Kemikalieskatten på elektronik missar målet – Man tänker på ekonomin och inte på miljön.

Dagens regelverk i EU skapar endast incitament för att fasa ut befintliga farliga kemikalier utan att reglera vilka kemikalier de ersätts med. Tyvärr gäller detsamma för den svenska kemikalieskatten. Detta är ett problem eftersom farliga kemikalier som fasas ut kan ersättas med ännu farligare alternativ, så kallad falsk substitution.

Huvudmotivet för kemikalieskatt som ekonomiskt styrmedel ska vara att minska förekomsten av miljö- och hälsofarliga ämnen.

– Som kemikalieskatten är utformat nu missar man målet med att komma åt de farliga kemikalierna. Då kemikalier som vi har förståelse för, och som är bättre att använda straffbeskattas. Medan kemikalier som vi inte vet någoting om eller långtidseffekten av kommer undan, säger Sören Enholm, VD på TCO Development.

En svårighet inom kemikalieområdet är att det saknas information om vilka kemikalier som används och vetskap om hur de påverkar människor och miljö. En kemikaliskatt borde därför bidra till att få fram information om vilka kemikalier som används i produkter.

– Högsta prioritering ska vara att skapa incitament för att få bort de farligaste kemikalier ur elektronik och då krävs det att de ersätts med mindre farliga kemikalier. Resultatet med kemikalieskatten blir dessvärre att man tänker mer på att få in pengar i statskassan än på miljön, säger Sören Enholm.

I hållbarhetscertifieringen TCO Certified finns det ett nytt krav på att hantera dessa problem. Farliga flamskyddsmedel i IT-produkter ska ersättas med mindre farliga flamskyddsmedel. Detta istället för att endast fasa ut befintliga farliga kemikalier utan att reglera vilka de ersätts med.

– Den här typen av substitution bidrar till en positiv utveckling inom detta komplexa område och har större möjlighet att minska förekomsten av miljö- och hälsofarliga ämnen, avslutar Sören Enholm, VD på TCO Development.

Vi har varit med i processen och bidragit med två remissvar till kemikalieskatten.
Remissvar för Fi2016/01244/S2
Remissvar – SOU 2015:30