Mer kunskap kring litium ger bättre behandling vid bipolär sjukdom

Litium är ett vanligt läkemedel som patienter med bipolär sjukdom får utskrivet av sin läkare. Det har länge funnits misstankar om att patienter som behandlas med litium kan få en sjuklig störning i bisköldkörtlarna. Det organet har hand om kalkomsättningen i kroppen. Forskning vid Region Örebro län visar att det är litiumbehandlingen och inte den bipolära sjukdomen som leder till en utveckling av förhöjt kalk i blodet.

– Vi har utvecklat en vägledningsmall som man kan följa om man har ansvar för en litiumbehandlad patient som får avvikande kalkvärden, säger Adrian Meehan, specialistläkare på geriatriska kliniken vid Universitetssjukhuset Örebro och tidigare doktorand vid institutionen för medicinska vetenskaper på Örebro universitet.

Patienter som äter litium kontrolleras tre till fyra gånger per år, främst för sköldkörtel- och njurfunktion. Att ha ett förhöjt kalkvärde kan leda till benskörhet, ökad risk för njursten, olika magbesvär och muskelsvaghet samt trötthet och nedstämdhet.

– En mindre känd biverkan har varit litiums påverkan på bisköldkörtlarna. Den vanliga behandlingen för en överaktivitet i bisköldkörtlarna är operation. Då tar man bort den sjuka körteln, säger Adrian Meehan.

Viktigt att följa upp patienter med sjukdomen LHPT

Den här hormonella sjukdomen kallas LHPT (litium-associerade hyperparatyreoidism) och är relativt okänd. Därför har inte kalkvärdet följts regelbundet hos de patienter som får litium. I sin avhandling har han studerat förekomsten av LHPT, vad som kännetecknar sjukdomen och ger förslag på förbättrad behandling. I det största publicerade materialet, där 423 litiumbehandlade patienter ingick, har de kunnat konstatera att förekomst av LHPT är vanligt, cirka 18 procent.

– LHPT verkar skilja sig från den sjukdom som utvecklas hos människor utan litiummedicinering. Den sjukdomen kallas pHPT (primär hyperparatyreoidism) och är mera ovanlig, endast cirka 1 procent i vår studie, säger Adrian Meehan.

I den hittills största granskningen av kirurgiska resultat på litiumbehandlade patienter som fått bisköldkörtlar borttagna visar dåliga resultat. Det är bara drygt 50 procent som blir av med sitt förhöjda kalkvärde, jämfört med 98 procent av fallen med pHPT.

– LHPT verkar skilja sig från vanlig pHPT och därför borde dessa patienter följas upp mer noggrant. Vi har påbörjat en randomiserad studie, den första i sitt slag, för att utvärdera nyttan med kirurgi jämfört med att patienten följs upp, säger Adrian Meehan.

I forskningen framhålls att LHPT är vanligt, dels att de som får en rubbning i kalkbalansen pendlar kraftigt i sina kalkvärden och att lågt kalkvärde kan vara en associerad biverkan.

– Hos patienter som är opererade ses att långtidsresultaten inte är bra, och analys av borttagna bisköldkörtlar visade vävnadsökning till skillnad från adenom, en benign tumör, som är vanligare vid pHPT. En möjlig slutsats kan vara att mer omfattande kirurgi ska erbjudas med borttagning av 3 eller 3 ½ körtlar av de totalt fyra bisköldkörtlarna. Det önskar vi ta reda på i den påbörjade randomiserade studien, avslutar Adrian Meehan.

Vid ytterligare frågor kontakta
Adrian Meehan
Specialistläkare
Geriatriska kliniken
Universitetssjukhuset Örebro
Region Örebro län
Mail: adrian.meehan@regionorebrolan.se
Telefon: 070 – 92 41 887