Veckans krönika: Mens, jämställdhet och hållbar fred

De senaste veckorna har handlat om hormoner, könsroller och patriarkala strukturer på flera sätt. Förra hösten, när vi arrangerade vår första Fredskonferens i Örebro så blev det tydligt att vi, om vi vill bygga en hållbar fred, måste jobba med att förändra synen på maskulinitet. Då fokuserade vi på DR Kongo där brutala våldtäkter används som vapen i kriget. De samtal vi hade då ledde oss in på spåret att under årets Fredskonferens helt fokusera på frågan om maskulinitet. Vi valde den medvetet spetsiga titeln Hormoner och hållbar fred – finns det ett samband? Hormoner har förmodligen har ganska lite med fred att göra. Däremot spelar föreställningen om maskulinitet en viktig roll.

Av en händelse (?) råkade vår Menskväll gå av stapeln samma vecka. Denise Malmberg, som skrivit avhandlingen Skammens röda blomma?: menstruationen och den menstruerande kvinnan i svensk tradition, berättade om hur människor sett på mens under historien. Denise menade att det som blir uppenbart när vi undersöker mensens historia närmre är att det inte är mensen i sigsom väcker olika reaktioner, utan synen på kvinnan. I artikeln ”Egg and the Sperm” (1991) skriver Emily Martin:

“In the case of women, the monthly cycle is described as being designed to produce eggs and prepare a suitable place for them to be fertilized and grown-all to the end of making babies. But the enthusiasm ends there. By extolling the female cycle as a productive enterprise, menstruation must necessarily be viewed as a failure.”

När kvinnors viktigaste uppgift anses vara att bära och föda barn, ja då blir ju menstruationen ett misslyckande. I förläningen blir detta misslyckande skamligt och någonting som bör gömmas. Så går vi där med handen hårt knuten runt tampongen så att ingen ska se. Det här hymlandet med mensen skapar en massa problem. Mens påverkar livet i mycket stor utsträckning för de flesta kvinnor, men i synnerhet för den större del av världens kvinnliga befolkning som inte har tillgång till engångsprodukter. Varannan person har mens 2400 dagar under sitt liv. Det innebär två månader under ett läsår, som flickor från 12-årsåldern inte kan ta sig till skolan. Skolorna saknar ofta fungerande latriner och rent vatten. Att köpa bindor och tamponger existerar inte ens i fantasin hos vanliga flickor.

När vi pratar om någonting här på kontoret, det kan vara vad som helst, så kokar det hela oftast ned till att det är något allvarligt fel med hur vi ser på vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Framförallt vad vi ser som manligt faktiskt. Vår slutsats blir nästan alltid att vi måste jobba mer med att förändra de patriarkala strukturerna i världen, och definitionen av manlighet. Om vi på allvar vill förändra och skapa demokrati (vilket förutsätter jämställdhet) vill vi jobba med mansgrupper för att män tillsammans ska kunna lyfta frågor om manlighet, relationer, samhällsroll och vikten av att vara förebilder – och därmed också föräldraskap. När vi under Fredskonferensen ställde frågan Vad behöver en feministisk utrikespolitik innehålla för att bidra till hållbar fred? Så handlade flera av svaren om vikten av att stötta fäder att ta en aktiv roll i barnens uppfostran och i familjen. Männen – den stora massan goda män – måste med om vi ska nå jämställdhet och hållbar fred både i vardagssituationer och i ett globalt perspektiv.

Fredrika Uggla