Skip to main content

​Gabriel Wikström pressas på svar om psoriasisvården

Nyhet   •   Feb 25, 2016 13:30 CET

Riksdagsledamoten Lotta Finstorp pressar Gabriel Wikström på svar om psoriasisvården

Riksdagsledamöter kan lägga motioner och ställa skriftliga frågor för att skapa debatt i riksdagen eller avkräva ministrar på svar. Lotta Finstorp (M) har denna vinter valt att syna folkhälso-, sjukvårds- och idrottsministern och regeringens insatser för psoriasisvården.

Det har under lång tid varit stiltje inom politiken gällande förbättringar av psoriasisvården. Kroniska sjukdomar var i fokus under den förra regeringen men i realiteten skedde inte mycket mer än några utredningar och patienterna har fått vänta på goda besked. Däremot har forskarvärlden, läkemedelsindustrin och patientorganisationerna arbetat på. Med nya forskarrön, nya läkemedel och idogt ideellt arbete har 2000-talet förändrat vardagen för många med psoriasis. Kan det vara så att politiken nu vaknat och vill följa denna positiva utveckling? Socialstyrelsens och nuvarande regerings beslut i december 2015 om att skapa nationella riktlinjer för psoriasisvården kan vittna om detta. Psoriasistidningen fortsätter att bevaka den medicinska och tekniska utvecklingen samt den politiska debatten. Läs nedan några av inslagen i debatten mellan riksdagsledamoten Lotta Finstorp och folkhälso-, sjukvårds- och idrottsministern Gabriel Wikström. Tidningen noterar att Psoriasisförbundet nämns liksom siffror från förbundets tidigare projekt tillsammans med Netdoktor kallat Psoriasiskoll som fortlöpte under 2014-2015.

2015-12-07

Fråga 2015/16:449 Vård och behandling för dem som har psoriasis.

av Lotta Finstorp (M) till Statsrådet Gabriel Wikström (S)

Psoriasis är en av våra vanligaste kroniska sjukdomar som drabbar 250 000–300 000 personer i Sverige, varav 30 000–50 000 lider av måttlig eller svår psoriasis. Många av dem är i arbetsför ålder, och drygt hälften debuterar före 25 års ålder. Enligt Psoriasisförbundet så står en tredjedel av alla som har psoriasis helt utan vård och behandling. Och många får dessutom fel behandling eller behandling som är verkningslös. Dessutom varierar behandlingsmetoderna och omfattningen av behandling mycket beroende på vilket landsting man tillhör. Livskvaliteten påverkas i hög grad av sjukdomen, och många upplever klåda, smärta och rädsla för att komma nära andra människor. Bakom siffror, statistik och kostnader finns det en mängd människor som lider och begränsas i sin vardag – en del så mycket att det påverkar möjligheten att arbeta fullt ut. Andra begränsas socialt.

Både de drabbade och samhället skulle vinna mycket på att man på nationell nivå ser över behandlingsmetoder och utformar riktlinjer för att uppnå bättre behandling för fler och så att de blir mer lika över landet. Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Gabriel Wikström: Vad avser statsrådet att göra för att förbättra villkoren för och behandlingen av dem som lider av psoriasis?

Lotta Finstorp (M)

2015-12-16

Till riksdagen. Svar på fråga 2015/16:449 av Lotta Finstorp (M) Vård och behandling för dem som har psoriasis.

