Möt en Yennenga: Gunilla Berglund

I slutet av oktober åker Gunilla Berglund tillbaka till DR Kongo för att undervisa vid den pågående masterskursen i klinisk psykologi. Tillsammans med Professor Balegamire, Doktor Mukwege och svenska kollegor Jan Bergström, Josefin Särnholm och Matti Ek driver Gunilla Yennenga Progress projekt för Traumaforskning vid Universitée Evangelique Afrique och Panzisjukhuset i Kivu-regionen, Östra Kongo.

Gunilla har alltid engagerat sig i olika samhällsfrågor, hon beskriver det själv som att hon är en produkt av det politiska 70-talet när samhället bubblade av engagemang. Under 70-talet och början av 80-talet bodde hon i Peru där orättvisor och misär var påtagliga bland stora delar av befolkningen som bodde i slumområden. Det var utbredd urbanisering. Bönderna flyttade till stan och villkoren var oerhört tuffa. Många unga kvinnor blev hembiträden och saknade totalt fackliga rättigheter. Det var många intryck som berörde. När hon återvände till Sverige i början av 80-talet för att läsa klart sin utbildning till psykolog sökte hon sig till Orminge i Nacka där hon hade kontakter och visste att det fanns samhällsengagerade människor. På så vis har Gunilla alltid sökt sig till sammanhang där hon får bidra till förändring.

- Jag tror att vi alla är en produkt av vilken tillvaro vi lever i. Att jag har haft det här engagemanget beror på min uppväxt och historia. Det kan födas en hjälte i en situation, men jag tror inte att vissa personer är hjältar. Istället ser jag det som att olika personer kan vara olika bra förebilder i olika avseenden. Jag har inte tänkt på mig själv som en förebild, men på något sätt kanske jag är det genom att med små saker förmedla budskapet om alla människors lika värde och att vi lever i en priviligierad bubbla. Jag vill visa på det perspektivet.

När Yennenga Progress, Doktor Mukwege och Stina Berge sökte upp psykologiska institutionen för att diskutera samarbeten kring Traumaforskning kände Gunilla direkt att det var ett projekt som tilltalade henne och att Yennenga Progress upplägg stämmer väl överens med hennes sätt att se på världen.

- Genom Yennenga Progress upplägg har jag möjlighet att använda min profession till något positivt utöver mitt vanliga arbete. Att arbeta med kompetensmatchning är effektivt eftersom det inte är beroende av tillfälliga ekonomiska möjligheter utan mer av personliga kontakter.

Många vill göra gott men hur ska det gå till? Det är en fråga som Gunilla funderat mycket över.

- Väldigt många insatser som görs med allra största välmening resulterar ändå i att något annat dör. Om jag gör en insats så hindrar jag kanske någon annan från att växa. Jag har landat i att utbildning är en av de saker som är minst farliga eftersom men ger någonting och säger ”varsågod, förvalta den och gör vad du vill”. Jag kan aldrig styra hur utbildningen sedan ska användas. Generellt så måste man fundera över vad det man gör för att hjälpa får för konsekvenser på sikt. Man sår ett frö som man hoppas ska kunna växa och man ger det näring då och då. Sen vet man inte om det blir en gul eller röd blomma - det får man se!

Efter det första mötet med Doktor Mukwege började projektet ta form. Målet är att kunna bedriva forskning kring traumabearbetning på Panzi-sjukhuset i Kongo. I den här typen av forskning är det viktigt att metoderna som används är utformade i den kontext där de ska användas. Eftersom studien bygger på god kontakt mellan forskare och deltagare är det också viktigt med ett gemensamt språk. Eftersom de metoder Gunilla arbetar med inte är utvecklade i Kongo och eftersom hon och hennes kollegor inte talar Swahili, som de flesta patienterna på Panzi-sjukhuset, såg de behovet av att starta en mastersutbildning i psykologi på plats i Kongo. I Kongo finns psykologutbildning på grundnivå, men inte någon masterskurs i klinisk psykologi eller någon forskningsförberedande kurs.

Ibland händer saker och ting av vad som i alla fall till synes är en slump. Ungefär samtidigt som Yennengas team för Traumaforskning började diskutera möjligheterna att skapa en mastersutbildning i Kongo så återvände Professor Balegamire till Kongo från Mocambique där han bott sedan 90-talet. I Mocambique arbetade Professor Balegamire med exakt den här typen av masterskurser i klinisk psykologi och han var självklart intresserad av att starta något liknande i Kongo. Med stipendier från Linnéaus Palme har Gunilla och hennes kollegor kunnat åka till Kongo för att undervisa på masterkursen och Professor Balegamire har besökt Sverige för utbyte och hösten 2016 ska han undervisa på den kurs om Global Mental Health på Stockholms universitet, Psykologiska Institutionen, som Gunilla och Josefin planerar. På sikt hoppas de få medel för att kunna genomföra en behandlingsstudie vid Panzisjukhuset men innan dess ska de göra en förstudie genom att kartlägga vad patienterna på sjukhuset har för behov.

Ett stort problem som Gunilla sett under sina resor till Kongo är att en stor andel av de kvinnor som kommer till Panzisjukhuset för att söka hjälp inte vill återvända till sina byar efter sjukhusvistelsen. Det beror till stor del på den stigmatisering som de människor som varit utsatta för sexuellt våld upplever. Därför ser hon ett behov av utbildning också på gruppnivå ute i samhället. Hon tror att när de börjar kartlägga kvinnornas behov så kommer de att få mångfacetterade svar som inte alltid handlar direkt om det trauma som de utsatts för. Därför kan det behövas en bredare ingång i det arbete som görs med sjukhuset som bas.

Gunilla ser hoppfullt på projektets framtid. De studenter hon mött under arbetet med masterskursen är kunniga, erfarna och motiverade att ta arbetet vidare.

- Det är oerhört inspirerande med olika typer av kunskap som möts i klassrummet. Jag ser det snarare som ett kollegialt utbyte än som undervisning. Utbytet mellan människor från olika kulturer och samhällen blir ännu mer värdefullt i ett land som Kongo som är väldigt segregerat. Att då få mötas utifrån en gemensam plattform känns som en gåva.

I oktober bär det alltså av till Kongo igen, Gunilla och en kollega kommer att vara där under tolv dagar och undervisa i forskningsmetodik vid mastersutbildningen. De hoppas också få möjlighet att åka ut och besöka studenternas arbetsplatser och vardagsmiljöer. I vår åker Gunillas kollegor till Kongo för att ge handledning i det kliniska arbetet. Till sommaren är utbildningen genomförd och teamet hoppas nu på en fortsättning.

- Avtrycken blir inte så stora om det inte finns någon fortsättning så det hoppas jag på! I utbytet vi har så ska Professor Balegamire också komma hit igen och undervisa på kursen vid Stockholms universitet. Det öppnar för fler kontaktytor och nya möjligheter.

Förhoppningen är att framöver kunna få forskningsmedel för att på allvar komma igång med traumaforskningen vid Panzi-sjukhuset. Även om finansieringen än så länge är osäker ser Gunilla hållbarhet i de engagerade och målinriktade människor som finns i projektet.