​Häst – säg mej vem du är!

På lördag öppnar en efterlängtad utställning på Västerbottens museum – Häst, säg mej vem du är! Här är det hästen som talar till besökaren och låter oss förstå vilka prövningar vi har utsatt den för.

Genom föremål, film, foto, måleri och skulptur skildras hästen från sin ursprungliga tillvaro i flock, fram till idag. Utställningen är producerad av Bohusläns museum där den visades under förra året. Nu är den delvis omgjord för att passa i Västerbotten med såväl en förhistorisk som samtida del. Ur museets samlingar visas bland annat konstverk av den kände hästmålaren Lars Matson från Sorsele, selbågar, släde och hovklamp, det vill säga tyngder som sattes på hästens ben för att begränsa dess rörelse. Även arkeologiska föremål från länet lyfts fram.

Mörk och ljus sida

Utställningsrummet är indelat i olika zoner där den ljusa delen beskriver hästens vilda, ursprungliga tillstånd och den mörka delen är från tiden då hästen blev del i människans värld. Utgångspunkten är hela tiden hästens – att den trots sin känsliga natur och flyktbeteende har varit en del av mänskliga påfund som krig, jordbruk, industri och skogsbruk.

Konstnären Maria Quarfordt Brising (f 1978) från Vänersborg bidrar med två verk som hon kallar ”Elgrinden” och ”Elhästen”. Under sina studier undersökte och vände hon på förhållandet mellan häst och människa; människan var den som fick en stöt när hon tog i grindhandtaget. Hon frågar sig vad hästen egentligen tycker om vad vi gör med den.

Vernissage hålls på lördag kl 14.00 och gästas av Yvonne Larsson från Sörgårdens häst och lägergård, samt museets VD Ulrica Grubbström.

Utställningen pågår till 1 november. 

Ur UtställningsEstetiskt forums recension av utställningen på Bohusläns museum förra året: 

"Hästutställningen överraskar genom att förena många till synes oförenliga egenskaper. Det är förvisso en kulturhistorisk utställning men också i högsta grad en konstutställning – och en naturhistorisk dito. Den vänder sig delvis till barn men den är inte idylliserande utan bitvis ganska skrämmande – fast också svidande vacker. En vuxen besökare kan knappast vandra igenom utställningens fjorton delar utan att känna skuld över det lidande människosläktet har åsamkat hästsläktet. Säkert uppfattar även barnen ett sådant budskap. Outtalat men oavvisligt borrar utställningen i relationen mellan hästen och människan, som individer och som flockar. Här finns ett bråddjup mellan arterna som utställningen både öppnar och överbryggar."