Likriktning

Sex pojkar och flickor i övre tonåren sitter moltysta i det eleganta cafét, böjda som åldriga och utslitna gubbar och gummor, ryggarna till synes lealösa och halsarna som hos gamar över sina - smartphones. De hamrar (men tyst) frenetiskt och det blippar av bilder från kamrater som poppar upp med hälsningar.

Ingen säger ett ord på en timme, de tittar blott upp tillfälligt när läsken kommer.

Vid seklets början var en plats som Bourbon Coffee mitt i det bullriga och av importerade varor sprängfyllda shoppingcentret fullständigt osannolikt i Rwanda. Ett land där blott två hus (hotell i Kigali) hade hiss, där kredittkort inte existerade, där man fick handla sin mat längs en slingrig men levande gata av olika småaffärer och marknader och där ingen någonsin hade druckit en cappucino.

Nu ser Kigalis snabbt växande centrum ut som... ja, överallt. Inga kvinnor under 40 rör sig i de klassiska färgglada västafrikanska tygerna med konstfyllt virade turbaner. På universitetet har alla – ALLA – tjejer jeans.

Djupt inne i de gröna bergen har även halvt illiterata bönder varsin mobil. Visserligen har folkflertalet sällan råd att tanka in mer än några kronor via de gatusäljare av pay-as-you-go-cards som finns i varje hörn av landet, om det så är väglösa dalar. Men det funkar bra med ensignals-uppriningen, dvs den som betyder ”ring upp mig du som har råd”.

Läser en fantastiskt intressant bok av Niall Ferguson, britten som kallas världens nu ledande historiker. ”Civilization” försöker förklara varför några få länder i Västeuropa på kort tid efter medeltiden blev världsledande. Hur vi som länge hackade oss fram med stenyxor - medan många men avlägsna delar av världen låg oändligt före i kulturell och vetenskaplig utveckling – plötsligt kom att dominera allt.

Men mot slutet av denna era (är det slutet på vår era....?) dyker det upp en märklig paradox. Samtidigt som vi med god fart håller på att tappa vårt försprång och fastnar i någon sorts ekonomisk/politisk härdsmälta av historielöshet och nyfascism så har vi som kulturimperialister nått total framgång: Alla ser ut som vi. Ferguson tar fram bilder som visar hur människor klädde sig till vardags för hundra år sen, det gick att se på folk var på jorden man befann sig.

Det går absolut inte längre. De sex tonåringarna, som om några år kommer att ligga på rad hos sjukgymnaster med sina nackbesvär, kunde lika gärna sitta på Waynes Coffee i Borås.

På landet är det väl sig likt i alla fall? Ja, lantbrukets kvinnor går i sina traditionella färger med sista ungen belåtet guppande i skynket på ryggen. Men inte går de på fälten utan sina mobiler.

Rwanda Radios lokala stationer, som jag nu jobbar med (ett utbildningsprogram av Sveriges Radio) sänder direkt och uppmanar fok att ringa in. Programledaren sitter i en bedrövlig liten nedsliten lokal men på skärmen rinner det in frågor och kommentarer från lyssnarna. Producenten är intensivt inne i Facebook-delen av programmet, det twittras och What’s Up-as.

Bortsett från studion kunde detta lika gärna vara – ja, just Radio Västergötland. Och även om stationschefen förväntas vara propert klädd (slipsen hänger på en emergency-krok om den plötsligt behövs) så är reporterskaran lika jeansklädd som någonsin på en svensk P4-station.

Vi klarar nog inte av den icke-Europesiska ekonomiska anstormningen, vi får nog nöja oss , funderar Niall Ferguson, med trösten att allt snart ser ut som hos oss.

Finn Norgren