Biskop Mikael Mogren: Albertus Pictor – Nordens Michelangelo

Albertus Pictor brukar kallas Nordens Michelangelo. Har Västmanland något som kan jämföras med Sixtinska kapellet så är det Kumla kyrka, utanför Sala. På söndag är det festmässa i kyrkan efter att målningarna noggrant har rengjorts. I samband med den rengöringen är det hög tid att även två av de faktoider som brukar upprepas om Albertus Pictor tvättas bort.

Albertus Pictor är den mest produktive konstnären i svensk konsthistoria. Nordens Michelangelo kan man kalla honom och då tänker man i första hand på omfånget och originaliteten, och i andra hand på hans arbetssätt. Michelangelo utförde personligen de avgörande penseldragen i Sixtinska kapellet medan Albertus Pictor hade en verkstad med skickliga konstnärer vars enskilda insatser i kyrkvalven inte går att skilja ut. Pictor betyder målare och det var ett lag med flera målare som tillsammans skildrade helgon och bibelfigurer iförda samtidens kläder i klara färger. Saken är bara den att de andras namn har gått förlorade och Albertus Pictor framstår som en solitär vilket han inte var. Arbetsgruppen måste ha varit mycket kreativ och sannolikt delade de både humor och melankoli för motiven växlar mellan det burleska och det djupaste allvaret. Sentida tester har visat att det tog ungefär en sommar att måla en kyrka: Arbetstakten och organisationsförmågan var därmed hög eftersom trettionio av Albertus kyrkor är bevarade. Fyra av dem finns i Västerås stift: En av dem är Västerås domkyrka som har målerifragment på söderväggen i Mariakoret. En annan är Dingtuna kyrka, Sala sockenkyrka en tredje, och så förstås Kumla. Medeltidsarkeologen Jonas Monie Nordin menar att även en femte kyrka i Västerås stift har haft målningar av Albertus. Det är Hedemora kyrka och där lyser valven vita idag, men dokumentation från sent 1800-tal visar figurer som med Monie Nordins övertygande argumentation kan attribueras till Albertus Pictor.

Den sista uppgiften som finns om personen Albertus Pictor är från juni 1509 i Stockholm. Av den framgår att han också var orgelspelare för då hade han spelat på en mässa i Storkyrkan. Året därefter finns han inte längre upptagen i skatteböckerna. Slutsatsen är att han dog 1509. Födelseåret är okänt och ett antagande är att han föddes omkring 1440. Sin hemort har han själv angivit i Sala sockenkyrka där det tydligt står ”Albertus Ymmenhausen”. Det har rått olika uppfattningar om var detta Ymmenhausen skulle ligga och sannolikt gäller det staden Immenhausen utanför tyska Kassel.

I svenska källor dyker Albertus Pictor upp första gången 1465. Då bor han i Arboga där ”Albrikt målare” etablerar sig som borgare och får burskap, det vill säga rätt att driva företag. Åtta år senare gifter han sig med Anna som är änka efter en Johan Målare i Stockholm. Han löser ut arvslotterna efter den döde målaren och blir därmed ägare till ett stenhus vid Norreport i Gamla stan. Enligt skattelängderna skördade han snabba framgångar. Han betalade 12 öre skatt per år och det visar att han var en av de högst betalda målarna i sin samtid.

I början på 2000-talet kunde forskare visa att Albertus Pictor hittade mycket av sin inspiration i Sydtyrolen. I gränslandet mellan nuvarande Österrike och Italien finns kyrkmålningar som av allt att döma var hans förebilder. Det verkar troligt att han som ung hade varit ute och rört på sig i Europa och sett målningar i kyrkor. När han senare kom till Sverige använde han det han sett och översatte det efter sina egna förutsättningar till nordliga kyrkovalv. Kanske målade han även i adelns och borgarnas boningar men det vet vi ingenting om: Medan allt sådant gått förlorat är stora ytor av hans kyrkokonst bevarad.

Vid sidan om målning och orgelspel sysslade Albertus Pictor också med broderi. Det var bara under sommarhalvåret som det var möjligt att arbeta med kyrkmålningarna för då var det tillräckligt ljust och varmt i kyrkorna. Forskare har därför antagit att det var under vintern Albertus drev en syateljé i sitt hus i Stockholm och arbetade med de broderier som även gav honom namnet Albert Pärlstickare.