Lotta Finstorp har frågat mig vad jag avser göra för att förbättra villkoren för och behandling av dem som lider av psoriasis. Det är viktigt att det finns en välfungerande vård för personer med kroniska sjukdomar. Det är en förutsättning för ett långsiktigt socialt och ekonomiskt hållbart hälso- och sjukvårdssystem. I samband med budgetpropositionen för 2014 beslutade riksdagen om en fyraårig satsning för att förbättra vården för personer med kroniska sjukdomar. Satsningen pågår mellan åren 2014–2017 och omfattar totalt 450 miljoner kronor. Regeringen har inom ramen för satsningen utarbetat en nationell strategi för att förebygga och behandla kroniska sjukdomar tillsammans med företrädare för patientorganisationer, professionens organisationer, myndigheter och landsting. Under 2015 har regeringen avsatt 100 miljoner kronor för insatser som ska förbättra vården för dessa patientgrupper. Inom ramen för satsningen har Socialstyrelsen fått flera uppdrag att utveckla nationella kunskapsstöd för olika kroniska sjukdomar.

Socialstyrelsen har under 2015 på regeringens uppdrag genomfört en förstudie över var behovet av nationella kunskapsstöd är som störst. Psoriasis är ett av tre områden som Socialstyrelsen har pekat ut i förstudien. Regeringen har också ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om att förbättra vården för personer med kroniska sjukdomar. I överenskommelsen ingår bland annat att främja en enhetlig spridning och tillämpning av nationella kunskapsstöd och behandlingsrekommendationer. I budgetpropositionen för 2016 föreslår regeringen att ytterligare 150 miljoner kronor ska fördelas nästa år för insatser som förbättrar vården för personer med kroniska sjukdomar. Regeringen avser att beslut om användningen av dessa medel inom kort.

Gabriel Wikström (S)

2016-01-29

Interpellation 2015/16:345 Vård och behandling för dem som har psoriasis.

av Lotta Finstorp (M) till Statsrådet Gabriel Wikström (S)

Nyligen skrev jag en skriftlig fråga till statsrådet om vad statsrådet avser att göra för att förbättra villkoren för och behandlingen av dem som lider av psoriasis. Svaret jag fick var bland annat följande: ”I samband med budgetpropositionen för 2014 beslutade riksdagen om en fyraårig satsning för att förbättra vården för personer med kroniska sjukdomar. Satsningen pågår mellan åren 2014–2017 och omfattar totalt 450 miljoner kronor. Regeringen har inom ramen för satsningen utarbetat en nationell strategi för att förebygga och behandla kroniska sjukdomar tillsammans med företrädare för patientorganisationer, professionens organisationer, myndigheter och landsting.”

”I budgetpropositionen för 2016 föreslår regeringen att ytterligare 150 miljoner kronor ska fördelas nästa år för insatser som förbättrar vården för personer med kroniska sjukdomar. Regeringen avser att beslut om användningen av dessa medel inom kort.” Det är bra att regeringen satsar på att förebygga och behandla kroniska sjukdomar. Men vi vet alla att det är många som lever med kroniska sjukdomar, och det framgår inte av svaret hur dessa satsningar hjälper just personer som lider av psoriasis. Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Gabriel Wikström: På vilket sätt skulle dessa satsningar förbättra för just patienter med psoriasis under 2016 och 2017?

Lotta Finstorp (M)

2016-02-23

§ 20 Svar på interpellation 2015/16:345 om vård och behandling för dem som har psoriasis

Anf. 154 Statsrådet GABRIEL WIKSTRÖM (S):

Herr talman! Lotta Finstorp har frågat mig på vilket sätt regeringens insatser för att förbättra vården för personer med kroniska sjukdomar förbättrar för patienter med psoriasis. Det är angeläget att utveckla hälso- och sjukvården för personer med kroniska sjukdomar. I Sverige har närmare hälften av befolkningen minst en kronisk sjukdom, och 80–85 procent av de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna kan knytas till vården av kroniska sjukdomar. Psoriasis tillhör de vanligaste kroniska sjukdomarna. Det finns mycket som talar för att utvecklingen med en växande andel personer med kroniska sjukdomar går att bryta. Många sjukdomar kan förebyggas och behandlas. Det finns dessutom stora möjligheter för bättre behandlingsresultat om vården möter patienterna utifrån deras individuella behov.

