Triathlon finns i två idrotter

Triathlon utvecklas hela tiden och ofta när jag säger att jag håller på med triathlon så blir följdfrågan ”Då har du kört Kalmar?” Jag är alltid snabb med att svara ”Nej, jag kör kortdistans.” Och det är här den härliga reaktionen kommer ”Jaha, ja en del orkar väl inte hålla på så länge.”

Det är ju delvis helt sant, jag orkar inte hålla på så länge. Jag har ingen aning om hur lång tid jag skulle behöva ha på mig för en Ironman (3800 m sim-180 km cykel-42 km löp), för det är Kalmars triathlondistans. Mitt psyke skulle ta slut efter 40 km cykel. Jag skulle hinna tänka på massa saker som inte har ett dugg med min prestation att göra. Helt plötsligt skulle jag börja fundera på om jag inte har något bättre att göra. För jag har inte rätt psyke för långdistans. Jag vill ju helst bränna ur hela min kropp på 60-120 min, sen ligga flämtandes i ”athletes lounge” (området efter mållinjen).

Sundborns Triathlon 2011.

På grund av detta är triathlon, enligt mig, två sporter. Men för att göra detta inlägg lite intressantare ringde jag upp min vän och ”triathlonguru” Clas Björling. Clas var länge Sveriges snabbaste Ironman och är numera tävlingsledare för Vansbro Triathlon. Tillsammans representerar vi inte bara de två könen utan även kortdistans och långdistanstriathlon.

Att träna för en Ironman eller långdistans (4000 m sim-120 km cykel-30 km löp) är väldigt annorlunda från att träna för en sprint (750 m sim-20 km cykel-5 km löp) eller en olympisk distans (1500 m sim-40 km cykel-10 km löp). Dessutom använder vi inte samma utrustning.

I kortdistans kör vi i simdräkter och på linjecykel. Vi cyklar i klunga och vissa banor kan vara ganska tekniska. Till exempel VM-deltävlingen (sprintdistans) i Stockholm, som cyklas mitt i Gamla Stan, innehåller en hel del kurvor, vändpunkter och kullersten.

I långdistans kan du byta från en simdräkt till något mer passande (tvådelad dräkt) inför cyklingen som handlar om att kunna ”pacea” sig själv svinhårt, på tempocykel. Här ”skall” det inte vara någon klungkörning utan de tävlande skall hålla 10 m lucka.

Clas talar om fem grenar i långdistansen, simning-cykel-löpning-energiintag och pace! Den som är bäst tränad i de tre huvudgrenarna behöver alltså inte stå högst upp på prispallen, det gäller att hålla sin puls, sin watt och få i sig rätt mängd energi.

Det är alltså ganska mycket mer hjärna bakom en Ironman än ett kortdistanslopp, samtidigt som det är mycket mer fart i kortdistansen.

Clas nämner också hur olika man kan vara som person. Långdistansaren kan vara en person som är lite av en ensamvarg, som vill komma ut och samla timmar i sin träning. Detta har jag lite svårt för, det är ju så trevligt att cykla i klunga och snacka skit på träningen.

Men så är det kanske detta som är tjusningen med Triathlon. Det finns en distans för alla. Vill man köra kort men svinhårt (och inte tänka så mycket) eller vill man ligga och mala på i sitt tempo och ha bra taktik, så kan man det med.

Distans	simning	cykel	löpning
Sprint	750 m	20 km	5 km
Olympisk	1500 m	40 km	10 km
70.3	1900 m	90 km	21 km
Långdistans	4000 m	120 km	30 km
Ironman	3800 m	180 km	42 km

Här drar jag alltså ett litet streck mellan distanserna och kallar det olika sporter… dels för att träningen och utrustningen skiljer sig, dels också för att psyket på de tävlande skiljer sig.

I Vansbro Triathlon kör man 70.3 som är en väldigt populär distans, det är långt, men inte oöverkomligt. Jag frågar Clas om det finns en distans som är mer prestigefylld. ”Ironman, helt klart Ironman. Speciellt bland motionärerna”, svarar Clas. Jo, jag är beredd att hålla med… om jag tänker på hur de flesta reagerar när jag säger kortdistans.

Och det är nog just i den distansen, 70.3, som världseliten på kortdistans och långdistans kan mötas. Jag röstar alltså på 70.3!