Konstvetare har tidigare tillskrivit Albertus några av de mest konstfärdiga broderierna i svensk textilhistoria, men Inger Estham som i sin forskning analyserade Albertus textilkonst var skeptisk. Med hjälp av broderade vapensköldar kunde några av de mer kända textilierna som tidigare attribuerades till Albertus kunnat tidsbestämmas till 1400-talets mitt. Estham menade att det avgjorde att Albertus inte var konstnären eftersom han då var för ung, framför allt när det gällde de kontakter som krävdes för att göra affärer med högt uppsatta uppdragsgivare. Under Reformationsutställningen som pågår i Västerås domkyrka visas den magnifika kåpa som från början bars av västeråsbiskopen Lydeke Abelsson och som är vävd i italiensk sammetsbrokad med ett bräm från Lybeck och en ryggsköld som sannolikt är sydd i Nederländerna. Vid en senare tidpunkt hemma i Sverige har ett tillägg sytts över ryggskölden. Tillägget är en broderad biskop och sannolikt ska det föreställa Sankt David av Munktorp. Ovanför syns Veronicas svetteduk där Jesus har en broderad blick som skär skarpt genom århundradena. Hantverket röjer en mästares hand och forskare menar att här har verkligen Albertus Pictors verkstad varit framme.

Två särskilt seglivade faktoider brukar upprepas när det gäller Albertus Pictor. Faktoider är påståenden som liknar fakta men inte är det, ungefär som dagens fake news fast i det här fallet är det den äldre historien som förvanskas. Den första faktoiden säger att var under reformationstiden som svenska kyrkmålningar försvann i Sverige. Det stämmer inte. Albertus Pictors målningar vitkalkades som regel långt senare. Tvärtemot vad som brukar antas försågs många kyrkor med färggranna målningar långt in på 1700-talet, eftersom den svenska reformationen inte alls var emot målningar i kyrkor. Det var mot slutet av 1700-talet som det blev stopp. Anledningen var nya smakideal med krav på ljus och luft. Det var nyklassicismens genombrott i Sverige som gjorde att medeltida målningar kalkades över. I det katolska Sydeuropa hade många kyrkmålningar från medeltiden redan tidigare blivit övermålade, och anledningen var välståndet: Resursstarka katedraler och landsortskyrkor försågs med guldglänsande barockinredningar under 1600-talet och mot dem skar sig det medeltida måleriet och därför togs det bort.

Konstvetaren Pia Melin som forskat i många år om Albertus Pictor inom ramen för Historiska muséet hävdar att medeltida takmålningar aldrig var tänkta för evigheten. De skulle målas över efter ungefär 100 och år och det är egentligen inte så underligt. Med den rökutveckling som talgdankarna åstadkom innan stearinljusen började tillverkas på 1830-talet måste det ha blivit sotsvart i kyrktaken. Det är den svenska fattigdomen i kombination med de kloka svenska reformatorerna som vi ska tacka för att Albertus Pictors måleri bevarades genom århundradena, vilket alla faktoider till trots alltså skedde. I Kumla kyrka genomfördes överhuvudtaget ingen övermålning. Den är den ena av endast tre kyrkor där Albertus Pictors målningar alltid har varit synliga och det gör Kumla till ett huvudnummer i konstnärens rika produktion. Tack vare konservatorn Misa Asp och hennes medarbetare är Kumla kyrkas målningar nu även rengjorda.

Om den ena faktoiden säger att reformationen förstörde kyrkornas målningar, så handlar den andra långlivade faktoiden om kyrkmåleriets funktion. Det är inte endast en gång jag hört guider och föreläsare säga att målningarna på kyrkornas väggar och tak fungerade som skolplanscher. Det har många gånger sagts att den okunniga församlingen kunde titta på bilderna medan prästen predikade och liksom följa med i det prästen sa, ungefär som när jag gick i skolan och vår magister visade diabilder.

