Skip to main content

"Låt dem inte dö"

Pressmeddelande   •   Okt 25, 2005 10:55 CEST

Yrsa Grüne är rödakorsdelegat och befinner sig i det jordbävningsdrabbade området i Pakistan. Läs hennes skakande beskrivning av situationen för dem som fortfarande väntar på hjälp.

Låt dem inte dö. Den svarta rubriken i den pakistanska engelskspråkiga dagstidningen The News går över bilden på ett litet barn. Det kritvita bandaget kring barnets huvud avviker bjärt från de bruna ögonen och den mörka hyn.

Jag upplever ofta en irritationsblandad vämjelse inför sådana bilder i det dagliga arbetet som journalist. Och en viss skuldkänsla för att jag känner det så. För vem kan rycka på axlarna åt det budskap som sådana bilder förmedlar, låt vara att det kanske finns andra grupper - kvinnor, åldringar eller etniska grupper som helhet - som är mer utsatta?

Efter en dryg vecka som rödakorsdelegat i jordbävningsområdet i Pakistan är det ändå just den här bilden och rubriken som jag upplever som det kanske mest träffande sättet att beskriva situationen. Antalet barn med skador på huvud, armar och ben då hus och vägar rasade i det förödande jordskalvet lördagen den 8 oktober är iögonfallande stort.

Larmet kom på min mobiltelefon tidigt på lördagsförmiddagen finsk tid efter att jordskalvet hade inträffat. Vi är cirka några hundra personer på olika håll i världen som av Internationella Röda Korset är drillade i att göra snabba lägesbedömningar av hjälpbehovet i katastrofsituationer och medlemmar av något som kallas FACT (Field Assessment and Coordination Team). Teamen är redo att åka vart som helst i världen inom 24 timmar på korta uppdrag där en aktionsplan grundad på lägesbedömningen är en av de viktigaste uppgifterna. Där har hjälpen från Pakistans Röda Halvmåne när det gäller att beakta kulturella drag varit av stort värde.

I sju dagar har jag nu rest kors och tvärs i stora delar av det drabbade området. Jag har sett hur kalla hårda vindar river i tak och väggar på provisoriskt uppbyggda hälsocentraler där pakistanska läkare jobbar natt och dag för att se till att de svårast skadade ska få vård. Sjukhus, skolor och pittoreska små hotell ligger i ruiner. Av miljoner hem återstår bara enorma högar av sten och betong.

Många har dött, hur många kommer vi kanske aldrig att få veta. Den omisskännliga lukten av död ligger kvar över ruinerna. Den skvallrar om att många, många ligger kvar under bråten.

En sådan stad är Balakot som ligger i Kaghandalens mynning. Naturen är storslagen. De höga bergen som störtar brant ner mot dalen och den strida floden påminner mig om enorma havsvågor. Jag kan se hus här och där, en del av dem ända uppe på bergstoppen. Jag undrar varje gång om det finns någon kvar där uppe. Och jag ser snötäcket på de högsta topparna.

Första gången vi kom hit rådde fullt kaos. I dag är utmaningarna fortfarande enorma, men en hälsostation som Spaniens Röda Kors bedriver kom i gång i veckan. Antalet patienter ökar varje dag. För många är det första gången efter jordskalvet som deras skador undersöks. I skrivande stund håller Svenska Röda Korset och Österrikes Röda Kors på att sätta upp en vattenreningsanläggning för att säkra tillgången till rent dricksvatten.

Vägarna upp till byarna i bergen håller man på att röja. Malaysias Röda Halvmåne, förstärkt med en tysk och en japansk läkare har flyttat upp dit för att skadade inte ska behöva transporteras ända ner i dalen.

Tält, filtar och varma sjalar har transporterats med lastbilar, traktorer med släpvagnar och jeepar upp i byarna. Vägarna är smala och stupar ställvis brant ner i ravinerna. En färd på toppen av lasten på traktorns släpvagn är en nervpirrande upplevelse, inte minst på grund av den ständiga risken för jordskred. Vi har stått i timmar och väntat medan trädstammar, klippblock och högar av sand och jord har skyfflats bort också från de större vägarna. Biståndsoperationen är en mardröm när det gäller logistiken. Men det är de långsamt inflytande donationerna som oroar oss allra mest.

För det är bråttom. Dagarna är fortfarande varma nere i dalen om det inte regnar. Men när mörkret faller kryper kvicksilvret hastigt ner mot nollsträcket. Om ett par veckor kommer temperaturen att sjunka under noll och regnet att förbytas till snö.
"Ge oss tält och täcken. Det är allt vi behöver" Det hör vi om och om igen.

Vi har med hjälp av Pakistans Röda Halvmåne delat ut tiotusentals familjetält som ska värmas med hjälp av små kaminer. Men det behövs många fler och de behövs snabbt. Innan alltför många av de otaliga omplåstrade barnen har frusit ihjäl.

Yrsa Grüne