Fredagskrönika: Sara Svensson om livsviktiga beslut

För några veckor sedan såg jag filmen ”Selma" och den berörde mig djupt. Den handlar om medborgarrättsrörelsen och kampen för rösträtt i USA. Jag kan verkligen rekommendera den, och jag har tagit med mig två tankar som jag funderat mycket på sedan dess.

Den första är att det är ett val att göra det goda. Det är inget som bara händer eller som är enkelt. Utan det är ett medvetet val som behöver göras gång på gång. Människorna som var med i rörelsen gjorde ett val att engagera sig för det de trodde på. Att välja att inte använda våld är svårt, väldigt svårt. Visste du att före ett demonstrationståg övade demonstranterna på att ta emot våld och kränkningar, utan att slå tillbaka? Att icke-våld var en strategi och aktiv handling – att inte slå tillbaka.

Det krävs övning för att göra rätt. Om jag vill leva ett liv där jag inte bara tänker på mig själv, krävs det övning. Ge en viss summa varje månad till ett gott ändamål och öka den sakta men säkert. Engagera mig i en förening. Våga säga ifrån när någon säger något kränkande mot en annan människa. Lära mig hur jag kan avleda konfliktsituationer. Allt detta kräver övning – och det kräver att jag gör ett val. Att göra rätt är inget som händer av sig självt. Vi behöver ge varandra stöd för att våga göra de där valen.

Den andra tanken handlar om vad som är värt att leva – eller dö – för. Någonstans i filmen, när det var som svårast och som tyngst, säger Martin Luther King Jr. att ”Our lives are not fully lived if we're not willing to die for those we love, for what we believe”. Detta säger han under planeringen av en demonstration, i en tid där många har dött i kampen för alla människors lika rättigheter.

Det är ord som har ekat i mig mycket senaste tiden, i vardagen mellan svettiga träningspass och tidiga jobbmorgnar. Har jag modet att ens tänka tanken att det är som Martin Luther King Jr säger? Någonstans i mig finns det en längtan att känna att vissa saker är tillräckligt viktiga att faktiskt leva för – men också att dö för. Ibland tänker jag att jag är beredd att dö för min övertygelse att fler måste få ha det lika bra som jag har haft det. Samtidigt struntar jag av lathet i att skriva under namnpetitioner, och jag har lagt pinsamt få timmar på volontärarbete under 2015.

Mina hjältar är de jag lärt känna och läst om som arbetar för fred, för mänskliga rättigheter, för utveckling – och riskerar sitt liv. På riktigt. De blir hotade, fängslade, torterade, hatade, ja, till och med dödade (är död värre än tortyr? jag vet inte). Jag tror att få tänker ”det här är värt att dö för” utan istället ”det här är värt att leva för” och ”jag tror på det här”. Mina hjältar är de som vågar tänka annorlunda trots att det innebär ett liv i fängelse. De som skriver, som talar, som skapar, som tror på det fria ordet trots att de har en regering som inte låter dem höras. De som vågar ge mat till de ingen vill röra, för de som lär barn och vuxna att skriva och ger en röst mäktigare än något annat. Mina hjältar är alla de som ser att det är ett val att göra gott, ett val som måste göras gång på gång. Mina hjältar blir inte alltid ihågkomna eller har sitt namn nedskrivet i en bok. De flesta goda gärningar i görs i tystnad, en tystnad som skriker högt över allt annat och påminner oss om att även du och jag kan välja att bli hjältar.

Sara Svensson, Fredsaktivist som bl.a. arbetat som Fredsobservatör i Guatemala