“Rätten till reklam är en ekonomisk yttrandefrihetsfråga”

Tidigare i år röstade Trondheims kommun igenom ett förslag som förbjuder objektifierande reklam. Nu inför Londons borgmästare regler för att motverka annonsering som kan bidra till en negativ kroppsuppfattning i stadens kollektivtrafik. I Sverige höjs också politiska röster om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. Det är en farlig utveckling som inskränker på den grundlagsskyddade yttrandefriheten och som även kan leda till stora ekonomiska kostnader för samhället.

Debatten kring förbud mot könsdiskriminerande reklam har pågått i flera år och regeringen har genom åren valt att inte gå vidare med förslag kring lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. Bortsett från ett fåtal företag är sexistisk eller könsstereotyp reklam idag ovanlig i Sverige, om man jämför med många andra länder. Detta beror till stor del på de ambitiösa program för självreglering som sedan många år har bedrivits av oberoende institutioner i Sverige, numera samlade inom Reklamombudsmannen (RO), vars uppgift är hantera självregleringen på den svenska reklammarknaden. Till RO kan allmänhet och organisationer vända sig när man vill få reklam som man anser vara stötande, könsdiskriminerande eller felaktig prövad.

Om Sverige skulle införa en lag mot könsdiskriminerande reklam blir Konsumentverkets (KV) tillsynsmyndighet. Det blir KV som ska driva prejudicerande fall vidare till Marknadsdomstolen (MD). 2015 gjorde Reklamombudsmannen 43 fällningar av 88 beslut som gällde könsdiskriminering (49 %). RO granskar och avgör ett ärende inom tre månader. Så gott som samtliga annonsörer som fälls – med några få undantag – följer också RO:s avgöranden. För den som är mån om sitt varumärke kostar det i längden att inför kunder, investerare och anställda bli stämplad som sexistisk. Genom Konsumentverket, med nuvarande organisation och uppdrag, skulle dessa ärenden inte kunna hanteras i samma mängd och inom samma tidsrymd. Uppskattningsvis skulle de klara av att driva en handfull ärenden per år och det är ytterst tveksamt om andelen dömda skulle ha blivit högre.

Vidare bekostas Reklamombudsmannen av näringslivet och belastar därmed inte skattebetalarna. En lagstiftning skulle innebära stora kostnader. De befintliga egenåtgärderna är med andra ord enklare, billigare och snabbare jämfört med stelbenta och utdragna domstolsprocesser.

Men denna diskussion handlar också om andra värden än de rent ekonomiska. En lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam skulle kräva en grundlagsändring i och med att en lag skulle inkräkta på yttrandefriheten. Det ska inte vara upp till våra politiker att bestämma vad som anses som bra respektive dålig reklam och vad som ska få utrymme i våra offentliga rum. Rätten till reklam är en ekonomisk yttrandefrihetsfråga, låt denna råda genom självreglering och konsumentmakt. Lagstifta inte om mänskliga värderingar!

Kontaktperson, Sveriges Annonsörer
Anders Ericson, VD
0708 18 75 99, anders.ericson@annons.se