Klövviltet som naturvårdare

På senare tid har betande älgar och rådjur allt oftare utmålats som hot mot den biologiska mångfalden i skogen. Jägarkåren, som förvaltar klövviltet, anklagas samtidigt för att egoistiskt bortse från skador på växande skog och effekter på mångfalden. Kritiken mot klövviltstammarnas storlek kommer både från skogssektorn och från företrädare för naturvårdsorganisationer. Det är lätt att förstå att skogssektorn hellre diskuterar effekterna av vårt inhemska klövvilt, än de dramatiska effekterna av ett alltmer intensifierat skogsbruk. Det är mer förvånande att naturvårdsorganisationer gör det. Finns det då verkligen några negativa effekter av klövviltet? Skärskådar man forskningsresultaten så finner man tvärtom stöd för klövviltets positiva inverkan på den biologiska mångfalden med dagens stammar!

Fram till för mindre än 100 år sedan betades en mycket stor andel av den mark som inte var åkermark. Det gällde även den rena skogsmarken. I slutet av tjugotalet var skogsbetet redan klart minskande, men det fanns mer än 4 miljoner nötdjur, hästar, får och getter som utnyttjade naturbetesmarker i form av hagar och skogsmark. Enbart skogsbetet bedrevs på mer än dubbelt så stora arealer som den sammanlagda öppna betesmarken idag. Dessutom utnyttjades mer än en miljon hektar skog för lövtäkt, för att få vinterfoder till djuren. I takt med att skogsbetet i princip försvunnit, och naturbetesmarkerna utnyttjas allt mindre, så har hävden och mångfalden minskat.

De öppna naturbetesmarkerna hör liksom de få kvarvarande skogsbetena till de absolut mest artrika miljöerna vi har. Det finns en mängd studier som visar att ett medelhårt betestryck ger en större variation i vegetationsstrukturen i fält- och buskskikt, och därmed en större biologisk mångfald. Detta gäller både i skogen och i det öppna landskapet. Sveriges sammanlagda stammar av älg, rådjur, kron- och dovhjort uppgår till c:a 700 000 djur. Jämför man med tamboskap så motsvarar det inte mer än antalet får som fanns 1927. Antalet vildsvin är en tiondel av det antal tamgrisar som fanns vid samma tidpunkt. Klövviltet fyller idag en viktig funktion som betare och hjälper till att upprätthålla en del av betestrycket som forna tiders hävd stod för i skogen. Det finns ett antal undersökningar från Skandinavien, som visar på positiva effekter på flora och fauna av medelhårt bete av hjortvilt, inklusive älg.

 Hur är det då med negativa effekter av klövviltet under svenska förhållanden? Man har bara funnit negativa effekter på mångfalden i mark-, fält- och buskskiktet vid klövviltstätheter som är klart högre än vad man normalt finner i Sverige. Vid medelhårt bete hittar man inga, eller positiva effekter. Hur ser det då ut i trädskiktet? Ofta lyfter man fram de långsiktiga effekterna av minskande rekrytering av asp, rönn och sälg som ett problem. Gamla individer av dessa arter bär en stor del av mångfalden i skogen, och rekryteringen till vuxna träd försvåras genom klövviltets bete. Den svenska forskningen på rekrytering av triviallövträd är dock samstämmig- den stora anledningen till bristen på trädbildande individer står att finna i skötselmetoderna inom skogsbruket, inte i klövviltstammarnas storlek.

 Hur stora klövviltstammar man kan hålla, utan att negativa effekter uppstår, bestäms av tillgången till foder. Svensk forskning visar att mängden betesskador också i första hand bestäms av mängden tillgängligt foder, inte av klövviltstammarnas storlek. Lokalt förekommer förvisso så täta stammar av klövvilt att man får oacceptabla skador på växande skog och på biologisk mångfald. Problemen kan dock minskas genom anpassad skötsel och ökad samverkan mellan jägarkåren och övriga brukare av landskapet. Då krävs dock insikt om att åtgärder inom skogsbruket inte kan planeras som om klövviltet inte fanns, och att ökad avskjutning inte kan ses som enda åtgärden mot betesskador.

 Viltförvaltningen ska med självklarhet bedrivas i samverkan med skogsbruket. Ställningstaganden och avvägningar mellan olika intressen måste dock baseras på en kritisk analys av fakta. Dagens betestryck är en bråkdel av vad det var på den tid skogen betades av tamboskap, vilket alla är eniga om gynnade den biologiska mångfalden. Det är därmed paradoxalt att våra inhemska klövviltsarter osakligt och utan kritik lyfts fram som hot mot mångfalden. Forskningslitteraturen visar också tydligt att klövviltet endast i undantagsfall har negativa effekter.

 Skogsbruket ska enligt lagen bedrivas hållbart med bibehållen biologisk mångfald. Det innebär bland annat att man måste slå vakt om fodertillgången för klövviltet genom anpassad skötsel. Om så inte sker är det skogsbruket som är ansvarigt för såväl skogsskador som förlust av biologisk mångfald. Inte viltet eller jägarna.

 Fredrik Widemo                                      

Docent i zooekologi            

Naturvårdsansvarig                                    

Daniel Ligné

Skog. Dr i skogshushållning

Bitr. riksjaktvårdskonsulent 

Göran Bergqvist

Docent i skogshushållning

Klövviltkonsulent

Svenska Jägareförbundet

 Artikeln var införd i Miljöaktuellts nättidning    http://miljoaktuellt.idg.se/   17 mars 2010