Ökat stöd till kvinnojourerna välkomnas, nu måste regeringen sätta press på kommunerna

Igår kom jämställdhetsminister Maria Arnholm och barn- och äldreminister Maria Larsson med besked på SvD Brännpunkt kring den utlovade ökningen av stöd till kvinnojourerna. En tidigare tillfällig förstärkning på tio miljoner ligger kvar och ytterligare 13,4 miljoner tillkommer för år 2014 för organisationer med rikstäckande verksamhet, däribland SKR. Höjningen är enormt välkommen och välbehövlig. Vi kommer att kunna stärka vårt kvalitetssäkrande och opinionsbildande arbete och fördela mer pengar direkt till våra 115 medlemsjourer. 

Precis som ministrarna skriver måste samhällets skyddsnät bli starkare parallellt med att anslagen till kvinnojourerna höjs. Ökat stöd till de idéburna jourerna är alltså inte en åtgärd som står i proportion till problemets allvar och komplexitet. Det är inte på kvinnojourerna utan i det omkringliiggande samhället de största bristerna finns, vilket Arnholm och Larsson visar god förståelse och lyhördhet inför. 

Det är glädjande att ministrarna delar SKR:s utgångspunkt; att stöd och skydd till våldsutsatta måste bli en del av den generella välfärden. Dessvärre har man ute i kommunerna – som är de som sköter välfärden – inte till fullo förstått sitt ansvar för att stötta och skydda invånare som utsätts för våld av en närstående. Socialstyrelsen har publicerat användbara riktlinjer, som det nu krävs att kommunerna tar till sig. Hur kan regeringen sätta mer press på kommunerna? Vi kan inte invänta resultaten av Carin Götblads utredning på området som presenteras i juni 2014. Kommunerna har ansvaret och är idag de stora stoppklossarna för kvinnojourernas dagliga arbete.

Kopplingar måste också göras till andra politikområden. Våld mot kvinnor är det mest akuta jämställdhetsproblemet vi har i dag, skriver Arnholm och Larsson. Ett annat sätt att säga det är att det är ett av våra mest akuta samhällsproblem, och att hela samhället därför måste involveras. Ska stöd och skydd från våld bli en välfärdsfråga krävs att regeringen lyfter blicken och involverar arbetsmarknaden, skolan, rättsväsendet, bostadspolitiken och sjukvården i lösningarna. 

Det förebyggande och stödjande arbetet som jourerna bedriver utöver det skyddade boendet faller gång på gång mellan stolarna och förblir osynligt på kommunal såväl som statlig nivå.  Det kan innebära att vägleda en kvinna när hon skapar ett nytt liv för sig och sina barn efter många års våldsutsatthet och en tid på skyddat boende. Att arrangera samtalsgrupper för tjejer som utsatts för våldtäkt. Att finnas där som medmänniska för att bryta den isolering som våld och övergrepp ofta skapar. Eller att leda diskussionsgrupper om normer kring kön och sexualitet på en gymnasieskola. Detta är verksamhet som våra kvinnojourer, tjejjourer, ungdomsjourer och jourer specialiserade på sexuella övergrepp vet är oumbärligt i arbetet mot mäns våld, både på det individuella och samhälleliga planet, men som de har svårt att finansiera.

Andra aktörer måste också ta ett större ansvar och inkludera ett våldsförebyggande perspektiv i befintliga verksamheter där man möter barn, unga såväl som vuxna som kan vara eller riskera komma att bli offer eller förövare för våld. Det kan vara allt från pappagrupper till skolans sex- och samlevnadsundervisning.

Regeringen behöver tänka större och mer visionärt kring hur mäns våld kan förhindras, och hur samhället kan stötta och vägleda innan, under och efter att våldet har skett. Detta arbete är svårt att mäta och måste få löpa under lång tid, förmodligen syns inte resultaten under en mandatperiod. Här behövs modiga politikersom vågar tro att ett jämställt samhälle fritt från våld är möjligt.

Zandra Kanakaris, vice ordförande Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR

Lotta Sonemalm, förbundssekreterare, Sveriges Kvinno- och Tjejjourera Riksförbund, SKR