Omvärldens passivitet skapar flyktingkrisen

Vi sår vad vi skördar. Sällan har det gamla talesättet fått ett grymmare uttryck än bilden av den döde 3-årige syriske pojken som nu sprids över världen. Det är bara ett av många offer i den våg av människor som tvingas lämna Mellanöstern och Nordafrika på flykt undan krig och humanitära katastrofer.

I pojkens hemland, Syrien, har en väpnad konflikt pågått i fyra och ett halvt år utan att omvärlden har gjort tillräckligt. I både Syrien och Irak härjar terrororganisationen Islamiska staten med brutala metoder. Libyen befinner sig fyra år efter diktatorn Mohammar Khadaffis fall i sönderfall. I Jemen pågår ett krig med oerhörda humanitära konsekvenser.

Alla dessa konflikter och humanitära katastrofer bidrar till att det totala antalet flyktingar nu är det största sedan andra världskriget. Bilderna av människor som vandrar genom Europas länder ger ett eko av det förflutna. Det är värt att minnas att de allra flesta av de 60 miljoner flyktingarna är kvar i konfliktområden eller i deras omedelbara närhet. Libanon med 4 miljoner invånare har till exempel tagit emot en miljon flyktingar från Syrien.

I Sverige och Europa handlar flyktingdebatten nästan uteslutande om hur vi ska ta emot de hjälpbehövande. Det är i sig positivt att de allra flesta förespråkar öppenhet. Alternativet är orealistiskt – den som har följt konflikten i Syrien vet att flyktinglägren är hårt belastade och att stadsdelar har varit belägrade i flera år vilket försvårar för FN och andra hjälporganisationer. Att samvetslösa flyktingsmugglare utnyttjar situationen är oacceptabelt.

Ändå saknas ett viktigt perspektiv i debatten: varför har världens länder inte gjort mer för att stoppa krigen? Avsaknaden av kraftfulla åtgärder i Syrien har gjort att Assad-regimen i snart fem år kunnat bomba skolor, sjukhus och bostadsområden, oppositionen har splittrats och extremismen har brett ut sig. Islamiska staten sprider terror och död över allt större landområden, förföljer såväl muslimer som kristna och andra minoriteter och begår systematiska övergrepp mot flickor och kvinnor.

Fredliga och fungerande stater är en förutsättning för att människor ska slippa fly. FN måste använda alla till buds stående medel för att skydda civila. I Syrien behöver det förlamade säkerhetsrådet stöd av generalförsamlingen för att något ska hända. Alla aktörer i Mellanöstern, inklusive Iran och Saudiarabien, måste pressas att ta ansvar. Framför allt finns FN-principen skyldighet att skydda som ålägger världssamfundet att ingripa för att skydda civilbefolkningen – med eller utan Syriens medgivande.

Samtidigt som Europa måste fortsätta att vara en fristad för människor med skyddsbehov måste världens länder och särskilt FN:s säkerhetsråd ställa sig frågan: hur stoppar vi kriget i Syrien och Irak och hur hjälper vi det sönderfallande Libyen på fötter? Innan så sker och innan kraftfulla åtgärder vidtas kommer det mänskliga lidandet att fortsätta och ännu fler människor kommer att tvingas på flykt. Ett initiativ i FN – gärna från Sverige och EU – brådskar.