Oetiskt låta den döde vänta

Första maj 2012 ändrades lagstiftningen om tillåten tid mellan dödsfall och gravsättning eller kremation från två till en månad. Lagändringen syftade till att stävja trenden som pekade mot allt längre tider. I Stockholm var tiden mellan dödsfall och gravsättning/kremation 2009 i genomsnitt 32–33 dagar. I övriga landet låg den på cirka 20 dagar. När Begravningslagen 2012 ändrades kunde vi också omgående se att den hade avsedd verkan. Tidsrymden minskade.

Men nu får vi på nytt se tiderna mellan dödsfall och begravning eller kremation sträckas ut. Varför har vi åter fått denna tråkiga utveckling? Varför prioriterar vi inte begravningen? Varför är det skillnad mellan oss i Sverige och människor i övriga länder i Norden, för att inte säga övriga världen? Tyvärr har jag inte svaren på frågorna. Men det är dags att vi frågar oss varför vi inte klarar att prioritera avskedet av en nära anhörig eller vän.

Begravningsbyråerna säger att de närmast anhöriga oftast har svårt att hitta en gemensam tid i sina kalendrar som är fulltecknade av kurser, konferenser, resor och annat. Många anger också att det är svårt att få tillgång till önskad präst, kyrka eller lokal för minnesstund. Men bör vi ändå inte fråga oss själva om det verkligen är viktigare att delta i en kurs eller konferens än att prioritera begravningen av mor eller far. Finns bara viljan går det naturligtvis att begrava sina nära och kära inom en rimlig tid, trots fulltecknade scheman. Det vet jag av egen erfarenhet.

Är det kanske så att människor vanligen inte förstår vad som händer med en död kropp? Att förruttnelsen börjar tämligen omgående och om kroppen blir liggande över en månad innan gravsättning eller kremation sker hinner förruttnelsen gå långt. Hur ser vi på detta faktum ur ett etiskt perspektiv? I mina ögon är det djupt oetiskt att låta en kropp ligga över en månad innan gravsättning eller kremation sker. Vi upprördes med all rätt över den kistkrossning som det skrevs om för ett antal år sedan, men att låta bli att begrava sina nära och kära inom rimlig tid är i mina ögon inte så mycket bättre. Vad är rimligt? Två–tre veckor borde vara en tid att sträva efter. Det är Skatteverket som har att se till att begravning eller kremation sker i tid. Men Skatteverket saknar sanktions- möjligheter om så inte sker. 

Hur kan vi korta tiden? Här har vi alla ett ansvar. Dödsboet i första hand, men begravningsbyrå och huvudman måste samverka för att hålla tiden nere. Inte minst när det gäller information till dödsboet, men också kring tider för begravningsceremonier, minnesstunder med mera. Tidsaspekten borde vara ett stående inslag på dagordningen när huvudmän träffar begravningsbyråer för överläggningar kring den lokala begravningsverksamheten.

Jan Olov Andersson, VD
SKKF, Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund