Skip to main content

Hur ser villkoren för konstnärligt skapande ut? – Nationell konferens i Malmö

Pressmeddelande   •   Nov 28, 2011 11:37 CET

Den 30 november blir det en kulturell kraftsamling i Skåne. Region Skåne, SweCult och SKL har bjudit in ett stort antal forskare och ett mycket stort antal representanter för kulturlivet på såväl nationell som regional och kommunal nivå som ska mötas i en rad panelsamtal för att diskutera olika aspekter av villkoren för det konstnärliga skapandet.

Det blir en heldagskonferens och bland de medverkande i paneldiskussioner finns bland andra: Anna Lindal, dekanus, Konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet, Staffan Forssell, Generaldirektör, Riksutställningar, Jenny Johannisson, fil. dr i biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås samt ordförande i SweCult, Bo-Erik Gyberg, rektor för Stockholms dramatiska högskola och ordförande i Kulturbryggan, Eva Nyhammar, kulturchef, Region Halland, Charlotta Blom Rudolv, områdeschef Kultur, Ystad kommun, Åke Broström, kulturchef, Luleå kommun, Calle Nathanson, kulturexpert, Avdelningen för tillväxt och samhällsbyggnad, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Jörgen Johansson, docent i statsvetenskap, Högskolan i Halmstad. (En presentation av alla medverkande finns i bifogade dokument).

Region Skåne, SweCult/centrumbildning vid Linköpings universitet och Sveriges Kommuner och Landsting arrangerar konferensen. Ambitionen är att diskutera villkoren för konstnärligt skapande ur flera perspektiv. Vilka samband finns mellan de politikområden som på olika sätt berör konstnärligt skapande? Vilka frågor är viktigast för professionen och vad innebär samverkan för branschorganisationer, utbildningar och institutioner? Hur drivs villkor för konstnärligt skapande och vad innebär det?

Datum:          30 november 2011, klockan 09.00 -17.00 (programstart kl 09.30)

Plats:            Moriska Paviljongen, Folkets park, Norra Parkgatan 2

Pressackreditering:         

Representanter från media hälsas varmt välkomna. Du ackrediterar dig genom att skicka en anmälan till kultur@skane.se ange ”Anmälan till konferens om villkor för konstnärligt skapande den 30 november”, ditt namn, organisation och om du önskar lunch.                              

För mer information kontakta:

Region Skåne:                   Kamilla Rydahl, Kultur Skåne, tfn. 040 – 6753 761

SweCult:                             Jenny Johannisson, tfn. 0708 - 47 18 65

SKL:                                   Calle Nathanson, tfn. 08 - 4527 422

Presskontakt:                     Jadwiga Kurowska, Kultur Skåne, tfn. 040 – 6753 726

----------------------------------------

Tre röster om villkor för konstnärligt skapande

Frilansjournalisten Caroline Alesmark har ställt frågor till:

Anna Lindal, dekanus Konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet

Camilla Backman, ordförande i Institutet för Konstnärer och Konstförmedlare

Jenny Johannisson, fil. dr i biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås samt ordförande i SweCult

Följande frågor ställdes till dem:

- Vilka villkor för konstnärligt skapande är viktigast att adressera, belysa oavsett konstområden?

- Hur har villkoren för konstnärligt skapande förändrats om du ser tio år tillbaka i tiden i förhållande till idag?

Anna Lindal, dekanus Konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet. Violinist och ledamot i Konstnärliga forskarskolans styrelse, vice preses i Kungliga Musikaliska Akademien, ordförande i Society for Artistic Research samt ingår i Statens musikverks konstnärliga råd. Verksam som musiker inom framför allt nutida konstmusik och deltar i forskningsprojekt kring interpretation och tradition.

– Det viktigaste med konstnärligt skapande är att man verkligen får ta hand om sina egna initiativ. Det finns fortfarande en väldig önskan från styrande och centrala bidragsgivare att styra ansökningarna, att man gärna skapar sammanhang. Konst ska naturligtvis vara nyskapande, men det finns många olika definitioner av det. Samtidigt försöker man allt oftare vända på perspektivet – inom vissa områden låter man konstnärerna själva formulera sina projekt, men då finns det fortfarande en tendens att konstnärerna försöker anpassa sina ansökningar till sammanhang som man tror att man lättare får pengar för.

– Processerna för att få medel för att göra det man brinner för är omständliga. Det är otroligt viktigt att konstnärerna får verka med sina idéer, men det betyder inte att de är bortkopplade från samhället. Däremot måste de få utveckla de intressanta och visionära och fördjupande idéerna, kontinuerligt – själva utvecklingen är viktig att följa – men tvingas i stället väldigt ofta arbeta i korta projekt som inte lever vidare.

