Skip to main content

Debattartikel: Garantera vård till papperslösa

Nyhet   •   Nov 26, 2010 11:44 CET

Det är skamligt att Sverige inte ger vård till alla som behöver det. Rätten till hälsa står inskriven i de mänskliga rättigheterna som Sverige har ratificerat. 36 organisationer, Rätt-till-vård-initiativet, står bakom kravet att Sverige måste ha en lagstiftning som garanterar att alla människor, med eller utan personnummer, får rätt till vård.

Sarah diagnosticerades en dag med en liten förändring i ena bröstet, vilket vanligen föranleder en vidare utredning. Men en sådan förändring är ingen indikation för det som kallas omedelbar vård och i Sarahs fall fick det till följd att hennes bröstcancer upptäcktes först ett halvår senare. Ett halvår för sent, skulle det visa sig. Cancern var redan spridd och Sarah lever inte längre. I dag hålls den första nationella konferensen om rätten till hälsa, med syftet att visa att en framtid där Sarah hade överlevt är möjlig.

Skälet till att Sarah inte utreddes vidare var att hon var papperslös. I dag finns mellan 10 000 och 35 000 människor i Sverige i liknande situation. De undanhåller sig ett avvisningsbeslut eller har aldrig sökt asyl. När Paul Hunt, den dåvarande rapportören för rätten till hälsa inom FN, presenterade sin rapport 2007 levererade han en rejäl känga: ”Sweden doesn’t practice what it preaches”.

Paul Hunt demonstrerade även en viktig parallell: Om en papperslös anklagas för ett brott i Sverige, skulle vi då neka honom/henne rätten till en advokat och en rättvis rättegång? Knappast eftersom detta tillhör grundläggande mänskliga rättigheter. Rätten till hälsa borde betraktas som lika självklar eftersom även den står inskriven i de mänskliga rättigheterna som Sverige har ratificerat. Kritiken svider fortfarande. Nuvarande ordning är ovärdig ett land som framhåller humanismen och solidariteten som centrala ideal.

Detta är emellertid en ordning som kan komma att förändras. Den statliga utredning som syftar till att se hur lagen om vård för papperslösa och asylsökande ska förändras, förhoppningsvis förbättras, har nu kommit halvvägs. Att förändra papperslösa och asylsökandes tillgång till vård är ett krav som länge drivits av viktiga delar av det svenska civilsamhället. Tillsammans är vi starka. 36 organisationer arrangerar i dag en konferens för att ännu en gång belysa varför Sverige måste ha en lagstiftning som garanterar att alla människor, med eller utan personnummer, får rätt till vård.

Utredaren Erna Zelmin har visat öppenhet och lyhördhet gentemot de organisationer som dagligen arbetar med frågan. Det är glädjande. Trots det känner vi oro för utredningen, inte minst till följd av de direktiv regeringen har gett Erna Zelmin och hennes kollegor. I dessa blandas migrations- och vårdpolitiska hänsynstaganden samman, enligt vår mening två områden som ska hållas isär. Vi menar också att det hade varit en fördel om den expertgrupp som biträder henne i arbetet dominerats av vårdpolitiskt och medicinskt erfarna istället för personer från Migrationsverket och justitie- och finansdepartementen.

De organisationer som står bakom kraven på rätt till vård har breda erfarenheter och kunskaper av möten med papperslösa. Dessa erfarenheter och detta kunnande ställer vi till lagstiftarnas förfogande. Vi hoppas och tror att de politiker som sedermera kommer att granska utredningens resultat vill ta del härav.

I Riksdagen finns bland de etablerade mindre partierna en bred politisk majoritet för att förändra dagens lagstiftning, för att papperslösa ska få rätt till vård. Detta är, förstås, mycket positivt. Vi hoppas att även de stora partierna vågar visa att de står för människans lika värde och att rätten till hälsa är en mänsklig rättighet. I praktiken innebär en lagstiftning som hänvisar papperslösa till endast omedelbar vård med eget betalningsansvar att de förvägras även denna, eftersom merparten av de papperslösa är mycket fattiga.

I dag finns även ett parti i riksdagen som drar resonemangen till sin spets. Sverigedemokraterna anser att vårdpersonal ska rapportera till myndighet när någon som kan misstänkas sakna laglig rätt att vistas i landet söker vård. En sådan ordning strider mot lagen om sekretess, all vårdetik och mänskliga rättigheter. Det får aldrig bli vårdens uppgift att agera Migrationsverkets eller polisens förlängda arm. En persons legala status får aldrig vara avgörande för rätten till vård. Avsaknad av personnummer får aldrig hindra en angelägen cancerutredning, inte för någon som vistas i Sverige. Personer utan papper får inte stå utan vård till följd av byråkrati eller etiskt godtycke. Vårdpersonal ska inte behöva slitas mellan att arbeta professionellt enligt etik, vetenskap och beprövad erfarenhet och ett regelverk som förhindrar dem att göra det för vissa patienter.

Riksdagen har möjligheten att rösta för en framtid där personer i Sarahs situation överlever.

Fotnot: Sarah heter egentligen något annat.

Bengt Westerberg
Ordförande Svenska Röda Korset
Henry Ascher
Barnläkare, docent, Svenska Barnläkarföreningen
My Morin
Ordförande Läkare i världen
Anna-Karin Eklund
Ordförande Vårdförbundet
Agneta Pleijel
Författare, professor
Lennart Molin
Biträdande generalsekreterare Sveriges Kristna Råd
Anne Sjögren
Rosengrenska/Röda Korset
Ingemar Engström
Ordförande i Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik
Martin Gerdin
Projektledare Rätt till vård-konferensen, IFMSA
Anders Björkman
Professor i infektionsjuksdomar