I mitt frågesvar från december förra året, som Lotta Finstorp hänvisar till i sin interpellation, lyfter jag fram regeringens satsning på att främja en bättre vård för personer med kroniska sjukdomar, däribland psoriasis. Inom ramen för satsningen har en nationell strategi för att förebygga och behandla kroniska sjukdomar tagits fram, och stimulansmedel fördelas årligen till olika insatser. Syftet med satsningen är att skapa en vård som bygger på den senaste kunskapen om vård, behandling och prevention och som ges med utgångspunkt från patienters behov och förutsättningar, oavsett vilka kroniska sjukdomar de har.

Under 2015 genomförde Socialstyrelsen på regeringens uppdrag en förstudie om var behovet av nationella kunskapsstöd om kroniska sjukdomar var som störst. I slutrapporten lyfter Socialstyrelsen fram tre angelägna områden där nya nationella riktlinjer bör utvecklas. Psoriasis är ett av dessa tre områden. Regeringen har nyligen fattat beslut om 150 miljoner kronor till olika insatser under 2016. Bland annat har Socialstyrelsen fått i uppdrag att utveckla och sprida nationella riktlinjer och andra nationella kunskapsstöd för fler kroniska sjukdomar. Uppdraget innebär att Socialstyrelsen får medel för att kunna ta fram nationella riktlinjer för vården av personer med psoriasis.

I Socialstyrelsens uppdrag ingår också att genomföra insatser för att utvärdera hälso- och sjukvården för personer med kroniska sjukdomar och att stödja implementeringen av sjukdomsförebyggande metoder. Därutöver ska Socialstyrelsen fördela statsbidrag till relevanta organisationer för insatser som bidrar till bättre vård för dessa patienter. Insatserna ska ha koppling till det patientnära arbetet och utgöra modeller som enkelt kan omsättas i praktisk hälso- och sjukvård eller bidra till att utveckla patienternas kompetens och möjlighet att aktivt delta i vård och behandling.

Regeringen har även ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om insatser för en bättre vård för personer med kroniska sjukdomar. I överenskommelsen ingår insatser för att främja patientcentrerade arbetssätt och uppföljning av patientresultat i primärvården. Vidare ska Sveriges Kommuner och Landsting i nära samarbete med landstingen främja spridningen och tillämpningen av nationella riktlinjer och kliniska behandlingsrekommendationer för ett stort antal kroniska sjukdomar.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att dessa insatser bidrar till utvecklingen av en bättre vård för personer med olika kroniska sjukdomar, däribland psoriasis.


Anf. 155 LOTTA FINSTORP (M):

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag har valt att fokusera den här interpellationsdebatten på psoriasis, eftersom Socialstyrelsen har fått i uppdrag att utveckla nationella kunskapsstöd för bland annat psoriasis. Det är en av de vanligaste kroniska sjukdomarna i Sverige, och det är mellan 250 000 och 300 000 personer som lever med psoriasis. Många är i arbetsför ålder, och för drygt hälften har sjukdomen debuterat före 25 års ålder. Ett stort problem för patienterna är bland annat att det inte finns individuella vårdplaner. Man generaliserar och prövar likadant för alla patienter.

Jag återkommer till det senare med exempel, bland annat en berättelse från en ung flicka om hur hennes behandling inte specificerades efter hennes eget behov utan efter hur det såg ut generellt. I en nyligen publicerad rapport från Psoriasisförbundet kan man läsa resultaten av en enkät där patienterna själva fått ge svar om sina symtom och besvär. 42 procent lider av ledbesvär, och 37 procent har övervikt. Det finns alltså en mängd olika andra symtom och diagnoser i den här systemsjukdomen, som man kan kalla det.

