Låt anhöriga få mer inflytande över ungas vård

Medierna har den senaste tiden belyst stora brister i omhändertagandet av barn och unga. Barn som vågar berätta för polisen om övergrepp och misshandel hemma kan få vänta många månader på att deras ärenden ska utredas. Under tiden ska de bo kvar hos förövaren.

De som placeras av socialtjänsten kan sedan råka ännu värre ut, bland annat för att de ofta förs samman med andra som har problem. ”Jag hade aldrig boffat tidigare”, berättade ”Nora” (ett fiktivt namn på en verklig person) i första delen av den gripande radiodokumentären ”Den fastspända flickan” av Daniel Velasco (P1 13/1, gå in på sverigesradio.se och lyssna.)

Nora var en självskadeflicka, superbegåvad, verbal och kreativ, det hörs tydligt. Under sin tid på HVB-hemmet Roslagshemmet leddes hon in i missbruk och prostitution. Personalen reagerade inte. Det slutade för Noras del med en fasansfull våldtäkt som f d polischefen Göran Lindberg dömdes för, långt efter att den inträffat. 

Om hon hade blivit tagen på allvar när saken polisanmäldes hade andra skonats, sa hon nu. HVB-hemmet är en öppen institution, med tillgång till aktiviteter och kvalificerad psykoterapi, enligt den person som var föreståndare under Noras fyra månader där. Även om just Nora inte fick någon terapi alls. Hon fick inte ens skolgång, vilket den ansvariga förklarade med att vistelsen var för kort.

Fyra månaders förvaring med missbruk och övergrepp som slutar på sjukhus, kan det kallas vård? Ändå kan sjukhusvistelsen paradoxalt nog ha blivit Noras räddning. Så framstår det när hennes mamma tala om hur omöjligt det var att få hjälp hemma. Den omhändertagna blev fri från tvångsvården. Hur länge skulle hon blivit kvar annars?

Jag följer flera fall som fastnat där i åratal. Föräldrar har oerhört svårt att komma till tals med de ansvariga. En som försökt intensivt sedan i somras fick svar efter jul: ”Ursäkta att svaret dröjt. Ett möte med oss på stadsdelsförvaltningen är naturligtvis lätt att bestämma datum för, tyvärr tar det längre tid att samordna med psykiatrin. Återkommer när vi har en gemensam mötestid att erbjuda.”

Under detta halvår har patienten utsatts för ungefär ett dussin förflyttningar och försämrats till oigenkännlighet, efter år av förvaring på olika HVB-hem och psykakuter.

Vård borde innebära möjlighet till förbättring. Så är det inte alltid, även om vårdplatserna är dyra. Noras på Roslagshemmet kostade 4 800 kronor per dygn. Vad gjorde hemmet för den summan? Det gavs inget svar på den frågan.

Föräldrar som kontaktar mig har stor kunskap om sina barns problem, och ofta stor kunskap om vetenskapliga rön och evidensbaserad vård. Men det sociala nätverkets kunskap tas inte tillvara. Varför får samhället sköta ett omhändertagande hur dåligt som helst, även om kostnaden är hög, medan anhöriga nonchaleras och föraktas? 

Det är dags för en forskningsgrupp där de närstående får verkligt inflytande över vilka insatser som ska göras. Det kan inte hända något värre än att resultatet blir lika dåligt som för kontrollgruppen; den som fortsätter tyna bort i väntan på att kommunen ska få kontakt med landstingspsykiatrin.

/ Åsa Moberg