Skip to main content

LESS IS MORE … NOT!

Pressmeddelande   •   Mar 19, 2015 11:10 CET

Ny utställning på Spritmuseum:

LESS IS MORE … NOT!

Design Objects from 1985–95 in the Absolut Art Collection.

Chosen and presented by Simon & Tomas.

Spritmuseum har bjudit in inredarduon Simon Davies och Tomas Cederlund, bl.a. kända från TV-programmet Sveriges fulaste hem, och gett dem fria händer att skapa en unik miljö utifrån designföremålen i Absolut Art Collection.

Absolut Art Collection innehåller inte bara målningar och fotografier som beställdes av varumärket som en del i marknadsföringen av den trendiga vodkan. Utan även klädkollektioner och inredningar av åttiotalets och nittiotalets aktuella modeskapare och designers. Här finns t.ex. en matsalsmöbel och en sovrumsmöbel, liksom tallrikar och bestick, divaner och lampor, barskåp och mattor.

Många av designföremålen är i likhet med konstverken extravaganta.Genom sitt urval försöker museets gästkuratorer Simon & Tomas visa på hur ett otyglat, euforiskt 80-tal gick över i ett självreflekterande 90-tal, ett paradigmskifte de tolkar som en återgång till ett mer moraliskt samhälle.

– Från Absolut Art Collection har vi valt föremål som visar på en övergång från 80-talets pråliga stilar till en period då populärkulturen övergick till mer återhållsamma uttryck, säger Simon Davies.

Löfte: Nostalgitripp med humor i bagaget.

Utställningsperiod: 23 april - 6 september 2015

För mer information och intervjuer:

Mia Sundberg, intendent, mia.sundberg@spritmuseum.se, Tel + M: 08-1213 1304

Simon Davies, simondavies@londonw8.se
Tomas Cedelund, tomascederlund@londonw8.se

-------

En bakgrund till utställningen LESS IS MORE... av Simon Davies.

En hel del har skrivits om symbiosen mellan konst och reklam och att den senare vanligtvis solkar ner den förra. Annonsörernas budskap att våra liv skulle bli bättre, rikare och mer förverkligade ersatte det traditionella konceptet att konsten speglar vem vi är. Men idén att vi kan omskapa oss själva och/eller våra liv genom att konsumera är i själva verket rätt gammal.

Annonsörer på 1900-talet var inte omedvetna om kraften i att ha en känd konstnär förknippad med deras varumärke, om det så var René Magritte för Container Corporation of America eller Georgia O’Keefe för Doles ananas. Företag och organisationer blev konstmecenater, något som även gällde för Absolut Vodka, kanske det mest fruktbara samarbetet mellan reklam och konst under senare delen av seklet.

Trots, eller kanske tack vare, att åttiotalet är ihågkommet som ett decennium av iögonfallande konsumtion, av att “girighet är bra”, av Ettore Sottsass och Memphis-gruppen, var det samtidigt en tid av anmärkningsvärd global, social och politisk omvälvning.

Det var ett decennium splittrat av motsägelser, en kollision mellan konservativa och nydanare, mellan de som har och inte, vilda famlanden efter berömmelse, efter lyxliv … allt fanns där bara du var synlig.

Det var samtidigt ett decennium förföljt av AIDS. Rock Hudson, som avled 1985, synliggjorde sjukdomen för allmänheten. I skarp motsättning stod crack, lyckopiller, fettsugningar och tv-serien Dallas, symboler för girighet, konflikter och hybris.

Åttiotalet var en spännande tid för konstnärer. Priserna rusade på gallerier och auktionshus, Minerva och Mammon ingick en djävulspakt som ändade i en kreativ explosion, syresatt av en ännu hungrigare konstmarknad. Samlaren av konst gav girigheten ett accepterat ansikte.

I denna malström av lusta, pengar, kreativitet och begär lanserade Absolut Vodka år 1985 sin första reklamkampanj med ett konstverk av Andy Warhol betitlat Absolut Warhol.