– Om man ser på de senaste tio åren offentliga bidragsgivare delvis förändrats i den riktningen, men det är ändå så att man inte riktigt förstår innebörden av det kontinuerliga konstnärliga arbetet, man ser det gärna som projekt. Och så är det ju över huvud taget i kulturlivet och samhället, allt är projekt. Sättet att arbeta kan då bli väldigt ytligt och förnekar behovet av fördjupning och komplexitet. Men det finns nu en större tendens att vända på perspektivet, att det är konstnären initiativ och perspektiv som är drivande för hur konsten utvecklas i landet.

– Det har samtidigt blivit tuffare för konstnärer, det finns en stor undergroundvärld i Sverige, som lever på ideella medel och gör fantastiska saker. Det är olika i olika städer också, under de olika regionerna. Men jag tror att det är enormt viktigt nu, när den regionala fördelningen av kulturpengar sätter igång, att man faktiskt lyssnar på konstnärerna, att man skapar samråd och insyn i hur pengar fördelas, att det inte bara blir politikers eller tjänstemäns drömmar.

– Det är också en utbildningsfråga, hur blir man projektledare i ett föränderligt samhälle, hur blir man initiativtagare, samtidigt som man inte slänger ut ämnesdjupet och kontinuiteten? Det finns konstnärliga perspektiv med det som är intressant. Att vara en konstnärlig entreprenör är inte något man bara plötsligt blir. Dessutom är forskningen kring de här sakerna viktig. Varje år när Högskoleverket kommer med sin anställningsstatistik blir det helt fel – ”en person som läst ett visst antal år bör får en fast anställning inom ett år” – så funkar det inte för konstnärer, vi har ett stort antal tillfälliga arbetsgivare eller uppdragsgivare under ett arbetsår

– Ett samhälle utan konst, det går inte att föreställa sig, det är dött, ett totalt sammanbrott. Samtidigt ska allting mätas i pengar, eller i kvalitet och mål, det är en väldig fixering vid det mätbara. Att se på konstnärer som någonting det går att göra pengar på är verkligen en återvändsgränd, det förstör enormt mycket av djup kunskap och intressant konst. Dialogen mellan akademi och konstliv är också väldigt viktig – att konstens perspektiv blir allmängiltiga – konstens röst i samhället, konstens röst, konstens betydelse.

Text: Caroline Alesmark

--------------------------------

Camilla Backman, ordförande i Institutet för Konstnärer och Konstförmedlare, IKK är en plattform för tankeutbyte, diskussion och idéspridning och kan ses som ett komplement till redan existerande föreningar som arbetar för konstnärers och konstförmedlares intressen. Under 2011 genomförde IKK, med stöd av medel från KUN (BUS Kollektiva Upphovsersättningsnämnd) projektet Dags att lägga ner AF Kultur för Bild- och formkonstnärer? www.ikk.nu www.bus.se/2821. Även initiativtagare till mötesplatsen Garaget i Hammenhög.

– Oavsett uttrycksform är det allra viktigaste att det finns fria medel, som inte är öronmärkta, som är HELT fria, som de från Konstnärsnämnden. Och det fanns ju under åren med Framtidens kultur, extramedel som man kunde experimentera för, det behöver vi mer av idag. Sen handlar det ju om resurser, som alltid, det kokas alltid ner till pengar. Den dagen vi inte har fria medel… vi måste se till att de inte försvinner. Och jag anser att staten har ett ansvar för det, oavsett regionalisering. 

 – Att se tio år tillbaka i tiden, bilden är ju ganska komplex, det är många faktorer som samspelar. Just bildkonsten lider dock fortfarande av en dålig infrastruktur. Mina personliga reflektioner är dock att det för tio år sedan fanns en större frustration, på olika plan. IKK startade då, det fanns mycket som gjorde att bägaren rann över. Det viktigaste som hänt sedan dess är nog ändå regionaliseringen. Det ser vi inte hela effekten av ännu, men det som jag kan skönja – i alla fall här nere i Skåne – är att det finns en tydligare ambition från regionen att föra en dialog. Man har påbörjat ett arbete som gör att saker och ting blir lite tydligare, det finns en ambition att göra villkoren bättre. Det handlar om resurser naturligtvis, men det är en bra början.

– Däremot måste man vara vaksam på risken att medlen blir mer styrda i och med regionaliseringen. Om man tittar på vad man vinner om alla samarbetar mot samma mål är det lätt att man styr medlen ditåt. Det finns ju både för- och nackdelar, och det finns idag överlag ett större marknadstänk än för tio år sedan, mycket på grund av den politiska majoritet vi har. Regionaliseringen leder till större skillnader i Sverige, regionalt och lokalt, villkoren kan se väldigt olika ut i olika delar. Spontant tycker jag att mycket i Stockholm verkar helt uppåt väggarna, de har tagit marknadstänkandet för långt.