Det som kan hjälpa människor som har den här diagnosen att komma tillbaka till arbete och studier är bland annat moderna biologiska behandlingar. Det är de som ger bäst resultat. Men ofta strandar det på att landsting tycker att de är för kostnadskrävande. De ställs då i direkt relation till traditionell behandling, och man tittar bara på kronor och ören. Men över tid visar de nya behandlingsformerna betydligt snabbare förbättringar hos patienterna, och med tanke på de kostnader för sjukhus- och primärvårdsbesök som också måste räknas in i kostnaden för läkemedlen blir det betydligt större ekonomisk effektivitet, eftersom man inte behöver gå till sjukvården lika ofta som om man har de traditionella läkemedlen.

Borde det inte vara självklart att alla med till exempel psoriasis får samma möjlighet till effektiv behandling och individuell vårdplan? Och borde inte syftet med behandling vara att varje människa ska kunna ta aktiv del i samhället utifrån sina förutsättningar genom att till exempel studera eller arbeta? Det är ett par av de frågor som jag vill att ministern tar vidare i debatten.

Det viktigaste av allt som finns bortom siffrorna och samhällets utgifter är det mänskliga lidandet. Många lever helt isolerade och blir förtidspensionerade när vi behöver få varenda människa ut i arbete. Även depressioner förekommer. Av dem som svarade i enkäten har 25 procent uppgett att de lider av depression. Livskvaliteten påverkas i hög grad av sjukdomen. De vill inte visa sig ute därför att det syns på huden och så vidare. Detta är en stor fråga. Det är många unga människor som drabbas av sjukdomen. De får väldigt olika hjälp inte utifrån vad de har för symtom i sin sjukdom utan utifrån hur landstinget eller regionen ser på det utifrån ekonomiska aspekter. I en annan undersökning uppgav 76 procent att de inte har diskuterat målet med behandlingen med sin läkare. Det är också en sådan sak som jag skulle vilja att ministern kommenterar.


Anf. 156 Statsrådet GABRIEL WIKSTRÖM (S):

Herr talman! Tack, Lotta Finstorp, för interpellationen! Jag ska börja precis som i mitt svar i inledningen med att ta min utgångspunkt i arbetet med de kroniska sjukdomarna.

Jag tror nämligen att vi måste inse att svensk hälso- och sjukvård står inför en enorm utmaning som egentligen kräver att vi genomför en kulturförändring av hela hälso- och sjukvårdssektorn. Jag tror att man övergripande kan beskriva utmaningen ungefär så här.

Bilden hos en stor del av allmänheten och kanske hos en del som jobbar inom hälso- och sjukvården och säkert en del hälso- och sjukvårdspolitiker är att normen i svensk hälso- och sjukvård är patienter som har drabbats av en infektion, brutit ett ben eller råkat ut för en olycka. De kommer till ett sjukhus, får behandling och går förhoppningsvis därifrån friska.

Så har sjukvården sett ut under väldigt lång tid. Men vi vet att den inte gör det längre, och den kommer definitivt inte att göra det i morgon. I dag går 80–85 procent av hälso- och sjukvårdens resurser till patienter som lider av kroniska sjukdomar. Det är patienter som kanske aldrig kommer att lämna hälso- och sjukvården friska, utan de kan behöva en livslång relation till våra hälso- och sjukvårdssystem. Det kan dessutom vara så att en patient som till exempel lider av psoriasis upptäcker att när den träffar en läkare är det patienten som vet bäst och mest om sjukdomen och inte läkaren.

Frågan vi måste ställa oss är: Är svensk hälso- och sjukvård anpassad för att möta den här typen av patientgrupper? Är svensk hälso- och sjukvård anpassad för att ta vara på den kunskap och erfarenhet som till exempel en patient med psoriasis besitter?

Svaret på den frågan är nej. I alldeles för liten utsträckning är inte sjukvården anpassad för dessa. Det är i ljuset av det som man ska se satsningen på en förbättrad vård för människor som lider av kroniska sjukdomar. Lotta Finstorp talar om att många patienter som lider av psoriasis upplever att sjukvården generaliserar. De får en fit-all-lösning oavsett vilka individuella besvär de har av sjukdomen. Det är en beskrivning som också andra patientgrupper som lider av kroniska sjukdomar kommer med.

