Integration - styrka eller svaghet, problem eller möjlighet

Vi höll härom dagen på med att måla om fasaden på en av förrådsbyggnaderna på centret i Nakamtenga. Det var länge sedan det var gjort, så det behövdes en liten uppsnyggning. Väggarna är cementpustade och har en rappad yta. Det var rappningen som behövde göras om - den nedre delen sprutades i ockrafärg och den övre delen fick en grå färg. Dörr och fönsterpersienner i klarblått - Det blev väldigt fint.

Då vi höll på som bäst med detta kom Joseph Ilbodou. Han lade grunden till detta utvecklingscenter i slutet på 80-talet, men har nu dragit sig tillbaka och är tacksam över att det finns andra som tagit över hans verk och driver och utvecklar vidare. Joseph stod där och tittade, svepte med blicken över ”det nya centret” i Nakamtenga och så sa han nästan lite som för sig själv ”Nazrtenga”. Jag tittade på honom och frågade – vad betyder det? Han skrattade lite och sa – det betyder de vitas land.

Joseph är stolt över att hans livsverk inte försvinner då han själv inte orkar längre. Han är stolt över att alla som kommer till Nakamtenga uttrycker sin förundran över allt som pågår här. Över sextio personer från byn arbetar och är avlönade i de olika aktiviteterna. 250 barn i olika åldrar deltar i de olika utbildningsaktiviteterna. Nya byggnader i vackra, ockrafärgade byggstenar, uppgrävda direkt ur marken intill byn, växer upp. Under veckodagarna sjuder det av liv överallt. Den nya generationen som växer upp i byn kommer att ha helt andra förutsättningar än föräldragenerationen, att forma sina liv. Det är värt att vara stolt över.

För att återgå till Nazrtenga och Nazara. Det är begrepp som vi alltid lever med – vi som är Nazara, som betyder vita, främlingar, på det lokala språket Moré. Kan vi någonsin bli något annat än Nazara. Det är naturligtvis en liknande problematik som de nya svenskarna brottas med i Sverige. Hen vill inget hellre än att bli accepterad och delaktig, även om hen ser lite annorlunda ut.

Vi känner oss välkomna i bygemenskapen. De flesta av de unga männen som finns med i det olika praktiska byggprojekten, kallar mig ”papa”. Barnen vinkar alltid glada och ropar - Bonjour Ton-ton! Det känns bra. Det finns ingen underdånighet i dessa uttryck – de sägs alltid med värme. Från början kallade en mig för ”patron” som med alla med makt och högre social ställning. Den beteckningen kändes inte lika bra, eftersom ordet för mig associerade till det gamla svenska ”patronsamhället”. Jag föredrar att vara ”papa” och ”ton-ton”.

Jag tror på integration. Jag tror att det går att leva tillsammans och arbeta tillsammans trots att det kan vara tusentals mil mellan kultur och tradition. Vi är alla människor och vi är skapade att vara tillsammans, att verka tillsammans för att leva upp till det förvaltarskap som vi fått som uppdrag. Däremot tror jag inte att det betyder att en ska försöka radera bort sin egen bakgrund, sitt eget arv. Jag tror att ju större respekt varje människa har till sig själv och sitt arv – desto lättare går det att leva tillsammans. Acceptera att du är Nazara!

Lennart Karlsson