Swimrun - sim och löp helt enkelt!

Ganska få idrotter har uppfunnits i Sverige. Den sena popflugan SWIMRUN i det nordiska utseendet är en snart tio år gammal företeelse i Sverige. De tävlande tar sig från punkt A till punkt B över land och genom vatten. Så snabbt de kan. Ordet swimrun passar som hand i handske eftersom det ger information om vad det är. Vi kallar med andra ord en spade för en ”spade”. I Oceanien har man använt ordet swimrun för triathlontävlingar utan simning – lika etymologiskt korrekt.

När jag började coacha folk för originaltävlingen Ö TILL Ö 2007 var tävlingen något som till och med garvade triathleter skakade på huvudet åt. Skoskav. Ingen publik. Svårt att hitta. Obändig terräng. Urkallt i vattnet. Utrustningen var ett outforskat och outvecklat kort. Packningen var femtio gånger så tung mot 2014. Dessutom hade man inte samma möjlighet till vätske- och energistationer som nu.

Två år senare drogs jag in som reserv i Kustjägarnas lag. Det gick alldeles utmärkt ett tag. Efter en och en halv timme hörde jag och Nils Svensson frenetiskt sprutande svordomar på västgötska i skogen. De närmade sig. Tätt därefter var regerande mästaren Jonas Colting och hans lagkamrat ifatt oss. Krafterna höll hyggligt till Kymmendö men sen var det slut på simmarbenen. Nils peppade mig i mål och vi hamnade på en sjätteplats.

Två år senare var det dags igen. Oddsen på att vi skulle gå imål var likvärdiga som de på att Jämtland vinner nästa fotbolls-VM. Detta främst på grund av:

1) Min medtävlare Richards historik med fem år på startlinjen och ingen målgång. År ett när man startade ensam kom Richard av banan och hamnade på fel ö.
2) Richards axeloperation som gjorde att han lallade runt i mitella från mars månad ända till midsommar.
3) Richards meriter från fulldistanstriathlon med det tills dess långsammaste ironmanloppet i Sverige på 16 timmar och 16 sekunder.
4) Richards ständiga sökande efter en quick fix i form av ett nytt skosnöre, marmeladkonfekt som tävlingsbränsle eller varmare lammullskalsonger att bära under våtdräkten. Något som gått ut över vår träningstid.
5) Min egen träningsloja junimånad på grund av att Stefan Norman tufft men inom ramarna för fair play spräckte mitt revben när vi spelade enhandsrugby vid Hellasgården.

Det fanns även andra icke-offentliga skäl som höll nere oddset.

Nåväl. Bara på de första 1200 meterna fram till första simningen tappade vi uppskattningsvis 2 minuter på täten. Förväntningen på simningen var stor. Som tur var simmade Richard lika fint som Therese Alshammar och vi simmade förbi lag efter lag och klev upp som sjua av de knappt 100 startande lagen.

Vår fina start gjorde att vi fick nöjet att hälsa på nästan alla lag under dagen. Extra tack till Annika Åström som plockade upp de polariodiserade simglasögon som tjänstgjorde för dagen. Vi stretade på med Richard i maxpuls till Runmarö. Ett tyskt lag hävde ur sig: “That’s Nice – Father and Son”, vilket stimulerade Richard ännu mer. Vi fick dock ett onödigt långt stopp då han drog av sig sin våtdräktsjacka för lite nakenlöpning på slutet av Runmarö och när han skulle ta på den igen så glömde han att häkta på hängslena och 25 minuters nakenlöpning kostade 10 minuter.

Vi skubbade vidare och simmade förbi Arga Gubben på Risselö i det träckhaltiga vattnet, sprang i halvmeterdjupt vatten på spetsiga stenar och hade 50 minuter till godo när vi kom till cut-point Kymmendö. Året före missade Richard och Benjamin med nån minut där så Kafé Kajak fixade ett rejält personligt rekord.

Över på Ornö började den längsta löpningen jag nånsin tävlat på: 17,5 km. Vi tog i rejält och trodde vi höll 6 minutersfart per km, men blev något tveksamma då par efter par sprang om oss samtidigt som de pratade och pysslade med sin utrustning. På ett fält kom vi fram till Röda Korsets station och där sa de att det var 2,5 km till den sista cutoffen på Ornö Syd. Cirka 40 minuter borde det funka på. Richard och jag skålade i blodsmak och tog ut segern i förtid. När den sista terrängen visade sig ansträngande så fick vi ösa all-out sista fem minutrarna för att klara cutoffen efter 12 timmar med 59 sekunder.

Försvarsmaktens lag som var hack i häl på oss var inte lika lyckligt lottade. Då klockan slog 18:00 sjönk den ena ner på en stubbe och de blev sittande ett hundratal meter från cutoffen, och när de lommat ner fick de reda på att tävlingsledningen utökat tidsgränsen med 5 minuter.

Vi linkade vidare till Utö med Londonspolingarna Andy och Mark och backen upp till Utö värdshus var det beckmörkt. Ur mörkret hördes “Richard, Richard, Richard” och den gamle fick fart i benen igen. Vi gjorde en stilfull målgång.

Laget Kafé Kajaks (Richards) hjälpryttare hade historiskt sett haft följande lycka med sitt uppdrag:

2006 Ensam – fail
2007 Martin Nordstrand – fail
2008 Sven Hunhammar – fail
2009 DNS efter en speciell episod
2010 Benjamin Hillbach – fail
2011 Mikael Rosén – check

Förutom mina Ö TILL Ö-äventyr har jag provat flera andra fina swimruns. Amfibiemannen med årets ÖTÖ-partner Tobias Marklund, Utö Swimrun, Borås Swimrun och Beach 2 Beach med etter, Karlstad Swimrun med Michaela Fröstad och Skärgårdsutmaningen med Björn Rosenthal. Den senaste vann jag och Björn. Alla har varit mycket vackra och tävlingarna har haft en jätteskön stämning runt om sig. Nu är det dags för en sommar till med flera sköna tävlingar och en avslutning på Ö TILL Ö igen. Den här gången med en nykomling i Vansbro. Det blir spännande att uppleva den.