Nyckeln till detta är att ställa om hälso- och sjukvården i en riktning där vi kan erbjuda en mer patientcentrerad vård. En patientcentrerad vård innebär att man utformar processer och behandlingar utifrån de individuella behov som varje patient har. Men man tar också i högre utsträckning vara på de kunskaper och erfarenheter som patienterna själva besitter.

På det sättet skapar man en vård som i mycket större utsträckning bidrar till att skapa värden för enskilda patienter som dagens vård kanske inte kan. Vi bidrar också till att skapa en hälso- och sjukvård som förmodligen kommer att använda sina resurser mycket mer effektivt. Därmed kan vi både höja kvaliteten och hjälpa betydligt fler människor och inte minst dem som lider av psoriasis.


Anf. 157 LOTTA FINSTORP (M):

Herr talman! Det är väldigt bra att ministern tar upp patientcentrerad vård. Vi som har varit landstingsråd – Anna-Lena Sörenson som sitter här i kammaren har också varit det – har talat om patientcentrerad vård i säkert två decennier. Men definitionen av det ser väldigt olika ut. Det har mest blivit ett begrepp som har varit lite inne eller lite trendigt: Nu ska vi ha patienten i centrum. Det finns sådana strukturer inom hälso- och sjukvården som gör att det är oerhört svårt att verkligen få det så. Jag vet att vi har en gemensam strävan om att få det dit.

Det stämmer också att patienten i dag ofta har mer kunskap än vad hälso- och sjukvården har om sin egen sjukdom. Vi har tillgång till internet och många databaser som man kan ta del av. Det ställer förstås också nya krav på hälso- och sjukvården. Kronikerna finns även inom andra områden. Cancersjukdomar som tidigare var dödliga är i dag kroniska tillstånd bara människor får sin behandling regelbundet. Det är många patienter som vittnar om att Försäkringskassan inte är så flexibel att den klarar av när kronikerna måste ha sin behandling en gång i månaden. De ska antingen vara heltidssjukskrivna eller så ska de jobba heltid. Hela socialförsäkringssystemet måste också ändras utifrån nya medicinska framgångar, framsteg och rön.

Att jag väljer att lyfta upp psoriasis som en sådan systemsjukdom är att det är många som får den i ung ålder och som blir förtidspensionärer i stället för att de med rätt behandling, patientfokuserad behandling, kan arbeta utifrån sin förmåga kanske några timmar om dagen i varje fall. De skulle då finnas med i ett inkluderande samhälle på ett helt annat sätt.

Låt mig berätta om Alice. Hon fick psoriasis som tioåring. Hela hennes värld förändrades från en dag till en annan med skola, fritid och så vidare från att vara frisk till att vara sjuk. Ingenting var normalt längre. Hon fick bland annat avsluta sin simkarriär.

Den behandling och hjälp hon erbjöds var att smörja sig med starka kortisonkrämer tre timmar om dagen. Det var fruktansvärt obehagligt och väldigt planerande för en ung person. Ingen tog hennes sjukdom på allvar. Först efter nio år erbjöds hon behandling med biologiska läkemedel. I dag mår hon mycket bättre och kan börja leva fullt ut.

Måste alla patienter vänta så länge? De ska inte behöva genomgå exakt samma behandlingstrappa 10–18 år för att det inte finns behandlingsmål. Där har vi pudelns kärna. Det måste finnas individuella behandlingsmål för varje patient. Diagnosen är en diagnos, men varje människa är unik. Då måste man kunna skruva behandlingsmålen och utvärdera efter tre månader. Har det gett effekt?

