Veckans krönika: Om förebilder

I mörka tider är det extra viktigt med starka förebilder. Stina skickar hälsningar från ett vackert Sydafrika där hon haft inspirerande möten med Desmond och Mpho Tutu. I ett november-grått Stockholm går jag och ser filmen Taikon av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas.

Mitt första möte med Katarina Taikon var som för många andra böckerna om Katitzi. Genom Mohtadis och Tamas film får jag en mer komplex och djupare bild av en djupt övertygad människorättsaktivist som arbetade oerhört hårt för att mänskliga rättigheter ska gälla alla. Alltid.

Katarina Taikon föddes på 30-talet i ett tält utanför Örebro. Mamman dog när Katarina var 9 månader, Katarina lämnades bort till fosterfamilj och barnhem och återvände sedan som 7-åring till sin familj som då drev ett tivoli. Barndomen präglades av det hårda livet i tältläger, våld och trakasserier riktade mot romer.

Genom en huvudroll i Arne Sucksdorffs kortfilm uppbrott fick Katarina ett nytt nätverk och kontakter som gav inträde till Stockholms kulturvärld. I början av 60-talet började hennes engagemang för romernas lika rättigheter genom demonstrationer, vuxenutbildning och ett ständigt uppvaktande av dåvarande statsministrar Tage Erlander och Olof Palme.

Flera förändringar skedde, men för långsamt! Det gjorde Katarina uppgiven. Men uppgivenheten landade i att hennes engagemang tog ny form då hon skrev böckerna om Katitzi som lästs och älskats av många både barn och vuxna.

I filmen skildras ett fantastiskt engagemang, stark drivkraft och vilja till förändring. Det är på många sätt en sorglig film och samtidigt både vacker och inspirerande. När jag går ut från biografen känner jag mig arg och hoppfull. Världen är full av hjältar och det värmer mitt hjärta och ger energi att göra åtminstone något. Som Anne Frank uttryckte det: Tänk så underbart det är, att ingen behöver vänta ett enda ögonblick innan de börjar med att göra världen bättre på något sätt. Stort eller smått är det ord att bära med sig och inspireras av.

Fredrika Uggla