​Lögnerna som gör Björklund till politikens Gossen Ruda

Vem hade trott att liberale Jan Björklund skulle vara annat än en rakryggad och hederlig politiker som står vid sitt ord? Att hålla vissa löften heliga och bryta andra hör väl till politikens vardag kanske de flesta av oss tycker då vi nu verkligen börjar ledsna på de politiska turerna. Men när man vänder sin egen politik ryggen så bryter man ovillkorligen banden med de egna väljarna samt raserar förtroendet för både politik och vår demokrati generellt.

De uppenbara lögnerna är två stycken. Vilken av dem som bedöms hårdast får historien bevisa.

1. En politiker är skyldig att göra allt för att genomföra den politik man inför valet lovat väljarna.

2. Oavsett vad man tycker om Ulf Kristersson så var det den statsministerkandidat som Björklund gick till val på. Att då sedan inte bara lägga ned sin röst, utan att t.o.m rösta emot är inte bara en lögn utan dessutom ett svek. Orsakerna känner vi till. Men det räcker inte alls som förklaring då i princip alla långt innan valet insåg ungefär hur det parlamentariska läget skulle bli i form av mandatfördelning.

Min slutsats är den att Björklunds fullständigt irrationella politisk agerande sannolikt leder till något av följande alternativ.
1. Han hoppas få kröna sin karriär med en ministerpost i en socialdemokratiskt styrd regering.
Alternativt
2. Hela det här politiska debaklet leder till ett nyval där Björklund med parti med stor sannolikhet riskerar att få respass ut ur riksdagen.

Vad som är bäst för landet är upp till var och en att tycka och spekulera om. Jag hade nog bara muttrat som de flesta andra om jag inte tagit del av Johan Björklunds* intressanta analys om varför Jan Björlund ställt upp på att dansa vals med Annie Lööf i den här politiska cirkusen. Den går nämligen ut på att Björklund och Lööf har en dold agenda sedan långt före valet men att de låtsas som något annat.

Bägge är mycket slipade politiker. Lööf har aldrig gjort något annat och Björklund har varit partiledare i mer än elva år. Ändå så är det de två som beter sig mest irrationellt i regeringsförhandlingarna. Förutom att tillsynes verka tro att Socialdemokraterna skulle gå med på att gå i allians med Alliansen så föreslår de ett, om möjligt, ännu mer omöjligt förslag - att Alliansen plus Miljöpartiet skulle bilda regering, kanske till och med med Annie Lööf som statsminister.

Även om man skulle bortse från det viktiga faktumet att MP sagt blankt nej till att regeringssamarbeta med Alliansen så är detta förslag så orealistiskt att ingen tar det på allvar. Alliansen + MP har en majoritet i Riksdagen emot sig (159 mot 190 mandat). Alltså måste någon av S, V eller SD minst lägga ner sina röster i statsministeromröstningen för att en sådan regering skulle ens kunna tillkomma.

Och SD "får" ju inte ens släppa fram regeringen enligt Lööf och Björklund så då återstår bara V och S. Och varför något av dessa två partier skulle gå med på detta är omöjligt att se. Hade Alliansen fortsatt hedra Decemberöverenskommelsen hade det teoretiskt sett varit möjligt, men inte nu. Dessutom, ifall S nu genom ett mirakel ändå skulle släppa fram Alliansen+MP i regering så kan SD när som helst rösta på Socialdemokraternas budget, regeringen riskerar alltså att i 4 år inte få igenom någon av sin ekonomiska politik.

Så, varför föreslår Lööf och Björklund något så uppenbart dumt, sin politiska skicklighet och senioritet till trots? För att vinna tid såklart. Tid som används till att de egna representanterna, medlemmarna och väljarna ska inse att ingen annan lösning än den som Lööf och Björklund sedermera kommer föreslå, är möjlig.

Lööf och Björklund insåg att det valresultat vi nu har var väldigt sannolikt. Tillsammans beslutade de sig, troligen innan valet, för att hellre skrota alliansprojektet än att göra sig beroende av Sverigedemokraternas välvilja. Valresultatet, insåg de, skulle innebära att den enda möjligheten att få igenom sin politik skulle vara att samarbeta med Socialdemokraterna. Att regeringssamarbeta med S är kontroversiellt för båda partierna, med för Liberalerna är det trots allt en gammal idé som inte prövats. Centern har en annan historia och har upplevt negativa utfall av sina tidigare samarbeten med S.