Det finns naturligtvis läkare som jobbar så. Men de patienterna är lyckligt lottade för att de har kommit till en sådan bra hälso- och sjukvård som ger patienterna en patientcentrerad behandling. Det är ett jättestort systemskifte som måste till utifrån att vi har 80–85 procent som blir kroniker av sina diagnoser. Eftersom det är så många som är kroniker blir den satsning som regeringen gör väldigt urvattnad på så pass många människor. Jag skulle vilja ha en liten kommentar från ministern om hur det ser ut framåt. Kommer man att samverka och samla alla goda krafter för att få till det systemskifte som måste ske?


Anf. 158 Statsrådet GABRIEL WIKSTRÖM (S):

Herr talman! Lotta Finstorp tar upp att behandlingen många gånger ser väldigt likartad ut oavsett vilka individuella symtom eller behov man som patient har. Det är en av de stora anledningarna till varför det behövs nationella riktlinjer på området.

Det är precis som Lotta Finstorp säger. Hos vissa läkare eller inom vissa delar av sjukvården kan man få en alldeles utmärkt behandling. Ofta hänger det ihop med att det där finns kunskap om i det här fallet psoriasis. Det finns kunskap om den senaste forskningen och vilka behandlingsmetoder som står till förfogande. Det finns därmed också många gånger ett engagemang för att engagera sig i patienterna som lider av psoriasis.

Ska vi på allvar kunna skapa en mer jämlik vård tror jag att den går via att bland annat sprida kunskapen över hela landet och hela sjukvårdssektorn. De nationella riktlinjer som nu tas fram gör det också, många gånger med en stark medverkan från patientgrupper, för att man tidigt ska få in patienternas perspektiv och inte, som i den mer traditionella sjukvården, låtsas att patienten är något slags objekt som kanske kommer in någonstans på slutet i den här typen av processer. Den satsning som vi gör just på patienter som lider av kroniska sjukdomar och för att förbättra vården handlar mycket om den kunskapsspridningen, att öka medvetenheten och synliggöra strukturer inom hälso- och sjukvården.

Den här regeringen har mycket tydligt sagt att om målet är att genomföra en kulturförändring i svensk hälso- och sjukvård, med syfte att skapa en mer patientcentrerad vård, då kommer det naturligtvis inte att räcka med en enskild överenskommelse, utan detta måste genomsyra hela politiken.

Ett område som den här regeringen har identifierat vid sidan om att sprida kunskap via till exempel nationella riktlinjer är kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvården. Vi vet att om det inte finns tillräckligt med personal i vården som hinner sätta sig in i senaste rön och de riktlinjer som kommer från Socialstyrelsen, än mindre hinner organisera upp arbetet på ett sådant sätt att patienten verkligen ställs i centrum, eller för den delen om det inte finns specialister som skulle kunna bidra till att exempelvis förbättra vården för människor som lider av psoriasis, då spelar det nästan ingen roll vilka nationella riktlinjer eller andra kunskapsstöd som man sprider.

Därför har regeringen bland annat satsat en professionsmiljard, som kommer att löpa på under de närmaste åren, som syftar till att stödja insatser inom hälso- och sjukvården som leder till att sjukvårdens kompetensförsörjning förbättras. Vi gör det med utgångspunkt från att det inte kommer att täcka med att bara utbilda fler sjuksköterskor eller fler läkare och att det inte kommer att räcka med att bara se till att de som i dag jobbar inom svensk hälso- och sjukvård orkar och vill stanna kvar, utan vi måste också se på hur vi använder våra personalresurser på ett mycket mer effektivt sätt.

Därför har vi i professionsmiljarden fokuserat på e‑hälsoarbetet. Vi vet ju att om vi kan få en ökad digitalisering av vården, om vi kan få it-systemen att börja prata med varandra, då kommer vi att minska på den administrativa börden för personalen inom hälso- och sjukvården, så att de faktiskt kan ägna mer tid åt patienterna, men vi kan också öppna upp kanaler för människor som bland annat lider av kroniska sjukdomar, så att de kan få en direktkontakt med hälso- och sjukvården, så att de kan ta ett större ansvar för sitt egen tillfrisknande tack vare den nya tekniken. Det är några av de åtgärder som jag ser framför mig.


