Skip to main content

Armbandskampanj eller fokus på grundläggande strukturer - Polisens dilemma

Blogginlägg   •   Jul 11, 2016 17:04 CEST

Foto: Polisen

Under många år har det inom polisen funnits kunskap om vad som egentligen kan, bör och, i vissa fall, måste göras för att förebygga brott och stödja de drabbade. Problemet är dock att det som kan göras inte alltid blir gjort. Orsaken är främst att polisen är en svårstyrd och konservativ kårorganisation som tenderar att bedriva en reaktiv verksamhet och som dessutom har svårt att dra lärdomar av tidigare misstag. Istället för att polischeferna tar fram ändamålsenliga system, processer och organisation hamnar man lätt i rena symbolåtgärder i form av utbildningssatsningar, affisch- och armbandskampanjer, åtgärdskalendrar och lathundar i benficksstorlek eller appar med information om vad poliser ska göra vid just denna typ av brott; det vill säga åtgärder som inte hotar någon och som inte förändrar något.

Det är lätt att skratta åt och raljera över Dan Eliassons och Polisens armbandskampanj mot sexuella ofredanden. Samtidigt finns i bästa fall ett gott uppsåt och en vilja att göra någonting åt problematiken med att flickor och unga kvinnor ofredas av killar på konserter, i badhus, i kollektivtrafiken, på skolgårdar etc. Erfarenheter visar emellertid att denna typ av kampanjaktivism inte är rätt väg att gå.

För de som är intresserade har jag nedan, på 10 000 snarare än på 140 tecken, försökt beskriva varför jag är orolig över den utveckling som vi ser inom svensk polis just nu vad gäller exempelvis armbandskampanjer mot sexuella ofredanden. Utgångspunkten är mina 25 års erfarenheter som brottsofferforskare, chef inom polisen med ansvar för utvecklingen av frågor som rör brottsförebyggande verksamhet och brottsoffer, samt som generalsekreterare för den oberoende tankesmedjan Stiftelsen Tryggare Sverige.

Polisen, brottsoffren och brottsförebyggande verksamhet
Till polisens viktigaste uppgifter hör att utreda och förebygga brott. I detta arbete har de som utsatts för brott en betydelsefull roll. Utan information från de som drabbas av brott skulle inte många brott komma till polisens kännedom och utan deras medverkan skulle inte många gärningspersoner kunna ställas till svars. Trots detta har brottsoffer inte alltid varit en prioriterad grupp inom polisen och resten av rättskedjan.

Brottsoffer har av flera forskare beskrivits som den ”bortglömda gruppen” inom rättsväsendet (Shapland, Willmore & Duff, 1985; Skogan, 1989) och som ”grindvakter” till rättssystemet (Schneider, 1991), vars enda uppgift att rapportera brott till polisen och framträda som vittnen vid en eventuell rättegång. Enligt Joutsen (1991) ignoreras dock brottsoffer många gånger helt när polisen väl har erhållit den nödvändiga informationen eller när offret upplevs som ett ”dåligt” vittne. Problemet är således främst själva attityden som offren möts av där de ses som perifera aktörer i processen, i avsaknad av någon högre status.

Under 1960- och 1970-talen var både samhällsdebatten och kriminalpolitiken i första hand fokuserad till gärningspersonernas situation. Många poliser upplevde dock på nära håll det lidande som brotten orsakade de enskilda offren. Under denna period hade också polisen förhållandevis stora resurser på kriminalavdelningarna vilket medförde att omhändertagandet av brottsoffren blev en naturlig del i den brottsutredande verksamheten. Även om det inte var uttalat eller medvetet så gjorde enskilda poliser, särskilt brottsutredare och spanare, många gånger ett bra och för brottsoffren viktigt arbete i detta hänseende.

I slutet av 1970-talet började samhällsdebatten långsamt förändras till att även inkludera kriminalitetens offer. Startskotten kan sägas vara den statliga sexualbrottsutredningen som våren 1976 lade fram ett betänkande om sexualbrotten i Sverige, Sexuella övergrepp (SOU 1976:9). I betänkandet föreslogs nämligen en uppdelning av våldtäktsbrottet i tre nivåer där den lindrigaste formen av sexuellt tvång skulle omfatta bland annat fall där offret mer eller mindre medvetet uppmuntrat till sexuella närmanden. Sexualbrottsutredningens förslag mötte kraftig kritik, bland annat för att utpeka kvinnan som medbrottsling vid våldtäkten, och förkastades i sin helhet och en ny kommitté tillsattes. I samband med betänkandet publicerade kvällstidningen Expressen en artikelserie som handlade om våldtäkt. Syftet med artikelserien var att skildra våldtagna kvinnors situation och de konsekvenser som brotten gav upphov till. Samma år kom Expressenjournalisten Maria-Pia Boëthius (1976) ut med en uppmärksammad bok Skylla sig själv, som analyserade och debatterade förekomsten av våldtäkt och de fördomar och myter som är förknippade med dessa brott.

I den debatt som följde efter Expressens artikelserie och Boëthius bok trädde många kvinnor fram och berättade om den misstro de mött från rättsväsendets sida när de anmält det inträffade. Många kvinnor upplevde exempelvis att deras eget agerande och trovärdighet diskuterades mer än gärningsmännens förehavanden och tillförlitlighet. Kritiken riktades bland annat mot de moraliska värderingar och den kvinnosyn som rättsväsendets representanter ibland visade prov på vid bedömningar av våldtagna kvinnor.

