Skip to main content

”Jag vill se vart det bär”– Skellefteås hotellkung Kristofer Lundström i lång intervju

Nyhet   •   Maj 09, 2016 10:22 CEST

Som 23-åring köpte han sitt första hotell. Kanske inte så konstigt med tanke på att han växte upp på ett. Nu är han 32 år och äger tre. Och fler ska det bli när det nya premiumhotellet vid Skellefteås kommande kulturhus byggs. Kristofer Lundström har gått från en ganska okänd hotellföreståndare i inlandet till en maktfaktor i bygget av det nya Skellefteå och stadens nöjesliv. I en lång intervju berättar han om sina planer, synen på sin nya hemstad, arvet efter föregångaren Hilding Holmqvist och att han faktiskt blivit sin egen värsta konkurrent.


Kristofer Lundström föddes 1983 i Sunderbyn, där han ägnade sina barndomsår. Båda föräldrarna kom från Piteå. Mamman jobbade på Hotell Nordkalotten i Luleå och pappan var i entreprenadbranschen där han gjorde grunder åt Älvsbyhus. Men under 1990-talet gick byggbranschen dåligt och det blev svårt för Kristoffers pappa att jobba kvar på hemmaplan. Så de bytte spår, blandade entreprenörsandan med hotellverksamhet och köpte ett hotell i Vilhelmina.
– Jag var 12 år och minns hur de frågade mig. ”Vi har hittat ett hotell i Vilhelmina. Vill du flytta dit?” Min motfråga blev: ”Får jag äta hamburgare varje dag?” Ja. Då blev det så.

"Vi har hittat ett hotell i Vilhelmina. Vill du flytta dit?’ Min motfråga blev: ’Får jag äta hamburgare varje dag?’ Ja. Då blev det så."


Ni flyttade till ett hotell i Västerbottens inland. Hade du sett ”The Shining”?
– Haha! Ja, men jag blundade under de värsta partierna.

Hur var det att komma dit?
– Jag kände verkligen inte någon. Jag minns första dagen i skolan. Vi skulle börja sjuan och mamma frågade om hon skulle följa med mig till skolan. Nej, för fan! Jag kunde inte ha morsan med mig. Men när jag cyklade iväg och vände mig om följde hon ändå efter mig. Hon hade nog ångest över att ha släpat iväg mig till inlandet. Jag hade så ont i magen. Hur ska det här gå? Jag pekade ut ett antal stora killar som nog ätit för mycket hamburgare och tänkte att så länge jag inte hamnar med dem så är det lugnt. Tror du inte att det var exakt de personerna jag hamnade med. Men det var bra. Vi blev goda vänner och jag kom snabbt in i gänget. Det var ganska förmånligt att vara ”hotell-pojken”, som jag var i folks ögon. Vi gick och käkade i hotellrestaurangen som ju var vårt kök. Jag fick visa kompisarna läskförrådet där backarna stod staplade. Det var häftigt.

Ni bodde alltså på hotellet.
– Vi bodde i ett hus som hörde till hotellet. Det stod faktiskt på parkeringen. Det var två lägenheter och jag fick mitt eget hak dit jag kunde bjuda hem kompisar och brudar. Men hotellet var hemma för mig. Där växte jag upp och lärde mig branschen. För det var tvunget att hjälpa till. Det är hårt jobb att driva hotell. Pappa skötte ekonomin, fastighetsservice och checkade in gästerna ibland. Mamma jobbade i receptionen, restaurangen – överallt! Jag for hem till hotellet efter skolan och läste läxorna på kontoret. Sedan avslutade jag kvällen med att diska i restaurangen. Jag har tillbringat otroligt mycket tid med kökspersonalen, stående vid diskbänken och snackat. Inte minst med vår köksmästare Andreas Helgesson som blivit som en bror för mig. Han är en extremt duktig kock som sadlade om och blev bonde i Vännäs, men han gästspelar som kock hos oss ibland.

"Det är svårt för den som aldrig har provat på att förstå hur det är. Det är inte som en industri, eller en affär som har öppettider och stänger."


