Förändringens vågor

Under sommaren besökte jag och min familj den vackra ön Brac utanför staden Split i Kroatien, ett semesterparadis där Medelhavet är både klarare och blåare än på de flesta andra ställen. Även om vi fick många glada upplevelser med oss i bagaget hem blandas minnena ofrånkomligen med tankarna på de tragedier som utspelas i samma vatten. Det är svårt att ta till sig att samma hav som ger oss glädje och rekreation samtidigt är en begravningsplats där hela familjer omkommit eller splittrats under flykt från krig och elände.
Inte långt från vårt hotell låg en vacker kyrkogård fylld av minnesmärken dit lokalbefolkningen gick för att minnas sina nära och kära. Många av de tusentals som omkommit under sin flykt över Medelhavet får ingen begravning, inget minnesmärke, kanske bara en notis om att ytterligare en överfylld båt förlist.

Den stora uppgiften är förstås att få slut på de krig som gör att människor tvingas fly. Men migration har även av andra skäl blivit ett permanent inslag som tillsammans med övriga samhällsförändringar kommer att innebära utmaningar för oss som arbetar i begravningsverksamheten.
Det är bara en mindre del av världens flyktingar som försöker ta sig till Europa, men många av de som lyckas når Sverige. En dag kommer de att få ett minnesmärke på en kyrkogård någonstans i sitt nya hemland. Det kommer att finnas på en välvårdad plats där huvudmannen tar sitt ansvar för att alla tas om hand på ett värdigt sätt. Allt fler kyrkogårdar och begravningsplatser, inte bara i större kommuner utan även på mindre orter, kommer att få en mångkulturell prägel med gravar som ser lite annorlunda ut än vad de flesta av oss varit vana vid.

Omvärldsförändringar, men även medlemsminskningen i Svenska kyrkan, ställer ökade krav på den som är satt att utföra samhällsuppdraget. Fler religioner och inriktningar inom religioner, men även icke troende, behöver få tillgång till det som uppfattas som en värdig begravning. Att tillfredsställa de behoven är en utmaning för såväl dagens församlingar och kommuner, som för den huvudman som i en morgondag kan komma att axla ansvaret. Det är mot denna bakgrund som vi här i tidningen Kyrkogården i en serie artiklar belyser aktuella frågor som har att göra med huvudmannaskapet för begravningsverksamheten.
Även om dagens ordning fungerar tämligen väl är det värt att ta del av olika perspektiv som kommer fram. Till exempel – vilket vi belyser i detta nummer – att begravningsombuden, som från början tillsattes för att försvara en minoritets intressen, inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att tala för majoritetsbefolkningen hos vissa huvudmän. De tillför kunskaper i frågor som kommer att öka i aktualitet. Därför är det bekymmersamt att samhället visar så lite engagemang för att stärka begravningsombuden i deras roll och därmed också huvudmännen i deras förmåga att möta den framtid som bland annat kommer till oss över Medelhavet.