Hur skulle samtalet kunna lösa människors komplicerade problem??

I huvudsak har Gunnar Bergström rätt i sin artikel i Aftonbladet. En gång beroende = alltid i riskzonen, kan man nog med goda skäl anse. Det är en del av sammanhanget men vi behöver ändå först komma fram till hur vi effektivt ska lösa dessa problem innan vi kommunicerar om vad som är möjligt eller inte för en alkoholist. Flertalet löser inte sina problem idag utan går mot sin egen undergång, det är djupt allvarligt.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article18117243.ab

Det ger en infallsvinkel att beskriva lite mer om saker och ting som behöver förstås. 

Det som också behöver förstås som påverkar debatten är att de behandlingsmetoder som hittills använts, olika former av psykoterapi/samtalsterapi och 12-stegsbehandlingar som egentligen inte fungerar bra för beroendeproblematik och andra komplexa psykiska tillstånd eftersom problemen är just för komplexa för att "samtals"metoder ska kunna bringa ordning i detta kaos.

Hur kan jag veta att Psykologisk orientering fungerar bättre? Hur kan jag veta att jag hittat den "felande länken" 

Eftersom resultaten både i min egen process och dom jag hjälpt visar samma mönster och resultat, till skillnad från andra metoder som har samtalet som verktyg. Att samtalet inte fungerar som komplex problemlösare har orsaker som egentligen är vetenskapligt belagda, men eftersom psykologin inte kommit igenom detta hinder och funnit en lösning så blir samtalet det man måste hålla fast vid oavsett om det fungerar tillräckligt bra eller inte. 

 1. För det första har jag själv tillbringat 4 år i i dessa behandlingsmetoder, i huvudsak på behandlingshem. Av dessa 4 år arbetade jag som behandlare och tränades och handleddes i dessa metoder. Trots detta förstod jag inte hur jag skulle lösa dessa problem efter den massiva insatsen. Jag gick rakt ut i samma problematik efter dessa 4 år. Jag har dessutom utbildat mig i 12-stegsmetoden utan att vare sig det eller behandling gett någon verkan. De klienter/patienter som jag såg förändra sina liv i dessa metoder gjorde det genom att självläka på olika sätt eller att sätta sin tro på Gud eller att gå på möten. Någon medveten varaktig inre förändring skapat av metoderna skedde nog aldrig. 

 2. Jag "tvingades" hitta ett nytt sätt att lösa dessa problem på. Jag lyckades förstå att det krävs en visuell överblick, som jag som problembärare och problemlösare måste lära mig att använda ända in i mål, eftersom det är så komplicerat att ändra låsta tankemönster och beteenden. För att förstå det nya inom detta område måste man släppa den gamla föreställningen, den blir ett ogenomträngligt hinder annars. För att kunna släppa det gamla behöver man under en övergångsperiod studera det nya noggrant med nyfikenhet så att det får en chans att överbrygga de gamla föreställningarna. 

 3. Jag löste mina egna problem ovanligt snabbt när jag förstod detta nya. Huvuddelen av mina klienter går igenom liknande snabba processer. En liten utvärdering/kritisk granskning är gjord av forskaren Ulrik Lögdlund Verksam vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande (IBL), Avdelningen för pedagogik och sociologi (APS), Linköpings universitet. Utdrag från utvärderingen säger bl.a följande som bör tas på allvar även om utvärderingen är liten eftersom den är seriös och vetenskaplig, det visar ett mönster tillsammans med mina egna dokumentationer; 

 "Informanterna i studien har också en uppfattning om att det tar längre tid med andra metoder och med andra terapeuter. Även om samtalet och mötet med terapeuten är viktiga är det framförallt kartan som leder till en snabb förändring" 

Dessa tre punkter innebär för mig att jag vet något nytt, något som inte tänkts eller uppfunnits tidigare. Det är också skälet till att det är mycket svårt att nå ut till ansvariga som är starkt präglade i att samtalet "är lösningen" trots bristen på verkligt goda resultat. 

Anders Tedestrand