Vad var det som fick er att lämna Vilhelmina?
När jag gick sista året på gymnasiet blev mamma utsedd till vd på Pite Havsbad, så de sålde hotellet och flyttade hem till Piteå. Jag bodde kvar och gick klart skolan. Jag tänkte att jag aldrig skulle ge mig in i branschen igen. Jag hade ju på nära håll sett vilket enormt slit, vilket jobb det innebar. Det är svårt för den som aldrig har provat på att förstå hur det är. Det är inte som en industri, eller en affär som har öppettider och stänger. Det är precis dygnet runt, 365 dagar om året. För telefonen ringer alltid. Allt kan hända. Man är fast, det går inte att komma från. Jag ville inte ha det så. Jag ville bli brandman, eller polis eller ambulansförare. Och jag blev faktiskt flygplatsbrandman i lumpen! Men så började suget komma. Jag kände att jag aldrig hade fått prova på riktigt. Jag bad mina föräldrar om att hjälpa mig igång med någonting och började leta objekt som fanns till salu. Vi hittade Hotell Kramm i Kramfors, långt från bergen som turisterna uppskattar. Men vi såg potential för att det finns mycket folk i omlopp. Inom några mils omkrets ligger Sundsvall, Örnsköldsvik, Härnösand och Sollefteå. Jag flyttade dit och vi drev det tillsammans i två år. Det gick jättebra. Vi tog ett stängt hotell utan lunchservering eller nöjen och öppnade upp det. Vi nästan fördubblade omsättningen under de två åren. Då hörde Hilding Holmqvist hörde av sig. Jag hade lärt känna honom en del på Pite Havsbad och nu frågade han om jag ville köpa Hotell Laponia i Arvidsjaur. Jag var 23 år gammal och bestämde mig för att ta den chansen. Jag lämnade Kramfors och la allt fokus på Arvidsjaur. Där har jag varit i nio år och upplevt en positiv utveckling på bygden och i hotellet. Vi har en jättefin verksamhet där idag.

Men hur är det när hotellkungen Hilding Holmqvist ringer och säger: ”Hej! Vill du köpa ett hotell?”
Det är ganska stort. Men det var inte självklart för mig, jag gav inget svar på telefon. Jag fick faxat till mig vad jag skulle köpa och vad det kostade. Ett handskrivet A4 på faxen, det var allt. Så jag räknade och räknade och tänkte vad är det värsta som kan hända. Jag byggde scenarion och förberedde mig på dem. När man driver företag tar man alltid en risk. Det måste man alltid förhålla sig till. Det är klart att som 23-åring hade jag inga pengar att prata om. Hilding stod bakom mig för att lösa finansieringen och hjälpte till så att säga. Det hade aldrig gått annars. Men det var inte ett alternativ att det inte skulle gå.

"Jag har alltid känt mig äldre än vad jag är. Jag har hoppat över stora delar av ungdomslivet och prioriterat annorlunda. Det var jobbet i första, andra och tredje hand."


Du var väldigt ung – hur bemöttes du av din omgivning?
Det var förstås blandat. Som ung inser man inte alltid att man saknar vissa egenskaper – erfarenhet, kanske inte vet hur man ska handskas i alla givna situationer. Men jag hade ju ändå bra erfarenhet från branschen efter att ha sett mina föräldrar jobba med det här dagligen. Jag kände mig ändå ganska bekväm. Jag har alltid känt mig äldre än vad jag är. Jag har hoppat över stora delar av ungdomslivet och prioriterat annorlunda. Det var jobbet i första, andra och tredje hand. Det var inte så mycket festande och nattklubbande som många av mina kompisar gjorde. Men det var självvalt. Jag tycker att det är så roligt det jag gör, och då blir det inte heller en belastning.

För ett år sedan utökade du ditt hotellinnehav med två nya hotell i Skellefteå – Stadshotellet och Malmia. Även denna gång köpte du av Hilding. Vad är det som lockar här?
Redan när Hilding köpte Skellefteå Stadshotell sa jag åt honom att ge mig frågan den dag han skulle sälja det. För i Skellefteå har jag sett väldig potential under väldigt lång tid. Anledningen till att jag ser potentialen är städerna omkring oss – Umeå och Luleå – som haft en extremt stark utveckling befolkningsmässigt, men även sett till hotellbranschen där antalet rum ökat dramatiskt. Som jag ser det är Skellefteå ”ogjort”. Då vill jag vara med. Jag vill hellre vara med här än att komma in på ytterfilen i Umeå eller Luleå som andre man i slutskedet som är mer osäkert och skakigt. Skellefteå har det ogjort och det ska göras här. Det finns en positiv anda och jag är säker på att man kommer att komma framåt i visionen om 80 000 invånare. Min känsla är att man verkligen satsar här för att nå dit. Så Skellefteå känns helt rätt.