Det lilla korn av sanning som faktoiden bär på gäller Albertus Pictors inspiration. Det är uppenbart att han sett och inspirerats av Biblia Pauperum, de fattigas Bibel. Den är en tradition ända från Ansgars tid att illustrera Bibeln med tydliga och lättförståeliga träsnitt som placeras i typologier. Det innebär bilder från Gamla testamentet och Nya testamentet sätts intill varandra för att visa att berättelserna hör ihop. Så kunde Biblia Pauperum föra samma det judiska folkets räddning ur Röda havet med Jesu dop i Jordan, och liknande uppställningar gjorde även Albertus Pictor i sitt måleri. Men därifrån finns ingen koppling till att måleriet skulle ha fungerat i pedagogiskt syfte. I anslutning till internationell forskning vederlade kyrkohistorikern Alf Härdelin en gång för alla skolplansch-faktoiden. Den hör hemma i en föreställning om gudstjänsten som en skola där det primära anses vara att församlingen får undervisning likt en skolklass. Det medeltida måleriet var inget pedagogiskt läromedel, utan syftade till att förstärka den sakramentala inlevelsen. Måleriet liksom musiken och de liturgiska kläderna förtätar koncentrationen kring sakramenten. I den kristna kyrkans lära betyder sakramenten Guds kommunikation med människan. Sakramenten är förankrade i Jesus själv, människan av kött och blod. Den kroppsliga aspekten av sakramenten är viktig, och det är därför de aldrig kan reduceras till enbart ord utan alltid består av ord och påtaglig materia, som till exempel dopvatten, eller nattvardens bröd och vin. Det nakna mötet med levande Gud som är den centrum i varje sakramental handling, var lika viktigt efter reformationen som före. Skillnaden är att Luther och hans wittenbergska tankesmedja opponerade sig mot den filosofiska detaljrikedom som på Aristoteles grund under medeltiden gjorts till norm i den västerländska kyrkan. Den transubstantiationslära som utvecklades av Thomas av Aquino och som mycket noggrant beskriver brödets och vinets förvandling till Kristi kropp och blod, bemöttes av reformatorerna med begreppet konsubstans: Kristus närvarar i brödet och vinet när mässan firas, i, på och under. Den lutherska sakramentalteologin erkänner alltså det kroppsliga i kyrkans sakramentala handlingar och dopets vatten fortsätter att gjutas över barn och vuxna efter reformationen, liksom Kristi kropp och blod förmedlas i brödets och vinets gestalter. Framöver i den lutherska kyrkans historia består även den förtätning som konst och musik ger åt kyrkliga handlingar. Sakramenten är en öppning mot den vibrerande, ofattbar närvaro och det berörde senmedeltidens människor, liksom det berör människor idag.

Albertus Pictor skapade sin konst i en blomstrande högkonjunktur. Han levde och verkade i återhämtningen efter 1300-talets digerdöd och katastrofala folkminskning. 1400-talet var en tid av innovationer inom en mängd områden. En var de ryggade åkrar som gjorde höjdskillnader på sädesfälten så att varken torra eller regniga somrar helt skulle kunna förgöra grödorna. I Västmanland gav de nya metoderna skördar som aldrig förr. Handeln blomstrade under 1400-talet men de hus som västmanlänningarna och dalfolket byggde är nästan alla borta. Kvar står kyrkorna som påminnelser om gångna tiders tekniska och konstnärliga kapacitet. En av dem är Kumla kyrka vars insida lyser av framtvättad färgprakt. Det är mitt i den konstskatten som festmässa med alla åldrar firas på söndag.

I Sverige hittar vi många konstskatter av Kumlas dignitet när vi besöker kyrkomiljöerna. Det största sammanhängande kulturarvet ägs av Svenska kyrkan, och dess finansiering vilar till övervägande del på kyrkans medlemmar. Staten betalar ut kyrkoantikvarisk ersättning vilket enbart gäller de merkostnader som vård och underhåll av dessa historiska byggnader kräver. Den övriga finansieringen sker med medlemmarnas pengar.

På grund av sina kyrkomiljöer är Sverige ett rikt land när det gäller avtryck från tidigare generationer och den insikten kan vara avgörande när vi behöver bygga identitet och sammanhållning framöver. Var ska vi hitta svaren på vilka vi är, och vilka vi varit? I den utmaningen är kyrkomiljöerna verktyg som fungerar, eftersom de kyrkor Albertus Pictor målade tillhör mänskligheten lika mycket som Frankrikes katedraler och Egyptens pyramider. Liksom katedralerna och pyramiderna visar våra kyrkor vilka vi varit, och därmed vilka vi är.