Varför ska skolan ha studiero?

Vad förmedlar skolan? Får eleverna de kunskaper som de förväntas? Är det så att de får det förmedlat på ett tråkigt och ibland oengagerat sätt så det faller platt och många elever tillgodoser sig inte det som sägs. Då har skolan misslyckats. Då blir aldrig kunskaperna nödvändiga eller viktiga.

Den svenska skolan har mer eller mindre konstant legat under luppen sedan tidigt 2000-tal. För att raljera; från flumskola till katederskola. Att skolan så ofta hamnar i skottgluggen kan inte bero på annat än att alla har erfarenhet av den, alla har gått i den. Debatten eller snarare diskussionen är full av det-var-bättre-förr-generationen. Det är bra att så många bryr sig. Det är oerhört viktigt och det säger också något om vikten av en fungerande skola men det är olyckligt att så många menar att skolan var bättre förr och att de undrar varför det inte var som det var när de gick i skolan? Jag tänker inte gå in på dåtidens skola utan istället se till hur skolan av i dag kan bli bättre och på allvar göra den så viktig och värdefull som den är.

Det är lätt för mig att säga att lärarna måste göra lektionerna roligare. Men det är de facto så. Är trivselfaktorn hög i skolan kommer resultaten att förbättras. Vi får en ökad studiero som i sin tur ger ett mycket behagligare klimat att både för lärarna att lära ut i men framför allt för eleverna att lära in i. När eleverna kommer till skolan ska de göra det med lust och vilja att lära sig nya spännande och viktiga saker. En lärare som lyckas entusiasmera sina elever, göra sina lektioner spännande, roligare och intressanta, kommer ha alla förutsättningar att lyckas. Medan läraren som rabblar utantillkunskap och det som står i böckerna, kommer misslyckas. Hen kommer aldrig få med sig eleverna, att tycka och förstå att det hen undervisar i är viktigt. Det är inte kunskaperna i sig som är problemet utan sättet att lära ut dem.

Eleverna vet varför de går i skolan, oavsett om de måste det eller om det är inom de frivilliga skolformerna. Problemet är kopplingen mellan det skolan erbjuder och vad som händer efter det att de har lämnat skolan, inte på något sätt är självklar. Här finns det flera aspekter:

• För en skoltrött elev i mellan- eller högstadiet är det så pass långt till livet efter skolan att det är ointressant. Det ordnar sig på vägen. Livet efter skolan är abstrakt.
• För en skoltrött elev i gymnasiet är det delvis samma känsla, inte fullt lika abstrakt men här dyker en ny känsla upp: ”Varför ska jag plugga för, det finns ju ändå inga jobb efter skolan”?

Det är här skolan måste ta sitt ansvar. Det kan inte vara meningen att alldeles för många elever blir skoltrötta redan i mellanstadiet Vill lärarna på allvar ta ansvar för kunskaperna de förmedlar och framför allt elevernas sätt att ta till sig kunskap måste man lyssna på eleverna. Jag menar inte att eleverna ska styra undervisningen men jag menar att lärare måste sätta sig in i elevernas värld utanför skolan och hur de tar till sig kunskaper där och vad som är viktigt för dem. Det är i världen utanför skolan som allt det roliga och för eleven då, det meningsfulla sker. Det är påtagligt, det är vardag och det runt omkring dem. Det händer hela tiden och det är inte påtvingat.

Skolan måste ta fasta på omvärlden, våga ta in det som händer utanför skolan, och det är mycket. Elevernas dagar utanför skolan är fulla av exempel som måste användas i skolan. Jag menar att det är här som det konkreta finns. Det är långt i från abstrakt. Det är verkligt. Visst har många av dagens skolböcker blivit mycket bättre. Det finns tydliga kopplingar till världen utanför men det är inte tillräckligt. Skolan måste våga använda sig av omvärlden i uppgifter och exempel. Eleverna måste förstå varför de ska lära sig saker i skolan, och ska de på allvar förstå det, måste kunskaperna sättas in i ett praktiskt och realistiskt sammanhang. Det gör det inte i skolböcker men det gör det i det entreprenöriella lärandet. Det som kräver att elever och lärare blir en del av något större än skolan. Skolan får inte begränsas av fyra väggar, skolbänkar, kateder och böcker.

Skolan måste vara tydligare med sitt varför. Det enda sättet att göra det är genom hur. När skolan har gjort det kommer eleverna vara med. Jag menar att det är genom det entreprenöriella lärandet vi når eleverna och det är först då som skolan på allvar tar ansvar för utbildningen. Lärandet måste lämna trygghetszonen och bryta ny mark.