Därför har Lööf och Björklund kommit överens om att enbart Liberalerna skall ingå i den S-ledda regeringen. Centern ställer sig vid sidan av men hjälper till att låta regeringen tillträda mot att man får ett rejält inflytande över regeringsbudgeten. Planerna hålls sannolikt inom en mycket liten krets, förutom Lööf och Björklund så är troligen Liberalernas partisekreterare Maria Arnholm och Centerpartiets 2:e vice ordförande Fredrik Federley med i gruppen. Förmodligen inte särskilt många fler. Kommunikationen mellan dessa personer sker också sannolikt muntligt, de vill på inga villkors vis riskera läckor i detta.

För att mandaträkningen skall hålla så behöver man dock även Miljöpartiets stöd. Det är därför vi nu ser den plötsliga öppenheten mot Miljöpartiet. Genom att föreslå att Alliansen skall samarbeta med Miljöpartiet så får Lööf och Björklund en ursäkt och en möjlighet att "samtala förtroligt" med Fridolin och Lövin. När allianssammanbrottet väl är ett faktum har då Centern och Liberalerna redan sänkt ribban för ett samarbete. Sannolikt erbjuds Miljöpartiet att samarbeta med regeringen i samma form som Centern ska göra, dvs budgetsamarbete och vissa politiska löften.

Mandatmässigt funkar S+L med stöd av C+MP utmärkt i både statsministeromröstningen (V kommer inte stoppa detta). Budgeten klarar man fint också, även om M, KD och SD går ihop med en mot-budget.

Tiden jobbar för Lööf och Björklunds. Då de egna är de värsta motståndarna mot att få planen i lås så måste regeringsbildningsprocessen tillsynes vara lång och komplicerad. Genom sina omöjliga ställningstaganden och förslag till omöjliga samarbeten så blir processen som vi ju nu ser, rejält utdragen. Aningslösa väljare, medlemmar och egna representater mjuknar för varje dag som går allt mer mot att bara hitta en lösning som åtminstone kan ge politiska resultat.

Ett tydligt tecken på att både Lööf och Björklund välkomnar denna utdragenhet är deras förutsägelser redan efter valnatten att "detta kommer att ta tid". Björklund flaggade ju redan då att han trodde att det kunde ta till någon gång före jul. Han visste redan då hur rätt han hade. Det har han själv sett till.

Jan Björklund meddelade tydligt på presskonferensen 29 oktober när deadline är - 12 december. Detta på grund av den dagens budgetomröstning i Riksdagen. Vid det datumet så bör "en regering vara bildad eller i vardande", sa Björklund då. Budgetförslagen läggs i Riksdagen 15 november och Moderaterna har deklarerat att de kommer att lägga en egen "alliansbudget" som åtminstone SD och sannolikt även KD kommer att rösta på. Detta innebär att övergångsregeringens budget faller ifall Liberalerna och Centern inte stöttar den. Detta val - att stötta övergångsregeringens eller Moderaternas budget - kommer att vara "så svårt" att Björklund kommer att ta detta till intäkt för att sammankalla Liberalernas partiråd. Denna gruppering om 61 väl betrodda liberalpartister är näst Landsmötet, partiets högsta beslutande organ. Partirådet har - av Jan Björklund - utsetts till att vara de enda som kan ändra Liberalernas ståndpunkt att enbart regera samman med hela Alliansen men utan SD:s passiva stöd.

Med förevändning om budgetomröstningen så kommer partirådet sammankallas någon gång mellan 15 november och 12 december. Låt oss gissa på 22 november - en torsdag - när liberalpartisterna ute i landet är som tröttast. Väl samlat så kommer partirådet att diskutera budgeten men även förstås regeringsfrågan. Som av en händelse så kommer Björklunds linje - att släppa på allianskravet - efter långa diskussioner att vinna (alla är ju så trötta och man har ju "försökt allt annat").

Jan Björklund kommer dagen efter partirådsmötet kalla till presskonferens. Han kommer att deklarera att de inte kan släppa igenom Moderaternas budget med hänvisning till att det "ger SD inflytande" och att man därmed anser att Moderaterna blott genom att lägga denna budgetmotion har frångått idén med Alliansen och att Liberalerna därför inte längre kan ta hänsyn till densamma. Talet är sannolikt redan skrivet i Björklunds huvud.

Därmed har Alliansen i den form vi känner den - fallit. Detta budskap torde med tidigare gissat datum komma fredagen den 23:e november.

Björklund kommer härefter - äntligen - att kunna inleda sina samtal med Stefan Löfven. Efter "tuffa" förhandlingar och med inlemmande av Centerpartiet och Miljöpartiet som regeringsunderlag så kommer Sveriges nya regering med Socialdemokraterna och Liberalerna kunna presenteras.

* Källa och fullständig artikel av Johan Björklund (eventuellt släktskap med Jan är inte känt).http://johanbjorklund.blogspot.com/2018/10/bjorklund-och-loofs-plan-pa-vag-att-ga.html

Joe Formgren
Företagare samt besviken och en aning förvirrad väljare