Sametingets styrelse djupt kritiska till Naturvårdsverkets varganalys

Sametingets styrelse reagerar på Naturvårdsverkets analys av hur socio-ekonomin påverkas av en utökad vargpopulation i Sverige. - Den är oerhört bristfällig när det gäller rennäringens påverkan och får helt enkelt inte tas på allvar av regeringen, hävdar styrelsens ordförande Håkan Jonsson. Riktigheten i att använda Art- och habitatdirektivet på bekostnad av renskötseln kan starkt ifrågasättas – då bryter staten mot andra internationella åtaganden som renskötseln skyddas av. Naturvårdsverket glömmer dessutom bort urfolksperspektivet.

Naturvårdsverket redovisade i oktober 2015 sin bedömning av hur många vargar som behövs för att vargen ska anses ha gynnsam bevarandestatus, med hänvisning till att Sverige genom sitt medlemskap i EU har förbundit sig till att uppfylla unionens Art- och habitatdirektiv. Naturvårdsverket anger att det behövs 300 vargar samt minst en ny immigrerande varg från Finland eller Ryssland vart femte år, vilket innebär en ökning med 30 individer jämfört med det som riksdagen tidigare beslutat. Efter den redovisningen begärde regeringen en komplettering i form av en analys av hur socioekonomin påverkas av en högre vargpopulation.

Den 30 november 2015 lämnade Naturvårdsverket sin rapport ”Analys och redovisning av hur socioekonomin påverkas av en vargpopulation som har gynnsam bevarandestatus i Sverige”. Där anger Naturvårdsverket att man särskilt analyserat vargens påverkan på landsbygdens näringar och renskötseln.

- Den så kallade analysen är ytterst bristfällig och mer ett hopkok av ett antal rapporter som inte alls berör den socioekonomiska situationen i samebyarna, säger styrelseledamoten Lars-Jonas Johansson. De signaler Sametinget får säger något helt annat! Sametingets styrelse måste helt enkelt reagera när en annan statlig myndighet uttrycker sig å rennäringens vägnar och sprider desinformation.

Naturvårdsverket häpnadsväckande slutsats är att vargen inte utgör något större problem för rennäringen. I själva verket tycks den föredra älg och om man bara kan hålla renarna borta från de områdena där vargen befinner sig blir skadan inte särskilt stor.

- Det är en oerhört bristfällig analys, som inte på ett seriöst sätt har redovisat följderna för de samebyar som faktiskt har erfarenheter av varg, säger Johansson. En seriös analys hade tagit vara på de erfarenheter som bl a Tåssåsen och Idre samebyar har. Där går det att göra socio-ekonomiska analyser om man verkligen vill.

Svepande formuleringar om att vargen har större betydelse än andra rovdjur när det gäller psykiska och psykosociala effekter – negligerar renskötarnas upplevelser av att ha varg i renskötselområdet, den faktiska skadan och det merarbete det innebär.

En annan halsbrytande slutsats är att vargen endast tar 0,1-0,8 % av alla rovdjursdödade renar (s. 42 i rapporten) och: ”Vargens effekt är dock alltid förhållandevis liten och uppskattas maximalt till ca 1 % av den totala renhjorden.” Dessa siffror måste då sättas i relation till det faktum att vargen idag inte ska uppehålla sig i renskötselområdet överhuvudtaget. De samebyar som framför allt påverkas av varg är de byar som drabbas av vandrande vargar eller som befinner sig i närområdet till vargmarker, som till exempel i södra Jämtland och Dalarna.

Inte heller renskötarnas traditionella kunskap, árbediehtu, värderas i Naturvårdsverkets analys. Sametinget vill i det sammanhanget påminna om att Sverige ratificerat Konventionen om biologisk mångfald. För Sveriges del berör konventionen samerna och rennäringen i allra högst grad och förpliktar Sverige att främja rennäringens bevarande och utveckling. För att kunna bevara traditionell och lokal kunskap krävs att Sverige, myndigheter och akademier, ser dess värde och respekterar den för vad den kan bidra med till ett framtida hållbart samhälle. Här måste en helhetssyn eftersträvas: Det är det totala rovdjurstrycket för rennäringen som måste beaktas. En renhjord som inte kan reproducera sig kommer i förlängningen att kollapsa och rennäringen i det området kommer att upphöra. Detta har Sverige Lantbruksuniversitet (SLU) visat i ett flertal studier.

- Detta bekymrar oss, säger styrelsens ordförande Håkan Jonsson. Vi har i vårt eget handlingsprogram för rennäringen ett prioriterat utvecklingsområde som vi kallar social förutsättning. Det betyder att rennäringen ska utövas under former som är socialt acceptabla där en god arbetsmiljö och hälsa är tillgodosedd. Renskötarnas arbetsförhållanden ska vara möjliga att leva med, både socialt och arbetsmiljömässigt. En sådan här undermålig analys av vargens påverkan på rennäringen är ett slag i ansiktet helt enkelt.

Naturvårdsverket beaktar inte heller urfolksperspektivet i sin redogörelse. Riktigheten i att använda Art- och habitatdirektivet på bekostnad av renskötseln kan starkt ifrågasättas – då bryter staten mot andra internationella åtaganden som renskötseln skyddas av. Ett urfolk har enligt urfolksdeklarationen och andra internationella konventioner rätt till sin egen kultur och rätt att fortsätta bedriva sina traditionella näringar. Rätten till naturbete är fastslagen i rennäringslagen och rennäringen ska bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa ger en uthållig god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.

För kontakt:

Håkan Jonsson, 070-322 83 01
Sametingets styrelseordförande

Lars-Jonas Johansson, 070-252 17 66
Styrelseledamot