Anf. 159 LOTTA FINSTORP (M):

Herr talman! Vi har en stor samsyn och ser liksom problemet tillsammans. Men de som i dag lider av psoriasis kan inte förvänta sig att få sin individbaserade vård och behandling förrän ganska långt fram. Vad kommer att hända för dem 2016 och 2017? Det handlar om här och nu. Det är en frågeställning som jag gärna skulle vilja att ministern svarar på. I Socialförsäkringsutredningen finns det ett förslag och en diskussion kring att hälso- och sjukvårdslagen borde kompletteras med en sorts direktiv där det står att hälso- och sjukvården ska vårda och behandla för återgång till arbete. Skulle det kunna vara något, när man nu pratar om att försöka få ihop systemen på ett bättre sätt? Då skulle de här patienterna, om vi pratar om psoriasispatienterna, kunna få vård och behandling för återgång till studier eller arbete. Då skulle fokus vara att hitta bästa behandlingsmetod för att personen utifrån sin förmåga ska kunna komma tillbaka till jobb eller studier.

Om vi ska ligga i framkant vad gäller utveckling av välfärden måste nya behandlingsmetoder utveckla hälso- och sjukvården i stället för att det liksom bromsas upp någonstans därute. Utfallet av nya behandlingsmetoder kommer automatiskt att driva utvecklingen och planeringen av hälso- och sjukvården. Om man får in den blir det inte som ett eget spår, med nya medicinska rön och ny forskning och utveckling, utan det måste hela tiden implementeras i hälso- och sjukvården. I dag känner jag att de här ”hängrännorna” liksom inte finns riktigt mellan nya behandlingsmetoder och nya rön och hälso- och sjukvården som den bedrivs traditionellt.


Anf. 160 Statsrådet GABRIEL WIKSTRÖM (S):

Herr talman! Det gäller att möta människor som lider av kroniska sjukdomar, i det här fallet människor som lider av psoriasis, just med ett fokus på att man trots sin sjukdom ska kunna leva ett aktivt och fullvärdigt liv. Då är det, precis som Lotta Finstorp påpekar, en oerhört viktigt uppgift för hälso- och sjukvården.

I min roll som sjukvårdsminister har jag naturligtvis mycket nära kontakter med Annika Strandhäll som socialförsäkringsminister. Det hänger ihop med att vi ser att hälso- och sjukvården är helt central för att kunna möta de stigande sjuktalen. I det arbetet gör vi nu bland annat därför en satsning. Vi har faktiskt redan i morgon en första dialog tillsammans med företrädare för alla landsting och regioner, där vi tillsammans träffas för att diskutera vad sjukvården skulle kunna göra mer för att uppfylla devisen om att vården också ska bidra till återgång i arbetet.

Jag är väldigt glad över att vi har en i det närmaste full uppslutning från hälso- och sjukvården, naturligtvis från SKL, från Försäkringskassan och från Socialstyrelsen för att tillsammans kunna manifestera att den här frågan är oerhört viktig men också visa att vi tillsammans kan ta nya initiativ på det här området.

Ett av de tydligaste exemplen, som jag tror kommer att hjälpa inte minst psoriasispatienter redan under de närmaste åren, är faktiskt arbetet med de nya nationella riktlinjerna. Vi vet vilken sprängkraft det finns i det ganska torra dokument som tas fram, för det skapar ett engagemang, skapar en nyfikenhet och skapar framför allt en medvetenhet om den här typen av sjukdomar. Bara det kommer att hjälpa människor som i det här fallet lider av psoriasis.

Överläggningen var härmed avslutad.


Sammanställning: Per Hånell

Källa: Sveriges Riksdag

Foto: Pressbild/Sveriges Riksdag