– I och med att skillnaderna kommer att bli större regionalt blir därför behovet av lokala konstnärsorganisationer jättestort. Det är en paradox att IKK lägger ner efter årsskiftet, men vi som driver den har ingen energi längre, och det finns inga som vill ta över. Samtidigt är det så att IKK var ett svar på ett tydligt behov som fanns för tio år sedan och det är möjligt att pendeln slår tillbaka. Alla behöver samtalspartners från konstnärssidan – Region Skåne och politikerna – jag tror att något annat kommer att komma. Samtidigt är konstnärer individualister till sin natur, det är en brokig kår, svår att svetsa samman.

– Jag vet inte om det har blivit lättare eller svårare att verka som konstnär men det finns fler möjligheter att arbeta med konst idag, det är lite bredare nu. Olika marknader har börjat öppna sig, du kan arbeta på fler arenor idag. Samtidigt utbildar sig ju människor till konstnärer eftersom de har en drift att uttrycka sig, inte för att anpassa sig till en marknad. Det är kluvet, frågorna är mer komplexa idag, man förväntas vara mer professionell i sin roll som företagare eller entreprenör. Det behövs fler forum för att söka hjälp och stöd med sådana frågor.

Text: Caroline Alesmark

-------------------------------------

Jenny Johannisson, fil. dr i biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås samt ordförande i SweCult.

– För mig är det viktigaste villkoret att konstnärliga utövare kan påverka villkoren för sitt eget skapande. Det räcker inte med att få tillräckliga ekonomiska resurser – eller att någon annan garanterar att man kan göra det man vill – det mest avgörande är att konstnären själv känner att det finns möjlighet att påverka ramarna inom vilket det konstnärliga skapandet sker. Kultursamverkansmodellen har bidragit till att föra upp den här frågan på dagordningen, man har börjat diskutera på ett annat sätt. Hur konstnärer kan bidra på ett annat sätt till samhällsutvecklingen, men också hur samhället på olika sätt kan skapa så goda villkor som möjligt.

– När det gäller förändringar var man för tio år sedan ännu mer fast än idag: att det bara är kulturpolitiken som kan se till att konstnärer får bra villkor för sitt utövande. Då ser man idag att det är andra politikområden som påverkar – näringspolitik, utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik – men också andra delar av samhället. De flesta konstnärer har inte bara kunnat försörja sig enbart på offentliga stödsystem, de har alltid varit tvungna att hitta andra former för att kunna göra det de vill. Och jag tycker att det finns en gryende insikt om att det inte bara är kulturpolitiken man måste förhålla sig till. Det är också tydligt att konstnärer själva genom olika nätverk problematiserar sin egen position i samhället, för att på ett kritiskt sätt hitta andra vägar, men också genom att öppna upp för olika typer av lösningar.

– En sak som också är viktig i den kulturpolitiska debatten, på ett annat sätt än tidigare, är att problematisera relationen mellan konstnärligt skapande och det omgivande samhället. Att man inte kan skilja ut den konstnärliga verksamheten utan att man måste sätta in den i ett större sammanhang. Inte för att utnyttja konstnärerna utan för att kunna skapa bättre villkor. En annan sak är att rusta de konstnärliga studenterna bättre för den kommande arbetsmarknaden – hur är samhället uppbyggt, hur fungerar den offentliga sektorn, hur fungerar den privata? Hur ska man förhålla sig till den, som utövande konstnär?

– Det jag tycker är så bra med den här konferensen är att den riktar sig mot en tydlig förändring, dvs. kultursamverkansmodellen. Att man fokuserar på att förändra villkoren. Sen ska man ju inte låsa fast sig vid modellen och tro att den på något vis kan lösa alla problem. Det gäller att sätta samverkansmodellen i relation till andra delar av samhället, hur den eventuellt kan underlätta eller försvåra för konstnärliga utövare.

– Som forskare är det intressant att följa samverkansmodellens genomförande. Blir det någon förändring och hur ser den i så fall ut? Det är viktigt att titta på medborgarnas perspektiv – fungerar organisationen och ansvarsfördelningen mellan stat, region och kommun? När modellen lanserades av Kulturutredningen 2009 möttes den av stor oro från kulturfältet, då den förväntades innebära en tydligare instrumentalisering och avprofessionalisering. Därför är det viktigt att nyansera den diskussionen genom att titta på Skåne – här har man faktiskt genomfört den, vad har hänt, och hur tror man att det kommer att bli?

Text: Caroline Alesmark

Region Skåne ansvarar för hälso- och sjukvård, utveckling av näringsliv, turism och event, kultur och kommunikationer. Region Skåne har ca 32 000 anställda och omsätter ca 33 miljarder SEK (2010). Regionfullmäktige är högsta beslutande organ och väljs av invånarna i Skåne.