"Som jag ser det är Skellefteå ”ogjort”. Då vill jag vara med."


Som nyinflyttad – hur betraktar du Skellefteå?
Jag hade ingen koppling till Skellefteå innan jag flyttade hit. Under min korta tid här har jag upplevt en väldigt positiv anda. Skellefteå vill framåt, det säljs, köps och byggs fastigheter. Man ser lyftkranar. Det sänder en signal att det här inte är en stad som sover, det här är på väg någonstans. Sedan kunde man förstås önska att det fanns ett universitet till exempel, det är bara att titta på universitetsstädernas befolkningskurvor – det är en viktig aspekt. Men å andra sidan har Skellefteå ett mycket starkare företagsklimat inom industrin än många av våra grannstäder har. Det finns en stabil grund att stå på.

Vad ser du för utmaningar för Skellefteå?
Jag hör till den skaran som vill se sanningen i vitögat. Vi måste inse att Skellefteå inte kan vara enda stället i världen där man stretar emot urbaniseringen. Vi måste in i centrum för att överleva som stad och ha en positiv utveckling. Det kommer också att ske, det tror jag alla inser. Politiken har en viktig roll. De ska inte göra allt jobb, men peka åt vilket håll vi ska. Jag tycker att kommunen gör mycket. Genom sitt fastighetsbolag sätter man spaden i jorden och bygger. Man säljer fastigheter för att bygga fastigheter. Jag tycker att det är beundransvärt. Det känns som att alla, kommun och näringsliv är med på båten. Det är från ord till handling just nu.

"Vi måste inse att Skellefteå inte kan vara enda stället i världen där man stretar emot urbaniseringen."

Du investerar för fullt. Utöver Stadshotellet och Malmia har du tagit över driften av All Stars och har ett nytt premiumhotell på gång i det kommande kulturhuset. Hinner du med?
Det nya hotellet är ganska långt bort, som jag ser det. Tre, fyra år. Det är lagom lång tid. Då är jag riktigt varm i kläderna. Nu har jag varit i Skellefteå i ett år. Jag har betraktat och lärt mig. Det har varit en testperiod för att se vad som funkar och vad våra gäster vill ha. Nu kommer år två, då vi kan förädla och göra justeringar. År tre eller fyra kan vi förhoppningsvis skörda. Då passar det bra med ett nytt hotell.

Vad ser du framför dig för hotell?
Det blir ett högt hotell. Ett premiumhotell. Idag jobbar man inte med stjärnklassificeringar på hotell, det har spelat ut sin roll. Nu är det gästernas som sätter stjärnor via bokningssajter och liknande – så gästerna avgör hur många stjärnor det får. Men det är ett nytt hotell som blir fräscht och håller hög klass. Det ska tillföra någonting nytt som inte finns idag. Cirka 200 hotellrum, spa och topprestaurang på översta våningen – det är vad jag ser framför mig.

"Jag blir mi egen största konkurrent."

Du blir en maktfaktor här i stan, inte minst inom nöjeslivet.
Det är klart att det blir tre hotell och tre restauranger när det nya hotellet står färdigt. Det kan man välja att se på olika sätt. Vinkeln jag har är att jag blir min egen största konkurrent. Det betyder att vi måste välja en väg att gå på respektive hotell. Jag vill inte att det nya hotellet ska gå som tåget på bekostnad av mig och våra andra hotell – eller de övriga hotellen i Skellefteå. Hela avsikten med kulturhuset och hotellet är att Skellefteå helt plötsligt får en möjlighet som inte funnits tidigare. Vi får en kapacitet som är värdig en stad som Skellefteå.

I mars tog du över All Stars och fick därmed en restaurang till hotell Malmia. Vad är dina planer där?
Det var viktigt för oss. Nu får vi ihop restaurangen och Malmia som en enhet. Det ger Malmia nya möjligheter. Vi har vissa grejer som måste fixas i lokalerna, och få till en långsiktigt hållbar organisation där. Det ligger i pipelinen att komma igång med All Star på riktigt och vi har gott om idéer om hur vi ska utveckla konceptet vidare. Jag tror att Skellefteå vill ha och behöver en sportbar i centrum. Jag tror också att det kan locka hotellgäster. För varför bor man på hotell? Man ska ha tak över huvudet förstås. Men som kund lockas man av andra saker också. Det kan handla om bra mat, bra personal, att hotellet visar hockey och har ett bra pris. För många kommer nog Malmia att vara ett bättre alternativ än det nya hotellet.