Till följd av samhällsdebatten började svensk polis under senare delen av 1980-talet få ett tydligare fokus på brottsofferfrågor. Under dessa år initierade Rikspolisstyrelsen, under ledning av rikspolischefen Björn Eriksson, ett arbete med frågorna. Särskilt informationsmaterial riktat personer som utsatts för brott togs fram. Flera centrala utbildningsinsatser för att höja kompetensen genomfördes och olika försöksverksamheter för att förbättra bemötandet av brottsoffer initierades.

När Sten Heckscher tillträdde som rikspolischef år 1996 kunde han alltså blicka tillbaka på cirka tio års försök att utveckla och förbättra polisens arbete med att förebygga brott och stödja brottsoffer. Problemet var bara att både Rikspolisstyrelsens inspektionsverksamhet och ett antal regeringsuppdrag avseende inventeringar av polismyndigheternas arbete med brottsoffer i allmänhet och utsatta kvinnor i synnerhet visade på svårigheter att förändra polisens arbete och få till förbättringar i praktiken.

Den verksamhet som bedrevs till förmån för brottsoffer inom polisen vid denna tidpunkt kan beskrivas som isolerade öar av goda exempel i regi av eldsjälar, som arbetade i projektform. Verksamheterna fick dessutom sällan eller aldrig någon spridning i vare sig den egna organisationen eller till andra polismyndigheter eller distrikt. Det fanns också en röd tråd i de problem som framkom vid inspektionerna och inventeringarna. Dessa rörde brister i informationen till brottsoffer beträffande möjligheter till hjälp, stöd och skydd, brister i samverkan med andra aktörer i lokalsamhället, brister i förundersökningsledningen samt brister vad gäller genomförande av strukturerade hot- och riskbedömningar för att förhindra en upprepad utsatthet.

Mot bakgrund av ovanstående negativa bild konstaterade Heckscher därför att det inte var någon idé att fortsätta att åka runt för att inspektera och inventera polismyndigheternas arbete eftersom det inte skedde någon utveckling. Han bestämde istället att fokus måste vara att hjälpa myndigheterna att göra rätt. I början av 2000-talet utarbetades därför bland annat en handlingsplan för polisens framtida arbete innehållande ett antal viktiga förbättringsområden enligt ovan, se https://polisen.se/Global/www%20och%20Intrapolis/Rapporter-utredningar/01%20Polisen%20nationellt/Brottsofferarbete/Brottsoffer_handledning_2003.pdf

Mycket av det strukturerade arbetet med att förebygga brott och stödja de drabbade som byggdes upp utifrån beprövade erfarenheter och aktuell forskning under de inledande åren på 2000-talet kom snart att raseras. Orsaken var främst Rikspolischefen Stefan Strömbergs ledarskap och inriktning av polisen som närmast kan liknas med ett gigantiskt socialpsykologiska experiment. På kort tid ersattes mycket av den kompetens som fanns vid Rikspolisstyrelsen med unga och till stora delar oerfarna handläggare och chefer som befordrades från inspektörer till intendenter, polismästare etc. Mycket av den kunskap och de erfarenheter som hade genererats under de gångna åren var i och med detta som bortblåst, och arbetet började om från noll.

Problemen fortsatte under rikspolischefen Bengt Svensons ledarskap mellan åren 2008 och 2014, då svensk polis kämpade med att hitta tillbaka på rätt väg. Även om Svenson gjorde vad han kunde var redan mycket av kompetens som hade byggts upp under många år borta. Dessutom gick verksamheten i stå i väntan på den nya centraliserade polisorganisationen som, i bred politisk konsensus, lyftes fram som lösningen på polisens alla problem och några till.

Sammanfattningsvis har det under många år funnits kunskap om vad som egentligen kan, bör och, i vissa fall, måste göras för att förebygga brott och stödja de drabbade (se ovan). Problemet är dock att det som kan göras inte alltid blir gjort. Orsaken är främst att polisen är en svårstyrd och konservativ kårorganisation som tenderar att bedriva en reaktiv verksamhet och som dessutom har svårt att dra lärdomar av tidigare misstag. Istället för att polischeferna tar fram ändamålsenliga system, processer och organisation hamnar man lätt i rena symbolåtgärder i form av utbildningssatsningar, affisch- och armbandskampanjer, åtgärdskalendrar och lathundar i benficksstorlek eller appar med information om vad poliser ska göra vid just denna typ av brott; det vill säga åtgärder som inte hotar någon och som inte förändrar något (se Lindgren, 2004 för en utförligare diskussion).

Ur de drabbades perspektiv finns en påtaglig fara med att uppmärksamheten i form av affisch- och armbandskampanjer med budskap om vikten av att anmäla blir till retorik utan reellt innehåll. Enligt de brittiska viktimologerna Mawby och Walklate (1994, s. 169) har ”brottsoffer” fått ett stort symboliskt värde i rättssystemet och i den kriminalpolitiska debatten. Detta leder inte nödvändigtvis till att förhållandena för brottsoffer förbättras. Det kan tvärtom leda till ytterligare frustration hos offren, då det i konkreta situationer visar sig finnas ett glapp mellan vad samhället säger sig vilja göra och vad man faktiskt gör. Dessutom kan det medföra att tilliten till samhället försvagas, eftersom brottsoffren upplever att de inte får den hjälp och det stöd, som de har hört talas om så mycket.

För att polisen ska komma vidare med sin del av samhällets brottsförebyggande och brottsofferstödjande arbete vid sexuella ofredanden är det viktigt att klara ut vilken förmåga som krävs respektive vilken förmåga som egentligen finns i form av resurser, utbildning, kompetens, organisation, ledarskap för att utreda dess brott och stödja de drabbade. När detta är gjort är det fritt fram med affisch- och armbandskampanjer etc. i syfte att få fler att anmäla brott. Annars är risken stor för en så kallas sekundär viktimisering där de drabbade om igen hamnar i kläm.

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.