Blåa märken och gula rapsfält

Gårdagens sightseeing tog mig till Nässjö t.o.r vilket innebar en runda på 96 km. Onekligen så har jag sett många vägar och avkrokar jag inte hade en aning om innan. Säga vad man vill om gamla E4:ns raka fina väg utan trafik – nu har jag tröttnat på den så jag letade fram en lämplig rutt med hjälp av Google Maps.

Vägarna var helt ok och inte farligt med trafik (folk har väl bättre saker för sig kl 9 en lördagsmorgon). Väl framme i Nässjö var jag tvungen att stanna och kolla kartan, insåg att jag kört fel och fick svänga tillbaka. Klickade i pedalen på vänster sida och tog sats och svängde vänster. Svängen blev för snäv och cykeln föll. Och ja, eftersom min fot satt fast i pedalen så föll jag med. Lyckades fördela landningen på höften, knät och armbågen och givetvis smällde sadeln till på insidan av låret också. Så nu har jag testat det. Skönt var det inte och det blev några svordomar och några tårar. Några fler tårar och barnförbjudna ord blev det strax efter när jag fortsatt cykla några hundra meter och insåg att kartan som fanns i mobilen inte fanns på riktigt. Hur som helst, nu vet jag att man inte ska göra snäva svängar när man har fötterna fast i tramporna. Som tur är fick jag mycket sympatier när jag visade blåmärkena och skrapmärkena för mina barn.

Förra veckan var det en trevligare runda. Vi hade barnvakt (tack snälla mamma) så vi kunde cykla tillsammans för en gångs skull och en cykelvan kompis offrade sin lördag för att göra oss sällskap. Vi möttes upp i Ödeshög och det blev en 10-milsrunda med bland annat Ombergskullen och det var inte utan att vi kände doften av Vätternrundan. Det var vackert, gröna ängar och gula rapsfält och blå himmel. Faktiskt riktigt behagligt de första 5 milen innan det blev motvind de två sista milen innan fikat. Men vädret kan vi inte klaga på.

Det är två träningshelger kvar. Veckodagarna är det omöjligt att få till mer än 3-4 mil åt gången. De senaste veckorna har jag kört intervaller/högintensivt på trainern i veckan och långpass på helgen. Det har sin charm att sitta i källaren också på något sätt. Kanske är det att jag slipper oroa mig för trafik eller gupp i vägbanan.
Målet 100 mil är inom räckhåll. Har avverkat 92 hittills, så sannolikt landar jag på 110-120 mil innan rundan. Sen kan jag bara hoppas att det räcker för att få en någorlunda behaglig upplevelse – och framför allt – att vi orkar ta oss runt.