Planprocessen behöver förenklas

Regeringens 22-punkts program börjar nu trilla in, det ena förslaget efter det andra. I veckan beslutade Regeringen tillsätta en utredning för att bland annat se om kommunerna kan ges större frihet att själva bestämma om det behövs detaljplan eller ej(ett färdigt förslag om detta fanns 2014 men röstades då ner i Riksdagen). Jag kan ju föreställa mig flera situationer när detta skulle kunna bli aktuellt, till exempel ett småhusområde där det finns möjlighet att ge plats till några fler småhus i ytterkanten, längs en redan existerande väg i samfälligheten. Planprocessen är ofta lång och mödosam och dessutom saknar kommunerna resurser på plansidan. Att kunna gå direkt på bygglov skulle vara positivt i fall där det inte innebär några allvarliga ingrepp på naturen, bullerstörningar och så vidare.

Att utveckla översiktsplaneringen är också positivt. Sverige har till skillnad från många andra länder ingen bindande översiktsplanering. Målbilden måste vara en ordning där så mycket som möjligt av de kontroversiella eller känsliga frågorna kan hanteras i översiktsplaneringen. När det är dags för detaljplaner så har statens intressen redan hanterats och medborgarna vet sedan tidigare att här ska det byggas bostäder och har fått tycka till inom ramen för översiktsplaneringen. På så sätt kan planeringen gå snabbare.

Att pröva privat initiativrätt är en annan del av utredningens förslag. Det är ett system som finns i Norge och som enkelt uttryckt innebär att byggherren kan få sköta planläggningen själv och så får kommunen säga ja eller nej. Det är något som de borgerliga partierna drivit genom ett tillkännagivande i riksdagen. Det kan säkert vara bra i vissa fall, men det hade underlättat betydligt om vi hade haft en bindande översiktsplanering inom vilken de kontroversiella frågorna hade hanterats.

Utredningen ska också titta på om kommunerna ska kunna föreskriva upplåtelseform i detaljplan. Där ska kommunerna hålla fingrarna borta. Det måste vara upp till byggherren att bestämma, allt annat är ett ingrepp i äganderätten. Jag kan också tänka mig en situation där behovet av hyresrätter kanske inte längre finns i ett visst område, men det står i planen att det ska vara hyresrätter. Och då måste man göra en planändring och det vet alla inom byggsektorn att en planändring inte alltid går med blixtens hastighet.

Sammantaget är dock förslagen steg i rätt riktning. Det verkar som bostadsminister Peter Eriksson har ett något större öra mot branschen än hans företrädare gav intryck av att ha.

Anders Josephsson
Sveriges Träbyggnadskansli