1 respektive 2 månader kvar

Helt seriöst – vart tar tiden vägen?! Om drygt en månad ska vi ta oss 30 mil runt Vättern och om knappt 2 månader ska vi simma 3 km i Vansbro. Tyckte nyss det var julafton. Sedan förra inlägget har det blivit 15 mil till på sadeln – varav 4 mil i fyrgradigt, regnigt och blåsigt väder. Kan nog med enkelhet säga att det var det mest otrevliga träningspass jag upplevt hittills. Dock hade vi för ovanlighets skull barnvakt vilket gjorde att vi kunde cykla tillsammans och vi fick i alla fall en trevlig upplevelse och fikabuffé på Café Lustfyllt utanför Habo.

På vägen hem kom vattnet från alla håll (man får ju inte ha stänkskärmar på racers…) och mot slutet hade jag en iskall rumpa och en swimmingpool av 5-gradigt vatten i vardera skon och det tog många timmar innan värmen kom tillbaka. Frågade min cykelvane vän hur man ska klä sig för att klara regn? Hennes svar var att benen, rumpan och skorna inte är mycket att göra åt. ”Det är bara att trampa.” Vi hoppas på fint väder den 13 juni med andra ord!

Så cyklingen går framåt enligt planerna – det gör däremot inte simningen. Fick ju lämna tillbaka våtdräkten jag köpt via nätet då den var för tight vid handlederna – måste ha ovanligt breda handleder. Men, hade ändå inte tänkt ge mig ut i det öppna vattnet riktigt än ändå så det är väl ingen panik direkt. Häromkvällen återinvigde jag i alla fall kvällssimningen på badhuset 1,5 km bort. Har prioriterat skidåkningen och cyklingen nu så har nog inte simmat sen november/december. Blev dock väldigt besviken när jag fick höra att fr.o.m. nästa vecka så finns inget kvällssim kvar – det är tydligen sommartid nu och from sista maj stänger de närmsta simhallarna helt och hållet. Vet inte hur jag ska få in simträningen i vardagspusslet nu.. ”närmsta” simhall ligger 1,5 mil bort och inte på väg till eller från jobb. Kanske bara ska strunta i simhus och köra på utomhusbad? Även om det skrämmer en del… Hur gör man – rent praktiskt? Köper en våtdräkt och åker till närmsta sjö och slänger sig i? Det känns ganska främmande…för att inte säga skrämmande…

Och Aron Anderssons föreläsning då? Vilken kille alltså, och alla människor som engagerar sig i Team Rynkeby. Blev rakt igenom rörd av dessa människor som anstränger sig så för någon annans skull – för att hjälpa de människor och deras familjer som drabbas av cancer. Tanken att cykla till Paris slog mig faktiskt och jag hann tänka ”Hmm, det hade kanske…” men mitt förnuft satte ner foten ganska snabbt och sa bestämt att nu får det vara nog med tokigheterna – när barnen blivit större kanske – nu är inte rätt läge.

Måste länka till en riktigt häftig video från Arons resa med Team Rynkeby till Paris 2013:
(Backen kallas väggen och har en lutning på 26 grader. Imponerande. Både Aron men alla människor som hejar på och ger av sin energi.)