"Kulturhuset blir den viktigaste delen i bygget av det nya Skellefteå. Vi får helt plötsligt en riktig teater- och kongressal värd namnet med en kapacitet på över 1 000 personer."

En del kritiska röster menar att kulturhuset och det nya hotellet är dyra skrytbyggen som byggs för ett fåtal helt i onödan.
Vi har fler hotellrum i Arvidsjaur än i Skellefteå. Det är 6 500 invånare i Arvidsjaur. Det tycker jag är en ganska intressant jämförelse och det säger sig självt att Skellefteå bör ha det utbudet av hotell och att det bör finnas marknad för det. Det hade varit en sak om man bara byggt ett hotell med 200 nya rum och ingenting mer. Men kulturhuset blir den viktigaste delen i bygget av det nya Skellefteå. Vi får helt plötsligt en riktig teater- och kongressal värd namnet med en kapacitet på över 1 000 personer. Idag har Skellefteå inte kapaciteten för de lite större konferenserna. 400 personer är maxtaket på Nordanå till exempel. Nordanå ligger dessutom en bra bit från hotellen, vilket gör det hattigt. Idag är kraven annorlunda – nu ska man ha allt under ett och samma tak. Så jag känner mig trygg i att vi med detta skapar en efterfrågan i Skellefteå som gör att det totala antalet gäster i Skellefteå ökar för samtliga.

För en tid sedan riktades kritik mot att dina showbokningar till Stadshotellet enbart bestod av manliga artister. Hur ser du på det?
Det är sant. Och det var intressant att det lyftes. För jag har aldrig tänkt tanken, det är bara att falla platt och säga som det är. Jag pratade med ett bokningsbolag som sa att det inte är så konstigt. Det går två kvinnliga artister på tio manliga. Då kan man fråga sig varför det är så. Men det var en intressant väckarklocka och nu finns det med i bakhuvudet. Sedan kan jag inte svara på om det förändrar situationen. Förhoppningsvis gör det det. Det är kunderna som bestämmer i slutändan. Kommer de inte då vet vi att att vi har gjort en felbokning. Kommer de och vill betala för sig vet vi att vi har gjort rätt. Det är enkel företagsekonomi. Allt vi gör är inte guld och gröna skogar, men vi lär oss varje dag och det kommer vi att fortsätta med.

Vad är det som driver dig?
Det är en bra fråga som nästan inte går att svara på. Men det är väl viljan att komma framåt. Med risk för att låta klyschig så gillar jag att se människor utvecklas. Det är väldigt tillfredsställande. Vi har mycket ung personal och att se utvecklingen där vi börjar lågt nere och klättrar oss uppåt mot tydliga mål. Det är lite som sport managerspel – vem drömmer inte om att få bli Abramovitj och köpa Chelsea? Det är vad vi gör varje dag i ett företag. Man bygger sitt all-star lag i ett livslångt strategispel.

Det ligger ett skapande i det – har du en konstnärlig ådra?
Jag tycker att jag är en kreativ människa inom det mesta. En problemlösare som gillar att få komma in i andras problem – även inom andra branscher. Det är lärorikt och utmanande för mig. Jag kan hitta nya sätt att se saker. Det kan faktiskt vara lättare att se det i någon annans vardag. Man får lite tunnelseende ibland. När jag själv behöver råd vänder jag mig ofta till Hilding som är en stor förebild och föregångare. Vi har tät kontakt och har inga problem att dryfta frågeställningar med varandra. Men mest bollar jag med medarbetare på hotellen. Tillsammans brukar vi hitta de bästa lösningarna.

"Jag strävar inte efter att bli som Hilding, för det kan jag inte."

Är arvet efter Hilding betungande?
Nej. Inte på något sätt. Jag strävar inte efter att bli som Hilding, för det kan jag inte. Han är en jättestor affärsman och företagare, och jag har inga ambitioner att bli lika stor eller framgångsrik som Hilding. Det är inte så jag ser på mitt liv i alla fall. Jag gör det jag gör. Jag vill inte ha ett slut, jag vill se vart det bär – så har det varit från första början. Slumpen styr och hade jag inte fått chansen av Hilding hade jag sannolikt varit kvar i Arvidsjaur tills pension.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera