DET ÄR VIKTIGT ATT VARA EN VÄRDIG FÖRLORARE av Marcus Birro

Nu för tiden har i alla folk en föreställning om italiensk fotboll. Att den sedan allt för ofta är grovt förenklad, väldigt felaktig och proppfull av fördomar är en annan sak. Den kampen för vi alla när vi håller vår kärlek till Il Calcio som ett varmt hjärta i kupade händer. 

1987 låg Italien på en annan kontinent kändes det som. Jag höll stenhårt på Inter mot Blåvitt i Uefacupen. Det var jag mot hela skolgården, hela Göteborg, jag mot hela världen. Jag stod på Ullevis väldiga betongläktare och såg Zenga, Ferri och de andra klara 0-0. Alla trodde det var klart. Särskilt när Stig Fredriksson gjorde självmål nere på San Siro två veckor senare. Jag hade alltid känt mig utanför i skolan, aldrig varit mobbad, aldrig mobbat själv, bara suttit längst bak med tjocka böcker. Jag höll på Öis och hade redan i småskolan blivit upphängd i galonbyxorna som straff.

Jag älskade italiensk fotboll och tro mig; 1987 var det inte många i Sverige som ens visste vilka lag som spelade i Italien. I Göteborg håller nästan alla på Blåvitt. Det är en blandning av Goa Gubbar och total kollektiv masspsykos. Det är otäckt. Allting är en enda ständig picknick med pytt i panna på papptallrikar, Kamratgård och träningsbyxor på tränarbänken. Om Blåvitt är en husvagnssemester med ljummen folköl och pytt på burk är Öis en tre rätters middag med silverbestick och stärkt servett. För att inte tala om vad Inter kom att betyda för en fotbollsälskande outsider. Inter fick representera utanförskapet, Italien, allt det man gick och drömde om medan man gick i tonårsaktigt och blaskigt vidrigt västkustregn hela dagarna. Inter blev en fläkt av den andra världen, av skönhet, elegans, stil och finess. Inter fick representera Italien helt enkelt. Inter blev en motpol mot medelmåtta, fulhet och 2000 på Ullevis läktare i trista matcher mot Grimsås, Saab och Öster.

Men så gör Stefan Pettersson 1-1 och Inter är utslaget. Jag visste vad som väntade. Jag visste vilken iskall ensamhet som väntade. Kunde redan höra alla pikar. Jag gick i svart sorgband runt armen dagen efter. Det var min första stora fotbollssorg. Den skulle följas av flera. Satan i gatan vad många fler den skulle följas av.

Italiensk fotboll är kattguld numera. Om man tror allt man läser. Men man ska inte tro allt man läser.
Egentligen har jag hört ljudet av de slipade knivarna ända sedan Grosso, med hjälp av Gud, slog in den där straffen mot Frankrike i VM-finalen. Segerns dramaturgi innehåller alltid det där ljudet.

Jag hörde skramlet från liarna, det iskalla metall ljudet från knivarna, när Inzaghi gjorde mål mot Liverpool i Champions League-finalen förra året. Det var som att mörkermännen skar sig själva när Totti vann Guldskon och Kaka utmärkelsen som världens bästa spelare. Inte blev det bättre när Milan vann VM för klubblag. Italien stod på toppen av hela världen. Men i skymundan slipades knivarna. Ingenstans under de här åren, från sommaren 2006 har man kunnat läsa om italiensk fotbolls fullständiga överlägsenhet. Inte någonstans. Förutom här möjligen.
I morse läser jag en fullständig slakt av Inter och italiensk fotboll i TTs rapport från matchen i går.

De har stått som sockerstinna barn i kulisserna och hoppat. Som små knubbiga barn i Rule Britannia-randiga blöjor har de febrigt väntat på sin tur, längtat efter att svinga sina knivar och sina vindpinade liar. Nu jävlar tar de chansen. Engelsk fotboll är plötsligt solklart bäst i världen. Deras minne är kort. Deras minne är häpnadsväckande kort.

Det är beklagligt att italiensk fotboll inte fick sitt rättmätiga erkännande när man stod på alla fotbollstoppar i hela värden. Det är tidstypiskt för vårt land att media ändå tar chansen att pissa neråt när italienska lag nu, helt i linje med segerns dramaturgi, inte lyckas nå ända fram.

Det är viktigt att vara en värdig förlorare.
Skadeglada vinnare är det värsta som finns.