Målet med utställningen LESS IS MORE … NOT! är att kartlägga det decennium mellan 1985 och 1995 som såg Absoluts marknadsföringsbudget stiga från $750.000 till över $25 miljoner, samtidigt med en exempellös beställning av nya verk från konstnärer. En del av manin härstammade troligtvis från den svenska ångest som bottnade i den statsägda vodkatillverkarens grundläggande ambition av måtta och avhållsamhet.

Genom att använda vinsten från den astronomiska försäljningsökningen till att beställa ytterligare konstverk gav man intrycket att reklam och konst var naturliga partners. Bredden av genrer och innehåll i utställningen skvallrar måhända om åttiotalets ohämmade optimism: Möbler, skulptur, glas, smycken, abstrakt, konceptuell, pastisch, högsta hippfaktor, intelligensbefriat … Ingenting var uteslutet, allt var nåbart.

Är verken i utställningen enbart propaganda i dess ädlaste mening? Var målet att väcka en känslomässig reaktion för att gynna en marknadsföringssstrategi? I form av propaganda, är verken opartiska, det vill säga, uppfyller de samtliga kriterier för att räknas som traditionell konst? Eller är föremålen enbart scenrekvisita, utplacerad av en marknadsavdelning, med avsikt att påverka publiken att tro att skönhet, succé, lyx och glamour finns inom räckhåll för alla och envar?

AIDS kan ses som en metafor bland andra i hur utställningen speglar åttiotalet, detta bländande utbrott av starka färger, snusk, sex, nattliv och klubbar. Sex var anonymt, och överallt, erfarenhet fejkades med billig, riklig tillgång av klubbdroger som crack, kokain, heroin och PCP.

Lev här och nu och lev underbart var motton som såg ut att förbruka människor, törstiga efter enkla, snabba rus, banala nöjen, omedelbar behovstillfredställelse. I morgon är åter en dag, men det var nuet som gällde. Konsekvensen av var och ens handlingar låg eoner bort.

Mot denna kuliss av hedonism och kreativitet dök sålunda AIDS upp på åttiotalet. Mystisk, skrämmande och oförklarlig såg sjukdomen ut att vara konsekvensen av ett vällustens decennium – som nu började förmörka konsten och kulturen. Rudolf Nurejev, Robert Mapplethorpe, Liberace och Anthony Perkins tynade bort, något som bidrog till att höja uppmärksamheten kring AIDS i den kreativa världen.

På förslag av Andy Warhol tillfrågades Keith Haring om att bidra med ett verk för Absolut. Känd på den vibrerande, kokainmättade gayscenen och i den framväxande hiphop-världen anklagades Haring av kritiker för att vara kommersiell.

Haring, som diagnostiserades med AIDS 1988, kom att bli känd för sitt engagemang I sociala frågor, särskilt de som förknippades med den “bögpest” han själv led av. Vågen av ohämmad njutning och överdrifter var på väg att vända. [I höst följer Spritmuseum upp LESS IS MORE… NOT! med en utställning om Keith Haring och hans krets.]

Det tidiga nittiotalet förebådade en brytningstid, en uppmjukning av den kreativa processen, en inbromsning, en inventering … Första halvan av 90-talet såg uppkomsten av påverkansgrupper kring AIDS. Queer Nation och Lesbian Avengers främjade idéer om konsten som en form av motstånd och organisering av samhället, i strid mot den nya moraliska högermajoriteten. ’Samhället’ gjorde comeback, på bekostnad av den ensamma, hedonistiska, självuppfyllda individen. Mänskliga rättigheter, politisk frihet och ökad miljömedvetenhet fick högre prioritet.

Åttiotalet hade varit kul så det räckte, men till sist fanns ett pris att betala.

Spritmuseum, beläget mellan ett vrak och ett nöjesfält, bjuder besökaren på en oförglömlig resa. Från lust till lidande, från parkbänk till cocktailparty. Sällan skänker en eftermiddag i alkoholens tecken så många kloka insikter.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.