller fälla medlemsstaten och även besluta om påföljd i form ett slags EU-böter.

Tyskland

I ett avgörande som gällde just otillåten direktupphandling av renhållningstjänster i form av bortskaffande av restavfall genom värmebehandling i staden Braunschweig (C-504/04) krävdes Tyskland på ett löpande vitesbelopp. Det begärda vitet uppgick till 126 720 euro (eller 1,083 miljoner kronor) per dag intill dess de åtgärder vidtagits som krävdes för att följa en tidigare dom (C-28/01) mot Tyskland (Den tyska regeringen hade i detta mål (p. 18) gjort gällande att det i nationell rätt inte erbjuds någon möjlighet, att få överträdelsen att upphöra, eftersom det förelåg ett slutgiltigt avtal som inte kunde sägas upp utan skadestånd och att kostnaden för en sådan uppsägning skulle vara, oproportionerlig i förhållande till det syfte som annars skulle uppnås). Detta hindrade emellertid inte EU-domstolen att förordna om att rättelse ändå skulle ske, vilket Tyskland dock valde att inte göra av nämnda praktiska skäl.

KOM begärde därför i ett nytt mål att Tyskland skulle betala löpande straffvite med ovan angivet belopp. Innan vitesmålet (C-504/04) slutligen handlades hade Tyskland emellertid hunnit rätta sig (se p. 30)

(faktadelen kommer från DNV, Den nya välfärdens jurist Pär Cronhult)